Oliver är riddaren som för tre år sedan tillsammans med sex andra hjältar räddade hela kungariket på en grip från en mäktig drake, vann prinsessans hjärta och levde lycklig i alla sina dagar. Därför gjorde det inte så mycket att det enda byte han fick med sig från drakens håla var en märklig amulett. För vad är juveler och guldmynt jämfört med den stora kärleken? Inte mycket. Trodde Oliver.
Tre år senare har han ändrat uppfattning, lagt på sig en kulmage och tröttnat på vardagens tristess och stiltje. Den heta kärleken har börjat svalna och när Oliver åker med sin grip (för det är ju mycket smidigare än att färdas till häst) för att få tag på lite bröd för dagen i kungarikets brödbod händer något oväntat: Amuletten visar sig vara en magisk sådan som släppt lös Olivers ondskefulla skugga, och efter en kort duell med sitt mörkare, andra jag kastas han in i ett ännu större äventyr som tar honom över hela kungariket, till dess outforskade utkanter.
Med en grip och lite magi kan man slå världen med häpnad. Fiender kommer i alla dess former, allt ifrån spindlar till fåglar och drakar skjuts ner av Olivers eldbollar. Gryphon Knight Epic prickar in alla förväntade varelser och bestar från det typiska fantasygalleriet, samt några mindre väntade. Vad sägs till exempel om knivkastande människor och köttätande växter? Bossarna är extra stora och tåliga, precis som man kunnat förvänta sig. Faktum är att de nästan är lite väl svåra jämfört med banorna, men å andra sidan blir det roligare när svårighetsgraden inte är helt symmetrisk utan tar några kraftiga steg uppåt ibland. Möjligheten att uppgradera magier med de pengar man tjänar på de juveler som finns utmed banorna är välkommen, precis som att man kan köpa föremål såsom helande drycker som kan aktiveras under banorna. Räkna med att ett par sådana kan gå åt för att bättra på oddsen mot de tuffaste bossarna.
De här inslagen ger spelet en liten touch av rollspel och att man kan vända sig om och flyga tillbaka längs banorna är ett inte alltför vanligt inslag. Men i grunden är det här väldigt välkänd mark rent spelmekaniskt sett, även om temat inte är det vanligaste för genren så känner man snabbt igen sig. Att skjuta fåglar från en grip skiljer sig inte i grund och botten så mycket från att skjuta asteroider med ett rymdskepp.
Gryphon Knight Epic är således inte spelet som gör det oväntade eller förnyar sin genre, men alla spel kan inte uppfinna hjulet. Ibland räcker det med att de rullar på snyggt och smidigt. Det gör Gryphon Knight Epic. Handlingen är mer lustig än gripande men nivåerna är tillräckligt välgjorda och styrningen är tillräckligt tight för att spelet ska vara värt en genomspelning för dig som gillar shoot-’em-ups. Även om det inte kan mäta sig med genrens giganter vare sig till ytan sett eller i speldesign och nivåer, så räcker det gott och väl för att passera godkänt. Och för den som söker en rejäl utmaning är svårighetsgraden ”Epic” något att bita i, istället för vanliga ”Knight” eller enklaste ”Squire”.
Gryphon Knight Epic lämnar mig ganska oberörd när jag har stängt av det, samtidigt som jag längtar efter nästa speltillfälle. Det är ett spel som är roligast i små, intensiva omgångar. Det är ungefär som en dag i solen; kul medan det varar och roande för stunden, men utan att ge några större bestående intryck. Inte särskilt episkt, men helt klart ganska underhållande.
Så här sätter vi betyg på Senses