Som jag skrev i min recension av The Post så är Steven Spielberg en av mina absoluta favorit-regissörer. Dock så är han väldigt ojämn; han har stått för en del riktiga bottennapp, men även om helheten kanske inte har hållit den klass man förväntar sig så är ändå hantverket alltid habilt gjort. På senare tid har vi sett mera verklighetstrogna filmer såsom The Post, Spionernas bro och biografi-filmen Lincoln. Undantaget var SVJ – Stora vänliga jätten från 2016 – men den tyckte jag inte var bra. Ready Player One är Spielbergs comeback till genren som gjorde honom berömd och det här är helt klart hans bästa film sen Minority report från 2002!
Året är 2045, världen är inte inte så kul att leva i, med fattigdom, trångboddhet och annat elände. Det finns inget att se, allt är smuts och ångest. Det finns dock ett ställe att fly verkligheten: Oasis. Oasis är en helt virtuell värld skapad av geniet Halliday (Mark Rylance). I Oasis kan du bli vem du vill, du kan vara en Ninja Turtle, en Transformer eller varför inte Batman? Vem som helst, vad som helst. När Halliday avled så visades ett videoklipp där han berättar att han gömt tre stycken nycklar inuti Oasis. Den som hittar alla tre nycklarna och klarar av uppdragen vinner hela Hallidays förmögenhet och blir den nya ägaren av Oasis. Wade (Tye Sheridan) är beväpnad med all nördkunskap om 80-tals-filmer och spel som du kan tänka dig och börjar sitt quest att finna de tre nycklarna. Till sin hjälp har han sin bästa vän Aech (Lena Waithe) och den mystiska Art3mis (Olivia Cooke). Farorna är många och värst av alla är den ondskefulle Sorrento (Ben Mendelsohn), som styr över en industriell sweatshop där hundratals anställda spelar oavbrutet för att vinna tävlingen, samtidigt som gamers sätts i skuld. Sorrento inte skyr några som helst medel för att finna nycklarna före alla andra. Wade står in för sin livs svåraste och farligaste uppgift.
Ready Player One är baserad på boken med samma namn skriven av Ernest Cline, tyvärr så finns boken inte översatt till svenska, så det är ingen känd titel här i Sverige. Efter att ha sett filmen så vill jag verkligen läsa boken, för den skulle kunna svara på en del frågor som jag har. Som till exempel vad man tjänar pengar på i den här världen, om alla är i Oasis hela dagarna och kanske lite mer information om vem Wade verkligen är.
Visuellt är filmen en tia, actionscenerna är smarta och innovativa och det är tusen referenser per sekund. Avengers skryter med att de har så många hjältar med i sin film, men i denna så kommer en hel armé av alla spelhjältar och kultpop-figurer du kan tänka dig. När man ser ett gäng Master Chiefs från Halo strida sida vid sida med Battle Toads så vet man att man har en speciell upplevelse framför sig. Men det är inte bara spel som har en stor plats i den här filmen, utan även film. En av filmens absolut bästa sekvenser utspelar sig inuti filmen The Shining och här är fantasin på topp. En riktigt cool sekvens. Problemet är att jag skulle vilja ha mer av det och mindre av det andra. men det är en smaksak.
Tye Sheridan som spelar Wade har en ganska gedigen karriär redan vid 22 års ålder, bland annat spelar han Cyclops i de nya X-men-filmerna. I Ready Player One så spelar han både sin Avatar Parzival via motion-capture och så hans verkliga jag, Wade. Tye håller sig inom ramarna för vad man ska förvänta sig av hjälten i en sån här film. Precis tillräckligt med charm och humor för att hålla allt intressant.
Olivia Cooke, känd från serien Bates Motel, spelar Art3mis som Wade möter inuti Oasis. Olivia är kompetent och duktig, men karaktären lämnar en hel del att önska. Det är en ganska tråkig karaktär tyvärr som hade behövt vridas till ett kvarts varv för att bli intressant.
Ben Mendelsohn, som jag senast såg i The Darkest Hour, spelar antagonisten Sorrento. Spielbergs skurkar är alltid intressanta och likaså här. Ben har ett riktigt fint ögonblick mot slutet av filmen som knyter ihop karaktären fint.
Vill ocskå passa på att nämna Mark Rylance, Simon Pegg och T.J. Miller som alla tre gör bra rolltolkningar och sist men inte minst Lena Waithe, som Wades bästa vän.
Finns det något negativt då? Lite småsaker bara egentligen. Ett par av dessa nämnde jag ovan, men sen finns en gnagande känsla att Steven Spielberg inte riktigt har tänkt igenom världen till hundra procent. I filmen får man känslan av världen blivit den klassiska, laglösa dystopin. Mega-företag styr allt och folket har sina VR-hjälmar och lever sitt liv inuti spelen, sen mot slutet så kommer plötsligt polisen med dragna vapen och världen känns plötsligt inte alls så laglös som den gör tidigare i filmen, då skurkarna ostraffat spränger ett bostadsområde.
Hela tekniken att vara inuti Oasis är inte konsekvent heller. Ibland behövs det ett gångband för att kunna röra sig inuti världen, andra gånger ser man spelare ute på stan med sin VR-hjälmar springandes för fullt och i en tredje version sitter personen ned i en stol. På det så är filmen ganska kall, jag kände inget för Wade och hans gäng. Det var kul att följa med på deras resa, men den emotionella kopplingen infann sig inte riktigt. Tyvärr.
Sammanfattningsvis så är detta ändå helt klart Spielbergs bästa film på över ett och ett halvt decennium och ett tydligt steg tillbaka till genren som gjorde honom berömd. Så jag rekommenderar varmt Ready Player One – se den med ett stort nörd-smalj på läpparna, det gjorde jag!
Så här sätter vi betyg på Senses