Det verkar råda total retro-feber just nu. Bara på senses.se har vi den sista veckan skrivit om det suveränt retrodoftande peka-och-klicka-äventyret Thimbleweed Park, skrivit en utförlig guide till hur du bygger den ultimata retrokonsolen som spelar alla format och runt hörnet står återutgivningen av PSX-klassikern Parappa The Rapper. ”The more things change, the more they stay the same”, finns ett talesätt som lyder. Retro är dock inte bara nostalgi, det är också ett utmärkt exempel på att kvalitet – likt gamla filmer – åldras med mycket stor värdighet. Ja, vissa i alla fall. Rare är ett bolag som etsats fast i många gamerhjärtan då de på Nintendo 64-tiden skapade en rad odödliga spelklassiker, många som givits ut i nyversioner på Xbox via Rare Replay, eftersom Microsoft numera äger Rare. Gänget bakom Playtonic Games är dock ett team av före detta Rare-anställda som lagt all sin tid senaste åren på att skapa Yooka-Laylee, ett old-school plattformsspel som ska fånga essensen av Rare-klassiker såsom Banjo-Kazooie.
Birollen till skurk
De två kompisarna Yooka och Laylee är ett team bestående av en grön ödla och en stornäsad fladdermus. Tillsammans tar de sig symbiotiskt fram i en värld där en ond biherre vid namn Capital B (japp, de brittiska ordvitsarna flödar som… honung igenom hela spelet) suger upp all världens böcker för att förvandla dessa till ren och skär profit. Yooka-Laylee är uppdelat i flera världar och dessa låser du upp genom att samla boksidor, som oftast ligger inlåsta ihop med ett visst pussel eller mini-/slut-boss som du måste besegra för att få loss dem. I takt med att du samlar på utspridda guldfjädrar kan du också uppgradera Yooka och Laylees egenskaper och lär dig bland annat att rulla uppför branta sluttningar, flyga längre med dubbelhopp och skjuta ut bedövande ljudvågor.
Yooka-Laylee är synnerligen färgglatt och 100% old-school plattformsspel i 3D. Grafiken kan i det närmaste beskrivas som ”söt” i grälla färger och en tillbakagång till 90-talets plattformsspel i 3D på just Nintendo 64, fast med mycket bättre detaljer och upplösning. Bilduppdateringen är silkeslen, faktiskt upplevde vi att spelet gör sig bäst på vanliga PS4:an då boost-mode i PS4 Pro gjorde att det blev lite för snabbt. Yooka-Laylee har inget specialstöd för PS4 Pro, men med tanke på hur o-krävande det är, rent tekniskt, så behövs det ju inte direkt heller.
Ljudet består av en gullig, med lätt påfrestande synt- och orkesterslinga som går nonstop hela spelet igenom, som en slags digital cirkus, vilket ju var modet för dryga 25 år sen. Karaktärerna talar inte, utan man får snällt läsa putslustiga textremsor ackompanjerade av grymtningar och läten som givetvis är en nick till Banjo-Kazooies gamla varumärke.
Yooka-Laylee är ett relativt stort spel, som kräver en del backtracking i takt med att man utvecklar förmågor och hittar fler boksidor – ja, precis som det var ”förr”, alltså. Plattformsspel i 3D lever och dör med sin kamerahantering och styrning och tyvärr är just denna gren inte Yooka-Laylees bästa. Kameran är tidvis spattig och rör sig alltför ryckigt och lätt, det är inte sällan man kan ”fastna” i ett hörn som man tar lite för skarpt och snabbt blir man desorienterad. Styrningen av radarparet är helt OK när man bara går och slåss genom att snurra runt med svansen. Men när man ska köra special-moves, såsom att rulla uppför backar (vilket man får göra en del) eller skjuta prick med Yookas specialförmåga, så blir det snabbt inexakt och hattigt. Detta skapar ett onödigt lager av frustration på ett plattformsspel som redan är ganska svårt i sig självt. Det sista man behöver då är kontroller som inte är helt 100% och en kamera som är lite för glad i rörelse.
Playtonic Games har med Yooka-Laylee verkligen gått all-in för retro-grejen. Här finns ingen interaktiv karta, vilket inte fanns ”då” heller, inget tal, inga fasta sparpunkten (spelet sparar automatiskt vid större händelser) och inget speciellt extramaterial, förutom en sektion med enklare arkadspel man kan spela mot varandra eller mot datorn. Problemet med denna approach är att man låser sig så himla fast vid en ram och en mall som kanske kändes kul och utmanande 1997, men bara känns ålderdomlig och tidvis märklig 2017. Att Banjo-Kazooie har åldrats och har skavanker är ju inte konstigt, det är lite av tjusningen med att återbesöka spelet. Yooka-Laylee har några riktigt lyckade inslag, såsom kreativa sidouppdrag och en del skojigt plattformshoppande. Men stora delar av tiden lyckas det tyvärr mest kännas ”gammalt” på ett dåligt sätt, inte retro-roligt – eftersom det ju inte är retro. Om vi jämför med Thimbleweed Park så lyckas man där behålla retrokänslan i grafiken (bra!) men samtidigt göra om både dialog, berättartempo och spelmekanik till att kännas 2017. Ingen skulle tycka det var kul att kunna dö, fastna och behöva börja om som man gjorde 1987 i Maniac Mansion, eller hur?
Kvar blir vi då med ett spel som osar mycket charm och passion, är tidvis både kreativt och roligt men dras ned av i huvudsak undermåliga kontroller och kamera, tyvärr även i bonusdelen med arkadspelen som bara känns bångstyriga Det kanske känns oschysst att jämföra ett litet Kickstarter-spel med en studio, men Playtonic borde titta mer på vad Insomniac gjorde med Ratchet & Clank-rebooten förra året. Där tog man ett briljant plattformsspel från förr, behöll det som fungerade bäst men uppdaterade grafik, dåliga speldesign-val och presentationen till att kännas 2016. Yooka-Laylee är snyggare än allt som släpptes på 90-talet, men flera av tidens tillkortakommanden finns kvar. Att göra speldesignval som att sätta respawn-punkter i senaste grotta (som kan vara på andra sidan världen…) varje gång man dör och utelämna en kartfunktion är också bara … dumt och mossigt.
Yooka-Laylee har sina goda sidor och är i grunden ett ganska utmanade och tidvis charmigt plattformsspel, dock med brister. Vi ville verkligen älska det, men kan bara sträcka oss till att säga att vi gillar det. Tyvärr inte mer. För den lite lägre prislappen och med rätt förväntningar så är det inget dåligt val för plattformsälskare. Det är bara inget lysande sådant.
Så här sätter vi betyg på Senses