Guerilla Games är den holländska studion som alltid dragit uppmärksamhet till sig för sina grafiska uppvisningar. Gamers kanske minns deras Killzone 2-trailer, som visades upp 2005 och skulle föreställa realtidsrendrerad grafik på den kommande PS3:an (spoiler: det var det inte). Sen dess har studion mest gjort sig kända för just sin spelserie Killzone, ett habilt och snyggt men inte särskilt märkvärdigt FPS, som aldrig kom upp i samma klass som Halo och Call of Duty. Det vore inte en underdrift att säga att deras senaste spel – Horizon Zero Dawn – är ett av de mest efterlängtade PS4-spelen sen de första bilderna dök upp på nätet i samband med att PS4 Pro utannonserades. Tekniken har kommit ikapp Guerilla Games visioner och ambitioner och Horizon Zero Dawn är troligtvis det snyggaste spelet någonsin på en konsol. Men vad döljer sig under den glimrande ytan?
Horizon Zero Dawn är en sant anakronistisk sci-fi-äventyrshistoria. I en fjärran framtid så lever människor åter nästan som stenåldersfolk: i stammar, jagandes med slangbella, pilbåge och spjut samt iklädda djurhudar (hoppas PETA inte fördömer spelet nu…). Samtidigt härjar avancerade robot-maskiner, som påminner om djur runt fritt och skapar konflikter och oro. Stammar krigar mot varandra och en av dom – Nora-stammen – är ett matriarkat (där kvinnor bestämmer alltså) och det är i denna stam som vår huvudhjältinna har sin hemvist. Aloy, som sägs vara ett barn utan moder, anförtros åt den utstötte jägaren Rost. Vi får följa flickan från hennes första steg som litet barn, då hon finner en övergiven bunker med ”uråldrig teknik”, till att hon växer upp och under Rosts ledning blir en krigarkvinna att räkna med. En som kan slåss, jaga och kanske bringa ordning i den kaotiska, post-apokalyptiska världen.
Relationen mellan adoptivfadern Rost och Aloy är jättefin. Bild från spelets mellansekvens.
Det som slår en direkt med Horizon Zero Dawn – förutom den bländande grafiken – är att spelet helt ogenerat ”lånar” (läs: stjäl) både spelmekanik, menyer och rollspelsinslag från de allra bästa. Aloy som figur är en slags förhistorisk Lara Croft, som kan skjuta pil, craft:a ammunition och uppgradera sina färdigheter genom resurserna hon plockar upp på färden. Världen, som är öppen och utvecklas snabbt till en omfattande karta, påminner såväl om Far Cry 3 (med fokus på att jaga djur samla trä, växter och värdeföremål), såväl som det briljanta Witcher 3. Den ypperliga kompassen är tagen direkt ifrån Bethesdas lika ypperliga Elder Scrolls V: Skyrim. Och så vidare och så vidare. Horizon Zero Dawn är alltså en sjudande potpurri av best-of idéer från några av det senaste decenniets bästa spel. Och såklart ligger inget fel i det: ska man sno så ska man göra det från de allra bästa, det gäller allt. Problemet blir samtidigt att Horizon Zero Dawn får lite svårt att definiera sin egen ”grej”, sin egen identitet och unika spelmekanik. Spelet känns väldigt bekant, trots att man inte spelat det förr. De första timmarna består också av en hel del sprintade fram och tillbaka för att man ska utföra enklare hämta-den-grejen-uppdrag under tiden man lär sig upplägget. Vad vi saknar i Horizon Zero Dawn är det fängslande berättandet som flera av dess förebilder har. The Witcher 3s kanske största styrka ligger i det fantastiska manuset, den mustiga dialogen och de hjärtskärande besluten man måste ta hela tiden som faktiskt ändrar spelets utgång. I Horizon känns det nästan som de olika dialogalternativen inte gör någon skillnad alls, utan mest ger extra info. Det lyckas inte riktigt drabba spelaren på djupet med sina tidvis torftiga meningsutbyten och även om grundstoryn – som är en slag ”origin story”-deckare – känns helt OK, når den aldrig samma episka proportioner som exempelvis Rise of The Tomb Raider eller The Witcher 3.
Horizon Zero Dawn är det snyggaste konsolspelet. Någonsin.
Tekniskt sett är dock Horizon Zero Dawn i det närmaste felfritt och ett lysande skyltfönster för Sonys upphottade konsol PS4 Pro. Här bjuds vi på 4K-upplösning via checkerboardingteknik, otroliga ljuseffekter och HDR-stöd (som bara kan njutas fullt ut av dig som har en HDR10-kompatibel tv). Guerrillas egen Decima-spelmotor driver spelet och bilduppdateringen är för det mesta silkeslen – vi upplevde sällan dippar (ifrån 30 fps) på PS4 Pro, även om vissa mellansekvenser led av tearing och clipping (eftersom vi testar spelet så långt innan release så räknar vi med att det löser sig med releasepatchen – denna ska även ge Pro-användare valet mellan 4K-upplösning och snabbare frame rate, mumma!). Även på den vanliga PS4:an så är Horizon Zero Dawn ett visuellt mästerverk, trots att de användarna får nöja sig med 1080p. Allt som allt är detta en grafisk milstolpe på PS4, som inte bara kan jämföra sig med Naughty Dogs mästerverk Uncharted 4 – det är till och med strået vassare (snyggare)!
Ljudmässigt behöver Horizon Zero Dawn verkligen inte skämmas heller. Här finns en snygg ljudläggning, alltifrån den finstämda intromusiken till ljudeffekterna och dialogen under spelets gång, som rör sig helt sömlöst mellan högtalarna. Vi fick lite mer ”stuns” i ljudmixen genom att ändra läge från Linear PCM (som är 7.1) till Bitstream (Dolby, 5.1) i PS4:ans ljudinställning. Det kan ha att göra med hur vår stärkare (Sony STR-DN1070) hanterar avkodningen, men det är värt att prova och se om det ger ett lyft för dig också. Dialogen är som sagt inte den mest välskrivna eller engagerande, men den funkar för storyn och skådespelarna gör för det mesta ett schysst jobb. Vi blev mest förtjusta i Aloys mentor Rost.
Horizon Zero Dawn innehåller såväl väder som skiftar som tider på dygnet.
Horizon Zero Dawn är ett till ytan ganska stort, men framförallt innehållsmässigt väldigt långt spel. Om du ska göra alla sidouppdrag (som är valfria) så får du nog räkna med i runda slängar 40-50 timmar för att gå igenom precis allt. Huvudspelet klarar man på kanske dryga 20 timmar, men det är ändå rejält med tid som det kräver i anspråk för att du ska få hela historien. Speltid i sig är egentligen ointressant, eftersom det är frågan om vad man fyller den tiden med som räknas. Och Horizon Zero Dawn har sin beskärda del vaddering, i form av mindre inspirerande ”gå och hämta”-uppdrag eller rent malande, såsom ”döda x antal vildsvin”, ”lägg snubbeltråd på x antal fiender” och så vidare. Likt Witcher 3 så är det lätt att ändra uppdragsfokus och allt är snyggt uppställt med rekommenderad level du bör ha för uppdraget. Precis som Geralt så kan Aloy också rida fram i den stora världen, men hon måste tjuvkoppla sina robotar för att få dem att lira, till skillnad från häxkarlens trogna springare Roach.
Ja, som ni hör så hamnar man ständigt i andra spelreferenser när man snackar Horizon Zero Dawn, något Guerrilla Games säkert är medvetna om och tycker är OK (vore konstigt annars). Men samtidig som Horizon kanske aldrig skiner lika starkt i någon individuell gren som sina föregångare (förutom grafik, där krossar det idag allt motstånd) så blir ändå summan av delarna och det tekniska genomförandet en stark anledning till varför detta redan nu lever upp till hypen av att vara ett av 2017 års allra bästa spel – och året har bara börjat! Upplägget och namnet öppnar givetvis upp för fler delar i historien om Horizon, något vi räknar ganska kallt med att de ekonomiska framgångarna kommer att ge incitament till. Det och att Sony lär få ännu bättre fart på PS4 Pro-försäljningen.
Så här sätter vi betyg på Senses