Läs om Bumblebee på UHD 4K Blu-ray.
Jag är ett Transformers-fan av stora mått, så pass stora mått att jag på min högra axel har Autobot-emblemet tatuerat. När jag fick höra att Steven Spielberg skulle producera och att Michael Bay skulle regissera första filmen så blev mina förväntningar skyhöga inför premiären av Transformers. Året var 2007 och filmen var en CGI-tung torktumlare, som jag både blev åksjuk av och besviken på. Manuset var tunt, men Shia LeBeouf var helt okey som Sam – även om karaktären var platt så fanns det ändå flera saker som var rätt kul och bra med första filmen. Samtidigt var det mycket som irriterade mig. Bland annat att Bumblebee var en Camaro istället för en Volkswagen Beetle och anledningen var (tydligen) att Volkswagen hade sagt nej till att vara med. Sen såg Optimus Prime fånig ut med flames och var helt fel sorts lastbil jämfört med den tecknade serien och leksakerna. Vad som vad var värre var att filmen var tom, bullrig och hade ansträngd humor. Två år senare var det dags igen, ännu större, bullrigare och lika tomt. Del två hade verkligen allt, inklusive rasistiska stereotyper och jättebollar av stål i skrevet på en Transformers-robot… Nu minns jag inte vilken av filmerna Bumblebee pissar i, men det är någon av dem. Del tre dök upp som ett urverk två år senare och nu började det bli riktigt irriterande… Megan Fox var inte kvar i filmen, kanske ingen jätteförlust men Rosie Huntington-Whiteley var verkligen ingen bra ersättare; sämre kvinnoporträtt är svårt att hitta på den här sidan millenniet. LeBeouf kändes som han tappat gnistan och i all gigantiskt förstörelse så fanns det ingen känsla av att man brydde sig om någon av karaktärerna. Säga vad man vill om Hollywood men de ger sig inte. 2014 var det dags igen, denna gång med en ny huvudroll i form av den ultimata träbocken Mark Wahlberg, samtidigt så skalade de tillbaka det hela litegrann och Wahlberg till trots så var det inte en fullkomlig katastrof – Dinobotsen var bland annat rätt coola. Förra året så hade Transformers: The Last Knight premiär och då skedde något som inte hänt förut i serien. Den spelade inte in den gigantiska summa pengar studion vant sig vid och hade räknat med. I andra filmers mått mätt är över 600 miljoner dollar inte dåligt, men i Transformers värld är det uselt med tanke på att Transformers: Age of Extinction (nummer fyra i serien) drog in över en miljard dollar. Något behövde ske. Hollywoods favoritord dök upp direkt: Reboot. Så när trailern dök upp för Bumblebee så trodde jag först att det var en helt vanlig reboot och var lagom intresserad. Men sen såg jag trailern och insåg två saker: Det här är inte en reboot och att Bumblebee skulle kunna bli den bästa Tranformers-filmen någonsin.
Bumblebee (Dylan O’brien) lyckas med nöd och näppe fly från kriget på cybertron och med Decepticons hack i häl kraschlandar han på jorden. Svårt sårad så tappar han minnet och, transformerad till en gul Volkswagen Beetle, hamnar han på ett skrotupplag. Senare så hittas han av Charlie (Hailee Steinfeld),som tror att han är en helt vanlig bil och tar med honom hem. Men redan första kvällen så inser hon att hennes första bil är allt annat än en vanlig, tysk, automobil och nu hamnar hon mitt i den långvariga striden mellan Autobots och Decepticons och hela världen är i fara.
Jag älskar verkligen den här filmen! Det tog hela elva år innan jag äntligen fick se en Transformers-film som matchade min förväntan. Ja, den här filmen är minimalistisk i jämförelse; ja, det är ytterst få Transformers-robotar med men satan vad bra de som är med funkar. Filmen är skriven av Christina Hodson och hon har bara två filmer på sitt CV innan hon skrev manuset till Bumblebee, så hon är hyfsat ny i branchen. Hennes nästa film efter Bumblebee är Batgirl vilket gjorde att min pepp på att se den filmen ökade markant. För Bumblebee har ett riktigt välavvägt manus. Tonårsångesten är perfekt balanserat med humor och robotstrider och för första gången så känner man något. Både för Bumblebee och Charlie. Båda är här utvecklade karaktärer och du blir helt investerad i deras öden.
Dylan O’Brien (Mazerunner 3: Death Cure) spelar Bumblebee och medan karaktären alltid har kunnat prata i den tecknade serien så blev han stum i live-action filmerna. I den här filmen får vi se hur han förlorar sin röst och när han är stum blir karaktären mycket starkare. Via kroppsspråk och mimik (som är fantastiskt genomförd i den här filmen) så förstår vi vad han tänker och känner. Bumblebee är mycket mindre i storlek än de fiender han möter och till skillnad mot förr så känner vi vartenda slag och smäll som stackars Bumblebee råkar ut för.
Mänskliga manliga huvudrollen Memo (Jorge Lendeborg Jr.) och Charlies (Hailee Seinfeld) relation känns realistisk.Hailee Steinfeld (lånade senast ut rösten till Gwen i Spider-man: Into the Spider-Verse) spelar Charlie och – till skillnad mot sin manliga motsvarighet Shia LeBeoufs Sam Witwicky i Transformers – så är hon en tredimensionell karaktär. Vi känner verkligen för henne och därmed blir relationen mellan henne och Bumblebee ännu starkare, för han blir hennes första, riktiga vän. Underbart skönt att se en vettig, kvinnlig huvudkaraktär som inte faller i de vanliga fallgroparna.
Filmens skurk skulle man kunna tro är John Cena, men istället för att göra en tråkig en-dimensionell karaktär så lyckas man med konststycket att vi faktiskt tycker att han är ganska sympatisk och rolig. Att han är en person som agerar med för lite info och följer order. Filmens riktiga skurkar är Decepticons två mördarmaskiner Dropkick och Shatter, med röster av Justin Theoux och Angela Basset.
Det behövs inte heller fler skurkar än dessa två, för de är ett huvud högre och flera gånger starkare än Bumblebee så striden är ojämn plus att den mänskliga militären är ute efter Bumblebee också. Så även om filmens skala är många gånger mindre än i andra Transformers-filmer så känns insatserna större för att vi faktiskt BRYR OSS!
Regissören Travis Knight har bara regisserat en gång tidigare och då var det en animerad film, och animation är det många debuterande spelfilmsregissörer som han har jobbat med tidigare. Så på pappret skulle regin kunna vara en katastrof (Looking at you, Mortal Engines) men det är den verkligen inte. För visst manuset är bra, men utan bra regi faller allt som ett korthus.
Sammanfattningsvis så är Bumblebee helt klart den bästa Transformers-filmen någonsin. Filmen innehåller tyvärr ett par skavanker men de är väldigt få och egentligen koncentrerade till slutet. För hur originell filmen än må vara, så faller Bumblebee in i lite för vana mönster mot slutet.
Sen finns det en sekvens på en bro, i det absoluta slutet som kanske inte är mer än 30 sekunder, men glädjetårarna rann utmed kinderna. I min iver att hylla den här filmen så har jag till och med glömt bort att nämna det geniala med att låta filmen utspela sig på 80-talet med allt som det innebär i musik, kläder och look. Bumblebee rekommenderas varmt, se den! Till och med om du inte är ett Transformers-fan, se den ändå: du kommer inte bli besviken!
