Att säga att Just Cause-serien har en engagerad following är lite som att säga att det blåser lite när det är orkan. Just Cause 2 har fortfarande miljoner aktiva spelare och frågan är om Just Cause 3, fem år senare, kan axla förväntningarna?
Just Cause 3 handlar mycket om att spränga saker.
Just Cause-serien är egentligen ett rätt imponerade projekt. Utvecklat av svenska spelstudion Avalanche – som förvisso inte är någon tremanna indie-studio, men heller inte kan mätas med jättestudior såsom exempelvis Rockstar eller DICE – så har det lyckats karva ut en helt egen nisch inom sandlådegenren. Vi har redaktionsmedlemmar som fortfarande slänger på tvåan ibland bara för att få fortsätta utforska ön och komma på nya sätt att transportera sig runt, med hjälp av änterhakar, bilar och alldeles för lite folkvett. För det är vad Just Cause-spelen alltid handlat om: frihet. Känslan att få ta sig runt på de friaste och mest spektakulära sätt. Storyn kommer vi knappt ens ihåg. Och det visar sig att mycket är sig likt i Just Cause 3.
Vi får återigen ta kontroll över vårt alter-ego, Rico Rodriguez, en kaxig latino som sist det begav sig skulle befria sydostasiatiska fantasiön Panau från en diktator. Denna gång bär resan av till det betydligt större och färgstarkare Medici, en fiktiv ögrupp i medelhavet som har problem med en elak diktator med italiensk-klingande namnet General Sebastian Di Ravello. Det gäller återigen att befria städer, bemästra allehanda fordon och kasta sig ut med huvudet före från klippor – bokstavligen.
Diktatorn Di Ravello känns som en amalgamering av Josef Stalin och Muammar El Khaddafi.
Hela Just Cause 3 genomsyras av en väldigt lättsam och skojfrisk ton. Inget är på allvar, vilket har sina fördelar till exempel i den fräna öppningssekvensen, där Rico får stå på ett flygplan och pricka SAM-försvar med en bazooka, helt utan att påverkas av tråkiga, realistiska begränsningar såsom vindblåst och friktion. Storyn är ursimpel och egentligen lite tunn för en så stor yta som spelet utspelar sig på. Störta en diktator genom att befria 29 provinser. Uppdragen är inte vidare varierade och skådespeleriet är campy och de sydländska skojbrytningarna fullkomligt over-the-top och pendlar mellan latino och ryska. Om du alltså är en sån gamer som älskar äkta, berörande stories och klara och tydliga checkpoints med delmål så riskerar du att bli något besviken. Just Cause 3 handlar om lekfullhet, utforskaranda och att viljan att experimentera.
Din karaktär, Rico, kan ta sig fram i alla möjliga fordon såsom bilar, motorcyklar, helikoptrar och – ni minns säkert – spektakulära flygplan. Men det är utan fordon som spelet briljerar. Rico har sin änterhäke som han kan fästa och dra sig fram med á la Spindelmannen. Kombinerat med hans fallskärm och tekniken att fälla ut den vid rätt tillfälle så blir det rena njutningen att få in flowet och se Rico dra sig in mot mål och fiender samt glidflyga omvartannat. En annan nyhet – som aldrig fanns officiellt i tvåan (men kom som en mod) är Wingsuit-läget. Rico kan fälla ut en wingsuit (flygdräkt) och göra riktigt spektakulära dykningar och snabba åkningar över land och hav, när du väl behärskat flygtekniken (räkna med några skrapsår i pannan fram till dess – tur att Rico är en rätt tålig jävel). Denna frihet, kombinerat med tillfället att ta fiendebaser på vilket sätt du önskar – givetvis ingår alltid att skjuta ett gäng soldater, men du kan också välja att skapa totalt kaos med änterhaken, som nu kan surra fast i föremål och till exempel dra ned ett torn med explosiv vätska rakt på en mega-generator. Eller varför inte kasta en handgranat mot en bensinmack och titta på en kedjereaktion som heter duga? Detta är vad Just Cause 3 egentligen handlar om, och om experimenterande och utforskande av en virtuell sandlåda med betoning på massförstörelse är din grej, så behöver du inte leta vidare – Just Cause 3 är ditt spel.
Realism och story är inte vad Just Cause 3 handlar om. Detta är en stor sandlåda för vuxna.
Som väntat har man lyft presentationen en hel del i trean. Dels har fem år gått sen sist, dels har vi en helt ny generation hårdvara att njuta det på. Resultatet är dock ganska blandat och Just Cause 3 hade absolut mått bra av ytterligare några månaders utvecklingstid. För trots sen ankomst av vårt recensionsexemplar (som väntade på en stor dag 1-patch, som vi kommit att se som standard i dagens stressade release-schema och tycker lika illa om varje gång) så finns det kvar en hel del buggar och brist på optimering. Grafiken är verkligen färggrann och ön Medici är en förföriskt inbjudande plats, med sitt vackra, blåa hav (som du kan simma i) och sin klarblå himmel, med perfekta cumulus-moln du kan flyga ikapp med med hjälp av din wingsuit. Teamet har jobbat med mer detaljerade texturer såsom klippor, fält med blommor och stadsmiljöer och på det stora hela ser spelet bra ut, om än inte klassledande på något sätt. PS4-versionen, som är den vi testat, lider av en del artefakter och krypande i tunna linjer, som blir extra påtagligt i väldigt späckade miljöer med många rörliga bitar. Bilduppdateringen sackar också påtagligt och även om det blev något bättre efter den stora dag 1-patchen (vi provade en beta av spelet några dagar innan) så har man ändå svårt att hålla stadiga 30 fps och dippar relativt ofta märkbart ned, särskilt under scener med krig och maffiga explosioner. Det förekommer också grafiska buggar – vilket inte är ovanligt i ett så här stort spel. Objekt som sprängs och sen ”hovrar” kvar i luften och detaljer som blinkar in och ut ur existens. Detta är troligtvis något som kommer att åtgärdas med tiden och med nya patchar, men det är lite retligt att det börjat bli så vanligt på stora releaser som helt enkelt inte känns helt klara för release vid premiär.
Ljudet är bra och bjuder oss en mix av klassiska låtar såsom Prodigys Firestarter, blandat med egenkomponerade verk, ofta bestående i lätt stressframkallande spanska gitarrtoner under actionsekvenserna. Ljudeffekter ligger relativt välplacerade i surroundanläggningen (man kan i alla fall ana var beskjutning eller en helikopter kommer ifrån) och återskapandet av kulsprutor och bastunga explosioner kittlar gott. Kontrollerna och styrningen är dock en sötsur blandning – Rico känns relativt responsiv och lättstyrd. När man väl lärt sig bemästra flygningen och timingen mellan änterhake, fallskärm och wingsuit så är det rena nöjet att flyga fram med honom över Medicis städer. Motståndet och rekylen i att skjuta med kulsprutor är också tillfredsställande. Fordonskontrollen lämnar dock en del övrigt att önska. Även om Just Cause 3 är humor- och fantasibetonat så är bilarna och motorcyklarna ofta märkligt svajiga och svårstyrda och känns ömsom som de framförs på hal is eller har fått traktor-uppsättning i sig, istället för sportbil. Men det största problemet är laddningstiderna som tyvärr är alldeles för långa och för ofta förekommande. 1 till 2 minuter (från skiva) är inte ovanligt och det kan låta väldigt lite för en inledande laddningssekvensen, men när man exempelvis tar sig an utmaningar med flygdräkten – där man i början kommer att misslyckas en hel del – så är ofta tiden att ladda om utmaningen vida överlägsen speltiden man lägger på själva utmaningen, vilket säger sig självt att man inte orkar med särskilt många gånger. Vi förstår att komplexa open-world spel måste ladda om och nollställa en hel del variabler när man dör, men på en begränsad yta, i ett visst moment måste det gå att få bättre optimerat än så här?
Änterhaken och dess användningsområden är verkligen genialt.
Vi har, trots skavankerna, ändå haft roligt med Just Cause 3. Det är ett kul och ganska fritt spel och änterhaken är verkligen en game changer – har du slut på raketer i din bazooka och jagas av en helikopter? Varför inte bara fästa änterhaken i den, dra dig upp och kapa hela schabraket? Det är såna här små detaljer som gör Just Cause 3 roligt och njutbart. I alla fall i lagom stora doser. Samtidigt dras helheten ned av den tekniska presentationen och slutresultat, som inte känns helt färdig-optimerat. Ett par patchar fram i tiden så tror vi detta kommer att bli ett ännu mer njutbart spel. För dig som gillade tvåan så är detta ett absolut måste att spana in och för dig som är ny och vet att du gillar open world/sandlåde-spel och inte kräver världens bästa eller mest varierade story, så rekommenderas vi att du spanar inte. Om än att du kanske väntar några veckor tills det fått chansen att mogna in tekniskt.
Så här sätter vi betyg på Senses