Det är något med japansk kultur alltså. Så snygg, så stram, så tidvis over-the-top våldsam och sexualiserad, så tidvis extremt töntig och barnslig. Ofta allt på samma gång. Det kan låta hårt eller kritiserande, men det är egentligen härligt uppfriskande. Japaner är inte rädda för att bryta mot A1-mallar och klassiska narrativ – det är ingen fara om man bryter mot normer, konventioner och låter tittaren hänga i ovisshet (i alla fall ett tag). Titta bara på briljanta, Oscarsvinnande Hayao Miyazaki-filmen Spirited Away, som i västvärlden marknadsfördes mot ”vuxna”, fast barn intuitivt förstod den minst lika bra (extra ironisk eftersom vi i västvärlden – helt felaktigt – tror att allt tecknat/animerat är riktat endast mot barn).
Persona 5 är animerat och väldigt japanskt, men verkligen inte riktat till barn. Det är ett slags actionäventyr, som går lite i JRPG-spåret som jättarna Square Enix trampat upp senaste decennierna med Final Fantasy och framförallt Kingdom Hearts. Det är snyggt, välproducerat, originellt och väldigt fängslande (när man väl kommit in i det). Det utspelar sig i en slags halvöppen värld, men är också ganska styrt av tid och begränsade spelsekvenser (något du lär märka de tre-fyra första timmarna).
Du iklär dig rollen som [valfritt karaktärsnamn], en ung man som hamnat i trubbel efter att ha försökt rädda en kvinna utsatt för ett överfall och nu lever under en slags villkorlig dom hos en avlägsen släkting och förflyttats till en skola med kadaverdisciplin. På dagarna är man en ”vanlig” student, som åker tunnelbana, hänger med vänner på ramen-haket, läser böcker och gör hushållssysslor. Men på nätterna (och genom en magisk mobilapp) så förflyttas man till en slags bombastisk drömvärld, där din student är den smidige tjuven och slagskämpen ”Joker”, som bär maskeradmask, är del av gänget ”The Phantom Thieves” och kan åkalla inre demoner (Personas) i strid med andra övernaturliga ting.
De turbaserade striderna känns igen från klassiska JRPG-spel som Final Fantasy.
Persona 5 gör ett bra jobb med att släppa ned dig försiktigt i spelmekaniken. Du behöver verkligen inte ha spelat något av de tidigare spelen, även om det såklart gör dig lite mer bekant med konceptet. Du styr din figur fritt inom vissa platser och (tids)ramar och det gäller att hålla koll på dagarna och utnyttja dessa maximalt för att klara varje delmål (oftast en miniboss och ett slott som ska tas ned). På vägen kan du välja hur du utvecklar din karaktär, vilka bifigurer du spenderar tid och stärker banden med, samt hur du ska tjäna pengar så att du kan köpa bättre utrustning, vapen och återställare.
Spelmekaniken är relativt straight forward och striderna är turbaserade, á la forna tiders Final Fantasy (du behöver alltså inte vara fingerfärdig, som i Final Fantasy XV). Atlus har en historia av att ge ut spel med starka produktionsvärden och otroligt snygg grafik (se Odin Sphere och Dragon’s Crown), Persona 5 är verkligen inget undantag. Detta är i princip en interaktiv manga film/serietidning (med en hel del sekvenser du inte kan spela, men hoppa över eller spola igenom – även om det inte rekommenderas då de ger mycket välkommen bakgrundsinfo).
Spelet innehåller rika mängder dialog och denna är inläst med stor inlevelse av bra skådisar, på engelska som standard, men även den japanska originalmixen finns att ta ned som gratis DLC och kan rekommenderas då det ger ytterligare, exotisk kryddning. Musiken förtjänar en eloge – här blandas ett soundtrack av filmisk kvalitet med för Japan typisk j-pop och loungemuzzak. Vrid på i hemmabion eller ännu hellre – koppla in ett par högkvalitativa hörlurar och njut!
Persona 5 släpps exklusivt till Sonys PS4 och PS3, där Pro-modellen inte får någon speciell patch (då spelet släpptes i Japan långt innan PS4 Pro fanns) men där Boost Mode kan ge något lite snabbare laddningstider. Frame rate:n är låst till 30fps, vilket är ett klokt val. 60 fps är såklart att föredra, men hellre än att få ett spel som går upp och ned mellan 20-60 fps, så får vi en jämn upplevelse och laddningstider som i sig är mer än godkända.
Det kräver att du har lite tålamod om du aldrig spelat ett Persona-spel förut. Spelet är en visuell fest men kan också kännas snuttifierat och förvirrande då det hoppar en del mellan tider, dröm/”verklighet” och andra berättargrepp som utvecklas allteftersom storyn fortgår. Det tar ungefär fem timmar innan man känner att man faktiskt styr över saker och ting och kan ta helt egna beslut, som verkligen tar storyn åt olika håll. Man räds heller inte för att ta ut svängarna och ge ut information i småbitar. I början kanske det kan kännas lite förvirrande med inslag som nästan känns som en David Lynch-film, men som vi tycker bara ökar magin och Persona 5s unika berättande. Ha tålamod, allt kommer att bli glasklart (nåja) och spelet kommer att ge dig mer och mer kontroll efter de första timmarna (som flyger förbi fort).
Persona 5 är ett riktigt häftigt och unikt rollspelsäventyr, som blandar den alldagliga lunken och tidvis banala dialogen av att vara gymnasieelev (hej Skam!) med spänningen att få leva ut fantasier om att vara en mäktig krigarfigur med magiska egenskaper i en förtrollad värld. Sämre sätt att spendera sina timmar framför tv:n kan vi tänka oss. Persona 5 lär bli Atlus stora genombrott att nå ut med serien till en stor publik och är ytterligare en fjäder i hatten för Sony, som haft en riktigt bra start på 2017 med unika speltitlar (Kingdom Hearts HD-remaken, Nioh, Yakuza 0, Horizon Zero Dawn) och som fortsätter senare i år (Crash Bandicoot HD-remaster, Uncharted 4 och God of War-rebooten bl a).
Så här sätter vi betyg på Senses