Shenmue-spelen var banbrytande – särskilt då det första spelet släpptes till SEGAs sorgligt underskattade Dreamcast. Legendariske SEGA-desigern Yu Suzuki hade skapat ett äventyrsspel i en ”öppen” värld, befolkad av individer som ”rör sig runt i den och lever sina liv” och ”väder som skiftar på det sätt väder gör i verkligheten”. Det är kanske svårt för en myndig läsare idag, som föddes i början på 2000-talet, att förstå hur stor inverkan Suzukis historia om Ryo Hazukis hämnd på sin fars död varit för spelbranschen som helhet (bara att det införde de hat-älskade QTE-inslagen, Quick Timer Event, som vi sett i både God of War såväl som David Cages Fahrenheit och Heavy Rain). Dreamcasten, som på många vis var SEGAs allra bästa konsol – och ett tag stod sig bra mot konkurrensen från Sonys massiva PS2:a – fick ett alldeles för kort liv, just när den låg på topp och de magiska speltitlarna började avlösa varandra… Åtminstone gav den inspiration till Microsofts kommande Xbox (se bara på handkontrollen) och trösten är att Dreamcast-klassiker som Shenmue och Timesplitters, får nytt liv på moderna format.
Upplösningen är moder HD, men detaljerna på många texturer är desamma.
Shenmue utspelar sig i 80-talets Japan, i den lilla byn Yamanose som ligger nära staden Dobuita. Storyn i första delen sparkar igång direkt, då vi får se huvudpersonen Ryo bevittna sin fars mord, kallblodigt utfört av den kinesiske kampsportmästaren Lan Di. Denne söker efter en spegel som ska vara av stor vikt och lämnar Ryo i sorg och förtvivlan. Men som tusen asiatiska filmer med kampsport-tema, så tar sonen upp jakten på faderns mördare och antar utmaningen att bli världens främste Jiu-Jitsu-mästare.
Du styr Ryo i tredjepersonsperspektiv och kan interagera med omgivningen, plocka upp saker och följa ledtrådarna i din anteckningsbok (som ofta innebär att gå till plats Y och tala med person X). På vägen möter du andra NPCs som du ibland kan interagera med, vare sig det är att utföra tjänster eller hamna i konflikt med. Då förvandlas spelet till en mer nybörjarvänlig arkadfighter, inspirerad av ett annat av Yu Suzukis genremästerverk: Virtua Fighter. I tider då The Witcher 3, som i princip gjort perfektion av konceptet, Yakuza-spelen – SEGAs många och uppenbart spirituella uppföljare till Shenmue – och det fullkomligt nedlusade Assassins Creed: Origin (som innehåller så många upprepande uppdrag att du lär behöva ett halvår för att klara precis allt) så är originalet Shenmue verkligen inget som kommer att imponera på en modern spelare. Det är bara som en enklare, mer nedskalad och primitiv version av ovan nämnda open-world-titlar. Men något som Shenmue verkligen besitter, som många 100+ timmars-lir idag saknar, är ett stort, bultande hjärta av guld.
Att Shenmue lagt grunden för SEGAs Yakuza-spel märks tydligt.
Grafiken var galet imponerande 1999, men förefaller såklart tämligen basic idag. Trots HD-uppgraderingen och 16:9-läget ihop med blooming-effekt (en slags AA som smetar ut de hårda linjerna), som remastern bjuder på, är texturerna lågupplösta och tidvis spartanska. Vissa ansiktsmodeller håller bra än idag, medan andra ser ut som utskrivna bilder klistrade över ett mannekänghuvud. Spelet flyter dock i perfekta 30 fps (som väntat) och purister kan växla tillbaka helt till den gamla grafiken, med lågupplösta texturer och 4:3-bildläge. 60 fps hade varit trevligt och lätt att ordna på muskelkraften i de nya konsolerna, men förmodligen är risken att en fördubblad frame rate (som spelet inte designats för) kunde få oönskade effekter i presentationen.
Ljudet – som återfinns både som japanska orignalljudet och engelska dubben – är burkigt och lite mufflat, nästan som man samplat om det och försökt att digital förbättra det genom en strumpa. Kontrollerna fungerar för det mesta OK, men med dagens mått mätt känns de tidvis bökiga och tröga; att röra Ryo i ett trångt utrymme och försöka finna ett visst objekt är lika smidigt som att måla en gatutavla med en gaffeltruck.
Vi som var med när det begav sig på Dreamcast kommer ändå att förlåta allt och njuta fullt ut av återseendet. Men varför ska några andra än nostalgiker bry sig om det idag?
Fightingen håller förvånansvärt bra än. Kanske för att den påminner om Virtua Fighter?
Jo, därför att bakom en simpel teknik och kanske något begränsad spelmekanik så döljer sig här en pärla till spelupplevelse. Shenmue är välskrivet, vackert och berörande. Trots japanernas fäbless för melodram så finner man sig snabbt uppslukad av Hazukis öde och hans värld, även om den inte är lika stor och snygg som Bayeks eller Geralts, ackompanjerat av ett av de vackraste spelsoundtrack som någonsin producerats. Figurerna i spelet kan ses som enkla, nästan naiva ibland, men de har ändå en själ, ett anslag som känns mänskligt och – kombinerat med spelets perfekta tempo – passande. Shenmue är ett spel som inte är särskilt svårt eller långt, med dagens mått mätt, men ändå går klockan hela tiden och det finns en bortre gräns för hur många dagar man kan spilla.
Shenmue 2 som kom bara två år senare och då inte exklusivt till Dreamcast, utan även just Xbox, känns snyggare, modernare och mer dynamiskt än föregångaren och du kan hoppa rakt in i det, även om vi starkt rekommenderar att du spelar klar ettan först (dels för storyn, men också för att fighting-tekniker du spelat fram överförs). Här befinner sig Ryo i Hong Kong och utmanas av fler fiender, svårare och mer påkostade actionsekvenser och ett steg närmare att uppfylla den legendariska profetian och möta sin faders baneman.
Shenmue-spelen var på sin tid två av världens dyraste spel att utveckla och i förhållande till intäkterna (särskilt från den döende Dreamcast:en) så blev spelen en ekonomisk flopp för SEGA. Därför är det magiskt att spelen kan få en andra chans, ett andra liv, med en ny publik på de tre största formaten idag (PS4, PC och Xbox One). I väntan på att sagan får en avslutning ?) i den tredje delen (som budet från Suzuki just nu är att det kommer ut 27 augusti 2019) så är Shenmue 1 & 2 absoluta måsten. Såklart finns en viss dos nostalgi över det hela, något som är svårt för oss som var med då att förhålla oss helt objektivt till (jämför med Star Wars, där originaltrilogin enligt 70- och 80-talisterna är bäst, medan yngre föredrar de mer moderna trilogierna; exempelvis den som pågår nu). Men oavsett det så är Shenmue ett unikt action-äventyr och en del av den historiska allmänbildningen för alla sanna gamers, två spel som bör upplevas av alla med minsta intresse för spelgenren. Det är enkelt, men smakfullt – precis som en semesterresa till en liten, grekisk ö. Här är själva upplevelsen, resan och slutet viktigare än utfyllnad och att logga 50+ speltimmar på göromål. Vi har njutit i princip varenda sekund av återseendet och längtar återigen passionerat efter något vi hade gett upp hoppet kring – en tredje del som avslutar sagan. Hoppas den inte dröjer 18 år till… (Uppdatering: Det gjorde det inte, läs recensionen av Shenmue 3)
Så här sätter vi betyg på Senses