Darksiders kan ha varit en av förra konsolgenerationens allra mest överraskande pärlor. Sen THQ Nordic tog över licensen (och namnet, från anrika med sedermera kursade, THQ) så har man släppt en otroligt fin, 4K-upplöst Darksiders: Warmastered Edition remaster av ettan och likaså av tvåan, Darksiders 2: Deathinitive Edition (båda ingår i Xbox Game Pass just nu). Darksiders 3 är THQ Nordics första, egna bidrag till trilogin (som vi hoppas blir en tetralogi) utvecklat för egna pistoler av Gunfire Games, som stod bakom remaster-versionerna.
I Darksiders 3 träffar vi den tredje ryttaren i apokalypsen-kvartten, här kallad Fury (Ilska) istället för Svält, som denne tar formen av i Biblens uppenbarelsebok. Som namnet antyder är Fury en lättantändlig och rastlös krigare och hon har inte mycket till övers för varken mästarna i The Charred Council (vars uppgift är att hålla balansen i universum) eller sina bröder War och Death (som vi träffade i ettan respektive tvåan). Hon skickas till postapokalypsens jorden för att bekämpa de sju dödssynderna (kommer du ihåg från söndagsskolan eller filmklassikern Seven vilka de är? Högmod/stolthet, Girighet, Lust/otukt, Avund, Frosseri, Vrede (hmm) och Lättja) men får på vägen veta att allt inte är precis som det först verkar (när är det någonsin enkelt, i maktkampen mellan änglar och demoner?).
Gamla bekantskaper dyker upp igen.
Darksiders 3 behåller mycket av upplägget vi känner igen från den fantastiska ettan och den schyssta, men lite upprepande tvåan. Tredjepersonsperspektivet, de uppgraderingsbara vapnen, själarna man samlar (och handlar uppgraderingar för hos Vulgrim) och bossfighterna. Däremot finns en del ganska stora skillnader, som kommer glädja vissa men säkert inte alla. För det första är spelet betydligt svårare än sina två föregångare – att spela på lättaste svårighetsgraden här är verkligen ingen skam, då det redan på lite svårare nivå känns nästan Dark Souls-svårt. Sen har kartan försvunnit, enligt utvecklarna till förmån för ”att ge spelarna lusten att utforska, istället för att följa markörer på en karta”. Detta är en god tanke, men i praktiken är vi inte jätteförjusta i det. Ofta kan man gå åt många olika håll på en gång och det är sällan helt uppenbart vilken stig som är ”vidare”, vilket skapar ångest hos OCD-spelare som måste göra allt och inte vill missa något. Samtidigt kan du gå en bra bit åt ett håll, som plötsligt tar stopp, och då måste du back-tracka hela vägen och chansa på annat håll. Fördelen är att man tittar noggrannare på detaljer än man kanske gör annars och måste söka av mer, vilket många säkert uppskattar. Men det finns en anledning varför majoriteten av världens bästa spel åtminstone har en karta (om inte även waypoints).
Bossfighterna (i form av de sju dödssynderna) är ett av spelets bästa inslag.
En annan sak som är annorlunda denna gång är världen och dess innehåll. Darksiders 3 är lite skiftande presentationsmässigt, men överlag klart snyggare än sina föregångare (vilket också var förväntat, då föregångarna släpptes till förra generationens konsoler). Däremot känns delar av världen ekande tom och visa miljöer något generiska och upprepande. Medan bossfighterna ofta är riktigt kul, rejält utmanande och omväxlande, kan det ibland kännas lite ödsligt i de långa korridorerna, som varken översvämmar av spännande fiender eller roliga saker att slå sönder och samla bonuspoäng från. Darksiders 3 känns på många sätt stramare och mer sobert än de lekfulla och lite stökiga föregångarna. Och det funkar för det mesta, men ibland kan vi sakna det sköna röjet från den fantastiska ettan.
Darksiders 3 är en kul och utmanande action-hack’n-slash-resa medan den varar. Det är som sagt snyggare, mer utmanande och som vanligt bjuder det på en kul bakgrundsstory med bibliska vibbar. Bossfighterna (och de är sju stycken minnesvärda… minst), den lagom nivån på pusslandet och storyn gör att man vill spela vidare och även om vi kan sakna bitar från ettan, så är det kul att konstatera att THQ Nordic och Gunfire Games ändå gått lite sin egen väg och givit trean en egen stil, även om ettan förbli vår favoritdel i serien som helhet. Nu hoppas vi på en helgjuten fjärde och avslutande del, med ett ”best-of” alla inslagen så här långt – ettans svulstiga spelbarhet och karta med mål (som ska kunna stängas av för de som vill), tvåans häftiga uppgraderingsträd och treans grymma bossfighter.
Så här sätter vi betyg på Senses