Mortal Kombat har inte bara varit en framgångsrik spelserie i snart tre decennier – det finns även en (som brukligt, blek) Hollywood-filmatisering (med rykte om en påkostad ”reboot”-film 2021), ett kortsamlarspel och en serietidning baserad på den K-fixerade franchisen. Mycket vatten har runnit under broarna sen 1992, då Capcom dominerade arkadhallarna med Street Fighter 2 och (dåvarande) Midway kontrade med ett fightingspel som skulle vara ”fotorealistiskt” (motion-capture, som var en stor grej på 90-talet) och extremt våldsamt, vilket skapade både debatter och censur på hemkonsolerna (i alla fall SNES). Med Mortal Kombat 11 känns både fotorealism och våld som en liten grej, då spelet har överflöd av båda.
Storyn, som denna gång utgör en mycket större del av spelupplevelsen, är – precis som utvecklaren Netherrealms andra spelserie, Injustice – intrikat. Här återser vi gamla bekantskaper som Raiden, som i början gör slarvsylta av urguden Shinnok och får stifta bekantskap med nya kverulanter, såsom Johnny Cage och Sonjas dotter; Cassie Cage. Grafiken är slående, både i fighterna och i mellansekvenserna och tankarna går snabbt till det läckra produktionsvärdet i Injustice 2. Det är riktigt kul att som ensam spelare köra igenom alla käraktärers bakgrundshistorier och förutom story läge finns här en bokstavlig uppsjö spellägen; från online-, till lokal multiplayer, boss rush mode, utmaningar att låsa upp och överkomma och tonvis med extra godis att låsa upp, alltifrån från kläder och kostymer till diverse bonusar som gör livet roligare.
Mortal Kombat 11 kan vara det absolut mest välfyllda fightingspel vi sett, här kan du lätt fastna i tresiffrigt antal timmar om du ska spela igenom och låsa upp allt. Det kan också vara det mest absurt, giriga mikrotransaktions-system vi upplevt: exakt summa har debatterats, men det rör sig om många (tio)tusentals kronor för dig som har bråttom eller inte vill / kan spela dig till alla upplåsbara bonusar (som rör sig om allt ifrån skins till rena spelfördelar, som enklare fatalities). Detta system fortsätter att tweakas av utvecklarna och kan justeras ytterligare framöver. Skaparen, Ed Boon, förnekar rapporten att det skulle kosta över 60 000 kr att låsa upp allt – men även en bråkdel av det känns ohyggligt mycket för ett spel du redan betalt 600-700 kr för.
Spelmässigt är Mortal Kombat 11 dock ingen besvikelse, även om det känns klart svårare än sin, själsliga syster, Injustice 2. Här måste du ha timing och lära dig en rad med kombinationer; att binda ihop avancerade attackkedjor är ett måste om du ska stå dig på svårare nivåer eller online-motstånd och det kräver en hel del träning. Att köra á la Street Fighter 2, med exakta, korta och precisa placeringar och attacker, kommer inte räcka långt. Här är det nötande som gäller. Efter klagomål har en patch infört ännu lättare läge (very easy) vilket kanske är för lätt för avancerade spelare, men räkna alltså med att spelet känns rejält utmanande på normal nivå, särskilt för ovana MK-kombatanter.
Grafik, animationer och detaljer är i världsklass och Mortal Kombat 11 håller inte igen när det gäller att bjuda oss grafiskt våld också. Att man en gång i tiden censurerade SNES-versionens blodstänk känns komiskt med tanke på vart vi är idag. Man kan hävda att det rör sig om en slags ”serietidningsvåld” och spelet har förvisso en 18-årsgräns, men att se verklighetstrogna figurer få skallen genomborrad av tryckluftsborrar, nackskott, huvudet genomborrat av en stenspets eller ögat utstucket av en kniv, blir med tiden både lite tröttsamt och äckligt. Ja, Mortal Kombat ska vara lite over-the-top, men bara för att man nuförtiden kan visa och göra allt, så betyder inte att man måste göra det. Vi är inte särskilt känsliga eller pryda av oss på redaktionen, men detta spel är verkligen inte något du bör köpa till minderåriga eller låta barn spela, och faktiskt även överväga hur lämpligt det är att spela inför icke-spelande betraktare. Det blir lite lätt osmakligt.
Som helhet är Mortal Kombat 11 dock ett extremt välproducerat och välfyllt fightingspel, som kräver sin gamer och sin investering i tid för att komma helt till sin rätt. Redan frälsta lär jubla åt utvecklingen medan fans av Injustice (som vi är) inte gör fel i att testa även denna skrud, då det är såpass likt (men svårare). Andra bör kanske prova innan de springer ut och köper. Det är ett välgjort, men också extremt våldsamt och ganska girigt spel: du som har svårt för mikrotransaktioner bör vänta tills man helt bestämt hur man ska göra med dessa från utvecklarens sida (alla minns ju Star Wars: Battlefront 2-kaoset, få saker är så förhatliga för spelare som giriga finansieringssystem på fullprisspel). Men som helhet: presentation, spelbarhet och innehåll för ett fightingspel (även den stora mängd innehåll du får spela fram med blod, svett och tårar, om du inte vill pynta dyrt) så är det ändå en klar rekommendation.
