Recension: Ensamma i rymden

101

Epitetet ”Svensk sci-fi” yttras ungefär lika ofta som: ”Såg du den där enhörningen” eller ”Det där var en ärlig politiker!”, men dagens betraktelse är just det – en svensk science fiction film med rymdskepp, lasergevär, rymdvarelser alla ingredienser som behövs för ett episkt rymdäventyr.

Det är en nära framtid. Jordens resurser är slut och planeten måste evakueras. Syskonen Gladys (Ella Rae Rapport) och Keaton (Dante Fleischanderl) är de enda passagerarna på ett gigantiskt rymdskepp med namnet Svea XVI. Destinationen är planeten Vial  som skall bli deras nya hem. Keaton är född på skeppet och känner inte till något annat liv, men Gladys har minnen från Jorden och från deras mamma Speedy (Aliette Opheim). Speedy är inte kvar på skeppet längre – anledningen till det är höljt i dunkel – men blir tydligare under resans gång. Varje morgon ber Keaton den japanska datorn att räkna antalet passagerare ombord och varje dag är det samma svar: Två personer. En dag krockar något med Svea XVI och snabbt inser de två barnen att de inte är ensamma ombord längre: det finns en tredje person på skeppet. Är det Speedy som är tillbaka eller är det något helt annat?

När det damp ned ett mail där det stod Ensamma i rymden på så trodde jag att det var en dubbad amerikansk film jag skulle gå och se. Jag såg postern och en produktionsbild och kunde aldrig ens i min vildaste fantasi tro att det var en svensk film. Men det var det. 

Vi börjar med det som jag inte tyckte om för att sedan fortsätta hyllningen lite längre ned. Filmen är baserad på pjäsen Vial som är skriven av Henrik Ståhl, han spelade rymdvarelsen Vojajer i pjäsen också. Pjäsen var en timme lång och filmen är 83 minuter lång. Det är en väldigt ambitiös historia som de vill berätta på 83 korta minuter och Vojajer kommer inte in i storyn förens ganska sent och därmed blir mötet med barnen och sedan uppdraget tillsammans alldeles för hastigt för att vi ska hinna känna något för Vojajer. E.T. är ett bra exempel på ”rymdvarelse-möter-barn”, där hinner barnen och publiken  få en emotionell koppling innan saker börjar gå fel.

Vojajer är inte den enda rymdvarelsen på skeppet, utan de får besök av två fulingar till. Problemet med dem kontra Henrik Ståhl är att de inte har tänkt alls på hur de rör sig. De blir väldigt snabbt tydligt att det är två personer i mask som inte är vana att agera med den. 

Filmen drar ut på sin tunna handling på fel ställen också vilket resulterar i tempo-problem. Speedys handlingar i filmen kan man också diskutera, men jag vill inte spoila något så är det tyvärr inslag som störde mig något otroligt. 

Sådär, nu är den tråkiga biten över, nu går vi in på det som fungerar:

Ella Rae Rappaport som Gladys är väldigt duktig och det är en hel del vuxna teman som hennes karaktär råkar ut för. Hon balanserar det hela bra och har även filmens tyngre emotionella drama på sina axlar, i sin nya roll som både syster och mamma.

Dante Fleischanderl spelar Keaton och sin unga ålder till trots gör han en ganska nyanserad bild av sin karaktär. Det är dock ibland svårt att höra vad han säger och en del dialog blir lite för avancerad. Hans motvilja till Vojajer är tydlig och tar sig lite mörkare toner.

Henrik Ståhl spelar återigen rymdfararen Vojajer som kraschar med Svea XVI, under ett ton av latex, servon och annat så får han fram en bra karaktär. Vojajers utseende, make-up och specialeffekter håller samma nivå som andra rymdfilmer med betydligt högre budget. Det som är lite synd är, som jag nämnde i ovan, att filmen är lite för kort för att få fram allt vi skulle vilja veta. Dock är det här första filmen i en triologi, så vi kommer nog med all säkerhet få veta mer om vår trio och vad som hände Speedy.

De visuella effekterna är enormt välgjorda och skeppets design och look har en härlig retro-känsla. Det finns glimtningar till andra sci fi-filmer i parti och minut. Skeppet är designat för 5 000 passagerare så det är gigantiska ytor som inte används och snabbt gör filmens limiterade budget sig påmind. Det är samma vinklar varje gång de besöker de större ytorna i skeppet, för att spara in på antalet matte-paintings och exteriörer av skeppet får vi besöka när det är absolut nödvändigt. Ljuddesignen är imponerande med bra sci-fi känsla och fotot är snyggt och stämningsfullt.

Sammanfattningsvis så är det här en riktigt sci-fi film. Visst Ensamma i Rymden är lågbudget med sina 20 miljoner svenska kronor i kontrast med till exempel Star Wars – The Last Jedis runda 3 miljarder – men ändå så imponerar den. Filmen är riktad till en yngre publik än den 40+ filmfantast som jag är och då uppskattar jag inte en del av skämten som småttingarna älskar. Fast jag kan ingenting annat än att rekommendera den här filmen. Det är en familjefilm, men i sann Disney-anda så finns det en del mörkare toner i den också. Se den och visa omvärlden att vi gör annat i det här landet än Beck, Wallander och alla andra polisserier med efternamn i titeln. Rekommenderas varmt!

Så här sätter vi betyg på Senses