The Favourite är den senaste filmen från grekiska regissören Yorgos Lanthimos, en filmskapare med tydlig och mycket speciell stil. Jag älskade The Lobster med Colin Farrell i huvudrollen som hade premiär 2015 och jag gillar även Dogtooth från 2009, filmen som satte Lanthimos på den internationella kartan. Dagens betraktelse är hans senaste film efter The Killing of a sacred Deer som hade premiär förra året (2017). Lanthimos är verkligen en produktiv man, men denna gång känns det tyvärr som luften har gått ur honom.
The Favourite utspelar sig under tidigt 1700-tal. England ligger i krig med Frankrike och på den Engelska tronen sitter den bräckliga, något förvirrade och ganska barnsliga Drottning Anne (Olivia Coleman). Drottning Anne är inte på något sätt kapabel att hålla reda på sig själv och än mindre hålla reda på ett helt land, så hennes bästa vän Lady Sarah (Rachel Weisz) styr landet samtidigt som hon håller Drottning Anne i Schack. En dag dyker en släkting till Lady Sarah upp, den unga och vackra Abigail (Emma Stone) och allt ställs snabbt på sin spets. Abigail har en plan som ingen ska få stå i vägen för och snart visar det sig att ingen kan lita på någon.
Yorgos Lanthimos tycker jag börjar lida lite av samma problem som Tim Burton. När man är en regissör med väldigt egen stil så blir det till slut att man försöker göra en film som publiken förväntar sig att ens filmer ska vara. Som med Tim Burtons nyare filmer så försöker han ha ”Tim Burton-looken”, men det blir på bekostnad av fingertoppskänsla. Så blir det även lite i The Favourite. Det är knasiga kameravinklar med fisköga, det är krystade försök att återskapa den perfekt avvägda humorn som fanns i The Lobster och Doogtoth – men det funkar inte riktigt. Hjärtat finns inte riktigt där. Manuset är också inget speciellt, utan det makar sig framåt och det finns aldrig riktigt den tyngd jag är van vid från Lanthimos tidigare filmer. Det är lite drygt ett år sen hans senaste film hade premiär och på något sätt känns The Favourite lite framstressad. Framförallt tycker jag att slutet känns som ett rejält antiklimax och det är väldigt synd.
Olivia Coleman var med i The Lobster och även denna gång är hon sanslöst bra, det finns en smärta och humor i hennes porträtt av Drottning Anne som är svår att balansera, men hon lyckas.
Rachel Weisz verkar vara evigt ung – jag har följt hennes karriär hela vägen sen Mumien från 1999. Hennes porträtt av Lady Sarah är välspelat och vi vet aldrig riktigt var vi har henne. Rachel och Olivias samspel är toppklass.
Sen har vi Emma Stone som Abigail. Det är något med henne som alltid kliar lite i mig. Jag vet inte varför. Hon är verkligen inte dålig, men jag har svårt att köpa henne i den här filmen. Hon är till skillnad mot de andra fortfarande väldigt mycket Emma Stone och inte så mycket karaktären Abigail…
Sammanfattningsvis hade jag stora förväntningar på The Favorite. Jag såg fram emot en ny The Lobster eller Dogtooth. Det vill säga en film som inte är lik något annat. Filmen är egentligen inte dålig; den är välspelad och välregisserad, men den saknar det där lilla extra som skulle höja den från andra kostymdramer och istället bli en ny cineastisk pärla som Yorgos Lanthimos andra filmer.
Så här sätter vi betyg på Senses