Jag funderade länge på hur jag skulle lägga upp denna artikel. Ska jag ranka Marvel (Extended) Cinematic Universe-filmerna från sämst till bäst? I ordningen som de bör ses? Men jag bestämde mig till slut för att helt enkelt göra listan i den ordning filmerna haft premiär, på så vis blir listan logisk, överskådlig och kan byggas ut i takt med att Marvels universum gör det. Fast sen så blev listan bara längre och längre så jag ändrade ordningen så att den film som hade premiär senast är högst upp istället för längst ned. På så sätt så är det lättare att se när något nytt har dykt upp i MCUs evigt växande film-kartotek.
Det blir oftast en kortare recension per film och vill ni läsa en längre så finns det länkar (markerade med *) till de filmer vi har recenserat här på senses, på antingen bio eller något hembioformat.
Även om TV-serierna på Disney+ blir viktigare och viktigare för att hänga med i MCU så har jag ändå valt att endast koncentrera mig på filmerna.
35. Captain America: Brave New World (2025)
Den trettiofemte Marvel-filmen i MCU och den första under 2025 blir den fjärde solofilmen om Captain America. Steve Rogers (Chris Evans) har pensionerat sig, och Sam Wilson (Anthony Mackie) har tagit över skölden men behållit sina Falcon-vingar. Legendaren Harrison Ford gör nu debut i Marvel, inte som en ny karaktär, utan genom att ta över en redan etablerad rollfigur – nämligen Thaddeus Ross, som tidigare spelades av den nu avlidne William Hurt. Tyvärr ger trailern nedan inga stora förhoppningar om att detta kommer att bli en minnesvärd film, men jag har haft fel förr. Vi får se en första glimt av Red Hulk, som länge varit en fanfavorit. Premiärdatumet är satt till Alla hjärtans dag 2025, och eftersom det är en fredag kan vi nog räkna med att filmen har premiär onsdagen den 12 februari här i Sverige. Kommer Marvel kunna fortsätta hålla greppet om superhjältegenren, eller är detta en fortsättning på dödspiralen som började efter Spider-man: No Way Home? För även om Guardians of the Galaxy Vol.3 och Deadpool & Wolverine är riktigt bra filmer så har de övriga fem lämnat en hel del att önska.
34. Deadpool & Wolverine (2024)*
Deadpool & Wolverine petar ned Spider-man: No Way Home från tronen, det här är enligt min mening den bästa Marvel-filmen som har någonsin har gjorts. Jag har nog sett trailern 20 gånger och normalt sett så gör jag aldrig det för jag vill inte få filmer spoilade. Fast även om jag visste när vissa saker skulle dyka upp eller sägas så finns det så otroligt mycket mer att upptäcka. Den här filmen är den roligaste (Sorry James Gunn men Guardians of the Galaxy har inte en chans) och en av de mest emotionella filmerna jag har någonsin har sett och inte bara inom Marvel utan i andra genres också.
Deadpool & Wolverine har även flera av de mest tillfredställande gästinhoppen någonsin också. Det har funnits otroligt mycket fan-service i de senaste filmerna men jag har aldrig sett det göras bättre än denna gång. Det finns förklaringar på allt, till och med varför Wolverine har sin gula dräkt som han har på sig i serietidningarna. Hugh Jackman får visa återigen att han är en väldigt kompetent skådespelare och det finns en scen mellan våra hjältar i en bil som är rent cineastiskt guld från start till mål.
Actionscenerna är kul och brutala och filmskaparna håller vad de lovar med att filmen är barnförbjuden precis som de två första filmerna. Emma Corrin som Cassandra Nova briljerar fullständigt och är en härlig motpol till våra anti-hjältar.
Sammanfattningsvis så gick jag ut från visningen i ett fullkomligt rus av lycka. Här fanns precis allt jag hade hoppats på och mycket till!
BETYG: 10
33. The Marvels (2023)*
I The Marvels får vi återigen möta Carol Danvers/Captain Marvel (Brie Larson) och hon fortsätter på sitt uppdrag att hålla galaxen säker efter händelserna i Avengers: Endgame. Under ett ärende hittar hon ett mystiskt maskhål som plötsligt sammankopplar henne med sin systerguddotter, Kapten Monica Rambeau (Teyonah Parris) och hennes största fan Kamala Khan/Miss Marvel (Iman Vellani). Så när de nu använder sina krafter så teleporteras de till den andre personens plats och tvärtom. Fullkomligt förvirrande till en början för de tre hjältarna, men när de väl kommer underfund med varför detta sker inser de att skurken Dar-Benn (Zawe Ashton) har allt annat än rent mjöl i påsen och att hela universum står nu inför en stundande kollaps.
The Marvels klockar in på en timme och fyrtiofem minuter, vilket är otroligt uppfriskande i dagens filmklimat där alla filmer tydligen ska vara minst två och en halv timme. Speltiden är därmed alldeles ypperlig och det blir aldrig långtråkigt.
Hela uppdraget och hur allt hänger ihop avhandlas på ett effektivt sätt och när de tre hjältarna börjar slåss och teleporteras fram och tillbaka mellan de olika personerna och världarna så blir det riktigt effektfullt och underhållande. Det är välkonstruerade innovativa actionscener som har en del sekvenser jag aldrig sett förut.
The Marvels har även sina negativa sidor. Ett par saker som jag inte riktigt kan placera, de kan vara både negativt och positivt. Det ena är att stora delar av handlingen är rakt lyft från Mel Brooks-filmen Det Våras För Rymden (Spaceballs från 1987). De flesta som går och ser den här filmen har nog aldrig sett klassikern, men för mig var likheterna slående och till och med vissa vinklar påminde en del om den 36 år gamla komedin.
Det som däremot är klockrent negativt är att jag anser att filmskaparna tappar bollen totalt mot slutet av filmen och att finalen blir väldigt klen i jämförelse. Det känns väldigt tomt och ödsligt, nästan som att slutet är en efterkonstruktion och reshoot. Sen känner jag att Zawe Ashton som skurken Dar-Benn inte riktigt får tillräckligt med spelrum för att vara tillräckligt ond. Hon känns ganska blek och trist, vilket är synd.
Sammanfattningsvis så blev jag ändå genuint underhållen av The Marvels och det här är absolut inte den bästa filmen i MCU, men samtidigt långt ifrån den sämsta.
BETYG 6
32. Guardians of the Galaxy: Vol.3 (2023)*
Regissören och manusförfattaren James Gunn fick sparken som från Marvel då ett gäng gamla tweets dök upp igen och var tydligen allt annat än rumsrena. Så DC satt klorna i honom och han fick möjligheten att skriva och regissera The Suicide Squad vilket i förlängningen ledde till att han numera är ansvarig för framtidens alla DC-filmer. Guardians of the Galaxy skådisarna satte ned foten och James Gunn fick tillbaka jobbet men Marvel och Disney fick snällt vänta tills att Gunn var klar med DC-filmen.
I Guardians of the Galaxy Vol. 3 får vi möta våra beskyddare igen och de har numera bosatt sig på Knowhere som är en stad inuti ett gigantiskt huvud. Star Lord (Chris Pratt) super sig medvetslös varje dag i sorg över att han förlorat sin stora kärlek Gamora (Zoe Saldaña) under händelserna i Avengers: Infinity War. Lugnet bryts då de blir attackerade av Adam Warlock (Will Poulter). Under striden blir Rocket (Bradley Cooper) dödligt sårad och inga läkemedel fungerar. Teamet inser att enda sättet att rädda sin vän är att gå tillbaka till där han skapades. Den fullkomligt galne och onde The High Evolutionary (Chukwudi Iwuji) är också ute efter Rocket och när deras vägar korsas står många liv på spel och Guardians of the Galaxy står inför sin största utmaning hittills.
Guardians of the Galaxy Vol. 3 innehåller precis allt det som jag saknat i Marvel-filmerna på senaste tiden och det är ett vettigt manus. Storyn i sig är ganska enkel och banal men Gunn låter oss få se Rockets bakgrundshistoria och får oss som publik att investera i en helt och hållet dator genererad karaktär. Jag har aldrig varit så här emotionell när jag sett en Marvel-film. Vi introduceras även i samma veva till filmens skurk The High Evolutionary som spelas till perfektion av Chukwudi Iwuji (Peacemaker). Iwuji lyckas precis hålla balansen mellan överspel och ren och skär galenskap, denna skurk är sååååå mycket bättre än Jonathan Majors träiga porträtt av stor-skurken Kang.
Filmens starkast lysande stjärna är ändå Rocket och scenerna mellan honom och hans nyfunna vänner som är andra groteska experiment på djur är fullkomligt lysande och hjärteskärande. Bradley Cooper och James Gunns bror Sean delar på ansvaret för att få Rocket levande (plus en armé av VFX-artister!). Jag kan lova att man snabbt glömmer bort att det tecknad tvättbjörn som du tittar på!
Guardians of the Galaxy Vol. 3 som i min mening räddar mitt intresse för Marvel-filmerna. Tyvärr så ser The Marvels som kommer i höst lika usel ut som Black Panther och Ant-Man-filmerna, så detta är kanske endast en kort återkomst till MCUs tidigare storhet.
BETYG: 9
31. Ant-Man And The Wasp: Quantumania (2023)*
Först ut 2023 skulle egentligen vara The Marvels men den har blivit flyttad November 2023. Redan när jag såg trailern till Ant-Man and The Wasp: Quantumania så fanns det en hel del sekvenser som gav mig rejäl skrämselhicka, effekterna såg verkligen inte bra ut. Jag har alltid gillat Ant-man filmerna och regissören Peyton Reed är tilbaka för tredje gången vilket bådade gott så jag hoppades ändå att filmen var bättre än vad trailern visade även om den chansen var liten.
Janet Van Dyne (Michelle Pfeiffer) har inte riktigt varit ärlig med vad som hände under tiden hon var i Quantum-zonen under alla år. Så när den nu vuxne Cassie Lang (Kathryn Newton) uppfinner en länk till Quantum-zonen så ställs allt på sin spets. Våra hjältar dras in i en mikroskopisk värld full av varelser och nya faror. Superskurken Kang (Jonathan Majors) styr med järnhand och det visar sig att Janets hemlighet är farligare än vad någon någonsin kunde ana.
Ant-Man And The Wasp: Quantumania innehåller allt som jag numera avskyr i MCU. Hela filmen är mer eller mindre helt och hållet inspelad mot gröna eller blå väggar. Effekterna är välgjorda men skådespelarna smälter inte in i miljön. Värst är det när de springer och jag ser hur de håller in stegen för annars springer de ur bild för fort. Det är även smärtsamt tydligt när de springer på löpband i andra sekvenser. Effekterna påminner en hel del om den snart trettio år gamla filmen Spy Kids när det är som mest uselt…
Manuset är en katastrof; vi har sett Quantum-zonen i både den första och den andra filmen och den såg INTE ut som den gör i den här filmen. Det finns en tragisk liten replik som skall förklara det hela men att det är en efterkonstruktion är smärtsamt tydligt. Cassie Lang har växt upp och blivit en supersmart superhjältinna som helt plötsligt både kan slåss och tydligen komma på sanslöst avancerade uppfinningar. Samma sak här så finns det en replik om hur hon forskade om zonen medans hennes pappa var fast där. Det finns några problem med det. För det första så hann Cassie egentligen aldrig träffa och hänga med Dr. Hank Pym (Michael Douglas) innan de försvann i The Snap och för det andra så är hon dotter till Scott Lang (Paul Rudd) och han är allt annat än ett geni i samma kaliber som Hank.
Något som också störde mig var hur bortglömd Evangeline Lilly är i filmen som ändå bär hennes karaktärs namn. Flera gånger känns det som de har klämt in henne i handlingen med både vaselin och kofot för att hon ska få något att göra i femton sekunder. Riktigt tråkigt.
Det finns några få ljuspunkter. Det är sjukt kul att Douglas och Pfeiffer får mer att göra i den här filmen, det finns en del överraskningar i rollsättningen och en del skämt landar faktiskt. Filmen är som bäst de få minuterna som de inte är i Toon Town… Sen är det slut på lovorden.
Läste någonstans att de filmskaparna skyllde på att de bästa effekts-makarna blev flyttade till Black Panther: Wakanda Forever för att Marvel ville satsa mer på den filmen. Fast med tanke på att effekterna i den filmen också såg ut som skit så är det snarare ett genomgående problem och att kvantitet är viktigare än kvalitet!
Sammanfattningsvis så är jag grymt besviken på Ant-Man And The Wasp: Quantumania och den är helt klart den sämsta Ant-Man filmen.
BETYG: 5
30. Black Panther: Wakanda Forever (2022)*
Det är sorg i Wakanda. T’Challa (Black Panther) har mystiskt insjuknat i en mystisk sjukdom som han avlider mystiskt utav. Nu står landet utan en Black Panther och hela världens blickar riktas mot dem för att de ska kunna komma åt deras Vibranium-gruvor. Drottning Ramonda (Angela Bassett) håller ställningarna så gott det går men så visar det sig att en high school-student vid namn Riri (Dominique Thorne) har byggt en Vibranium-detektor på fritiden. Detektorn kommer i fel händer och det väcker undervattenhärskaren Namors (Tenoch Huerta) vrede. Han ställer in siktet på dem han tror är skyldiga och det är landet Wakanda och alla dess invånare. Shuri (Letitia Wright) och Okoye (Danai Gurira) beger sig till USA för att försöka hitta ett sätt att medla mellan Wakanda och Namors kungarike och det visar sig snart vara mycket svårare än vad de hade räknat med.
Black Panther: Wakanda Forever hade kanske kunnat bli en mer sammanhängande film om det inte hade varit så att skådespelaren Chadwick Boseman (Black Panther) tragiskt avled i cancer endast 43 år gammal. Hans bortgång präglar filmen så pass mycket att hela strukturen blir helt fel. Det fanns enligt regissören och manusförfattaren Ryan Coogler inte en tanke på att byta ut Boseman mot en annan skådespelare och låta Black Panther som karaktär leva vidare. Absolut så kan jag förstå tanken – men problemet är att det daterar filmen något otroligt och det finns ingen tanke på alla fans som faktiskt älskar karaktären Black Panther.
Black Panther: Wakanda Forever färgas av Black Panthers död och tappar därmed fotfästet. När det ena stunden skall vara hjärtskärande sorg och nästa fåniga one-liners och ”humor” så vet filmen inte vilken fot den skall stå på. När en annan, väldigt viktig, karaktär avlider senare i filmen så blir dennes död inte alls på samma vis uppmärksammad. Det är tydligt att stora delar av manuset behölls från en version där Black Panther fortfarande levde.
Black Panther: Wakanda Forever är 161 minuter lång och är därmed längre än alla andra filmer i MCU förutom Avengers: End Game. Skillnaden är bara att då Endgames tre timmar och en minut berättar en helsikes lång och avancerad story och varje minut är nödvändig så känns Wakanda Forever som att den lever upp till sin titel – på ett dåligt sätt. Det känns verkligen evigt pågående och det här är den enda filmen i MCU som jag har gäspat ljudligt i biosalongen och kollat på klockan ett antal gånger; och då har jag ändå sett The Eternals på bio…
Jag långt ifrån imponerad av Black Panther: Wakanda Forever. Framför allt ur manus-synpunkt, för det är egentligen inget fel på själva hantverket i övrigt. Det är bra skådespelare och habil regi. Specialeffekterna däremot hade jag kunnat ha en helt egen sektion om, för de ser verkligen inte bra ut. Fast specialeffekterna har överlag blivit sämre och sämre och när jag såg bakom kulisserna materialet så förstod jag varför. ALLT är mer eller mindre filmat mot blåa-väggar.
BETYG 4
29. Thor: Love And Thunder (2022)
Som vi såg i Avengers: End Game så bestämmer sig Thor för att hänga med Guardians Of The Galaxy gänget på deras äventyr men det visar sig snart vara ett misstag för båda parter. Thor vet inte riktigt vart han vill ta vägen i livet så han flyter runt i universum och hjälper till lite här och var där det behövs. Enda tills en dag då superskurken Gorr – The God Butcher (Christian Bale) ställer in siktet på att utrota Thor. På hemmaplan har Jane Foster (Nathalie Portman) fått ett sjukdomsbesked och ger sig i ut för att finna en lösning. Thor står nu inför sina största utmaningar någonsin och det är dags att skärpa till sig.
Regissören Taika Waititi är tillbaka i regissörsstolen och även om jag gillade Thor: Ragnarök så fanns där en del sekvenser som kändes alldeles för fåniga för att ha en plats inom MCU. Thor: Love and Thunder lider tyvärr av samma sak och även om det finns en hel del sekvenser med djup så raseras det mesta av Waititis regi. Christian Bale spelar över som aldrig förr och Russel Crowe som Zeus hade kunnat bli filmens höjdpunkt men istället så blir det lågvattenmärket för mer eller mindre hela MCU. Natalie Portman återkomst i MCU slarvas bort och slutet av filmen tar franchisen till en plats som är svår att backa undan ifrån.
Fjärde filmen om Thor blev ingen vidare succé så Waititi hoppar av och kommer inte att göra den femte filmen, om det nu kommer bli någon. Det är svårt att sätta betyg på filmen då den ändå har en del riktigt bra och roliga sekvenser men de försvinner tyvärr i gyttret av det som är mindre bra. Så efter noga eftertanke blir det:
BETYG 5
28. Doctor Strange In The Multiverse Of Madness (2022)*
Doctor Strange (Benedict Cumberbatch) och Wong (Benedict Wong) räddar blivande superhjältinnan America Chavez (Xochitl Gomez) från en ilsken gigantisk bläckfisk och det blir starten på ett äventyr utan dess like. America kan öppna portaler mellan olika universum och någon är ute efter hennes krafter. Doctor Strange tar kontakt med Wanda Maximoff (Elizabeth Olsen) för att få hjälp. Snart visar det sig vara ett gigantiskt misstag och snart lever alla varelser i alla multi-universum i fullkomlig livsfara.
Doctor Strange In The Multiverse of Madness är helt klart inte en av de starkaste filmerna i MCU men den är helt klart underhållande. Vissa sekvenser i filmen har jag aldrig sett varken förr eller senare. Tyvärr så faller korthuset samman väldigt fort så fort jag börjar tänka på konsekvenserna av vissa karaktärers handlingar.
Ett annat problem som jag upplevde med filmen är att det är många saker som verkar ha hänt mellan filmerna som ingen har tagit upp på något sätt. Karaktärer som haft väldigt mycket personutveckling och andra personer som dyker upp som ”gamla vänner” som vi aldrig sett förut.
Fast regissören Sam Raimi (Original Spider-man triologin) styr skutan med fast hand och hans berömda regi-stil ger filmen en extra knorr och styr undan från de värsta missarna.
BETYG: 7
27. Spider-man: No Way Home (2021)*
Som en tidig julklapp hade Spider-man: No Way Home premiär 15e december 2021. Av alla Marvel-filmer som har gjorts så är den här filmen absolut bäst. Den är perfekt avvägd smällkaramell som har lika mycket fanservice som den har nya grepp och tar Spider-man vidare i MCU världen. Det är en spännande tid framför oss för just nu känns det som om allt kan hända. Alla rykten och teorier visade sig stämma till hundra procent och ovanpå det så har den här filmen en av de största emotionella toppar någonsin. Aldrig förr har jag varit så investerar i en Marvel film. Tom Holland visar verkligen hela sitt register som skådespelare och det finns verkligen ingenting att klaga på. Jag kommer att hålla mig från Spoilers än stund till men när Spider-man: No Way Home kommer på hemvideo så kommer jag att gå in i ännu mer detaljer om varför jag gillar den här filmen så mycket.
BETYG: 10
26. The Eternals (2021)*
Precis som med Guardians of the Galaxy och Shang-Chi så hade jag aldrig hört talas om de odödliga The Eternals. Vad jag också inte hade hört talas om var att det skulle bli en film om dem och att den skulle ha premiär så pass snabbt efter Shang-Chi and the legend of the ten rings. The Eternals är ett gäng superhjältar som landade på vår jord för 7000år sedan. Deras uppgift är att rädda oss från monster kallade Deviants. De får inte påverka vår historia på andra sätt och därmed är det anledningen till att vi inte hört talas om dem förens nu. För nu är monstren tillbaka och hela jordens befolkning står på spel och de enda som kan rädda oss är The Eternals.
Först ut till det jag gillar och det är mest det visuella. Det här en sanslöst vacker film med riktigt snyggt foto och effekter. Det är givetvis digitala monster men de är välgjorda och intressanta och det känns realistisk när de slåss med dem. Det är även kul att det blir en mini Game of Thrones återträff med Richard Madden (Robb Stark) och Kit Harrington (Jon Snow) i samma film. Sen är det tyvärr ganska slut på det positiva. The Eternals är alldeles för lång film med sina två och en halv timme. Det här hade fungerat sååå mycket bättre som en TV-serie istället för en film. Det är 7000år av historia och personporträtt som ska klämmas in. Så filmens längd blir ett tveeggat svärd, för å ena sidan är filmen så lång så man börjar vrida på sig i stolen och å andra sidan så hastas en del sekvenser igenom i blixtens hastighet för att nästa sekund dra ut något onödigt i all oändlighet. Ett annat problem med The Eternals är att de inte alls känns kopplade till resten av universumet. I slutet då jordens undergång är nära så finns inte en enda av de andra hjältarna representerad. De nämns vid namn men ingen av dem verkar ha haft tid att se efter vad det är som pågår. Det får det hela att kännas ganska fånigt och ensamt. Sammanfattningsvis så hamnar The Eternals ganska exakt i mitten betygsmässigt. Den är snygg, välspelad och har en del schysta scener men den haltar tyvärr in i mål.
BETYG: 5
25. Shang-Chi and the Legend of the ten Rings (2021)*
Shang-Chi är en karaktär som jag aldrig ens hade hört talas om innan filmen hade premiär men precis som med Guardians of the Galaxy så blev filmatiseringen en glad överraskning. Shang-Chi and the legend of the ten rings är fartfylld, rolig med innovativa actionsekvenser. Det som också är häftigt med filmen är att även om det är en helt ny karaktär så är filmen och händelserna cementerade i MCU. Här finns referenser och fortsättningar på story-lines som är väldigt långt tillbaka. Sitt kvar under sluttexten det är det verkligen värt för här kommer info om vad som komma skall. Det väcker även en hel del frågor om hur det är ställt med vissa av det gamla gänget Avengers. Så den 25e filmen i ordningen är helt klart värd en rekommendation.
BETYG: 8
24. Black Widow (2021)*
Efter över ett års väntan så var den äntligen här den 24e filmen i MCU universumet. Tyvärr känns det som att den är sen på fler sätt än ett. För oss som sett Avengers: Endgame så vet vi ju hur det är ställt med Black Widow och det hjälper inte filmen. Black Widow är en habil och välgjord film med snygga actionsekvenser och en hel del djup. Fast hur det än är så saknas det ändå något som tar filmen till den nivå som vi är vana med när det gäller Marvel. Fast oavsett dess skavanker är Black Widow helt klart värd en rekommendation och har en given plats i universumet. Även om jag hade velat ha mer.
BETYG: 7
23. Spider-man: Far from home (2019)*
Precis när jag trodde att Marvel inte skulle kunna imponera på mig längre, så lyckas de med konststycket att göra mig som mest imponerad någonsin i och med den andra stand-alone filmen om min favorithjälte Spindelmannen. Jag har fått Spindeln på hjärnan nu och börjat se om de andra filmerna som Sony har släppt under årens lopp och det som slår mig är att de filmerna alltid haft en hel massa överspel och fåniga karaktärer, inklämda i någon sorts realism. Regissören Jon Watts faller inte för de enkla knepen, utan spelar historien om Spider-man helt seriöst och de fantastiska aspekterna tas på största allvar. Avengers: Endgame i all ära, men Spider-man: Far From Home är helt klart min favorit i år och kanske favoriten av alla MCU-filmer. Jag vill inte spoila något, men den här filmen knyter an till alla de andra 22 filmerna på ett helt mästerligt sätt. Det finns referenser hela vägen tillbaka till Iron-man (2008).
Spider-man: Far From Home är en så bra film att mina snart 70-åriga föräldrar, som varken sett Spider-man: Homecoming eller någon av de andra MCU-filmerna, tyckte filmen var jättebra. Jag blev tvungen att intervjua dem för att se hur mycket de förstod av vad som hade hänt innan den här filmen (med hela fem års-hoppet) men det var en så liten detalj i Spider-man: Far From Home som de inte hängde upp sig på det, utan såg filmen för vad den är. Så den fungerar alltså som en helt egen film, utan att den behöver stå på de andra filmernas axlar. Något som få filmer i MCU klarar. Spider-man: Far From Home är det officiella slutet för MCU PHASE THREE och med tanke på slutet på den här filmen så är jag så vansinnigt sugen på att se vad Marvel har kokat ihop åt oss inför PHASE FOUR, som drar igång nästa år…
BETYG: 10
22. Avengers: Endgame (2019)*
Om förväntningarna på Infinity War var höga så var de om möjligt ännu högre inför andra delen, Avengers: Endgame. Allt kommer till vägs ände här. Sp, jag skrev i recensionen så har den här filmen flera av de absolut bästa emotionella scenerna i hela serien, men också sin beskärda del inslag som jag inte tycker om.
<spoiler alert!> Jag gillade bland annat inte att Bruce Banner blev Professor Hulk. Jag hade kanske gillat det bättre om Hulk hade gjort ett sista, bejublat framträdande i Infinity War. Då man blev lurad på det så är Hulk som den karaktär jag gillar, borta för evigt. </ slut spoiler alert!>
Sammanfattningsvis ändå: en superhjältefilm på tre timmar och en minut, som flyter på så mästerligt som den ändå gör, så kan inte bli annat än ett måste.
BETYG: 9
21. Captain Marvel (2019)*
Det tog sin lilla tid innan en av Marvel-universumets starkaste hjältar nådde bioduken. Captain Marvel är som film väldigt bra, med skön humor, coola actionsekvenser och åter en rollbesättning som är felfri. Filmens problem är egentligen att Captain Marvel landade på den här planeten på 90-talet och har med andra ord funnits med i leken sen dess. Så Nick Fury ansåg inte att det var en tillräckligt allvarlig händelse att en hel armé rymdvarelser attackerar New York för att använda sin intergalaktiska personsökare? Att en galen robot tar över världen och hotar den med att släppa en stad med ödestigna konsekvenser till följd? Snabbt blir det tydligt att filmskaparna inte har haft en tanke på att egentligen ha med Captain Marvel tidigare.
Som sagt det är ju bara negativt om man ser allting i det stora perspektivet. Ser man till enbart filmen så var det en glad överraskning med många turer och bra action. Eller nja, katten är lite för mycket Men in Black-humor för min smak.
BETYG: 8
20. Ant-man and the Wasp (2018)*
Ant-man and the Wasp tar det hela till en ny nivå! Paul Rudds charm bär även denna film. Det enda som jag ser som något som inte riktigt når hela vägen fram är att filmen tyvärr saknar en ordentlig skurk. Fast allt annat är så pass väl avvägt och kul att det är något man kan förbise.
Evangeline Lillys debut som the Wasp känns som en vettig fortsättning på historien och Michelle Pfeiffer är utomordentligt som hennes mamma. Så Ant-man and the Wasp är, precis som första filmen, ett måste.
BETYG: 9
19. Avengers: Infinity War (2018)*
Avengers: Infinity War är egentligen en film som jag skulle vilja älska, men jag kan inte det – tyvärr. Det finns många saker som är riktigt bra; Josh Brolin som Thanos, alla möten hjältarna emellan och scenen i början med Loke är en av seriens bästa scener. Fast sen finns det en väldig tomhet i vissa sekvenser, där manusförfattarna valde den enkla lösningen. Nu pratar jag om den vansinnigt dumma scenen då Peter Quill förstör hela planen för att han inte kan behärska sig i trettio sekunder. <spoiler alert!> Dr Strange har precis sett över 14 miljoner olika scenarion, där de har bara vunnit en. Fast då de nu har Thanos fast och Dr Strange vet vad han är kapabel till, varför inte bara säga åt dem att antingen kapa av honom armen eller ännu bättre – om allt ändå ska gå på röven – så säg åt Thor att sikta på huvudet? </slut på spoiler>
Vad jag vill komma fram till är att de har sträckt historien över två filmer, men de kunde ha klarat av allt i en enda film. De kommer för nära för klara av uppdraget, för att sedan bara klanta bort det.
Sen, som jag tog upp i den längre recensionen, så är det en hel del som hänt mellan filmerna som vi som publik hade behövt få se och varit med om. Såsom till exempel att Scarlett Witch och Vision helt plötsligt är ett par. Vi får heller inte se hur Thanos får tag i den första infinity-stenen, det nämns bara snabbt i dialog och ingen i Guardians gänget blir varken ledsna eller bestörta över att få reda på att de som de kämpade i hela första filmen för att rädda livet på är numera decimerade till hälften. Största besvikelsen för mig personligen är att Hulk syns i trettiosekunder i början av filmen och sen åker han på stryk och vägrar komma fram. Hoppades in i det sista att han skulle komma ut ur Hulkbuster-rustningen i slutet, såsom som i leksaksversionen – men det gör han inte. Så jag hoppades på att han skulle dyka upp i Endgame i alla fall. Det gör han, typ… Avengers: Infinity War hade kunnat bli en perfekt film, men istället så är det flera saker som är så pass dumma och ihåliga att betyget måste bli därefter.
BETYG: 6
18. Black Panther (2018)*
Hypen runt Black Panther visste inga gränser och att filmen sedan blir nominerad till en Oscar gjorde inte buzzet sämre. Jag tyckte ändå rätt bra om filmen ändå, men det här är verkligen inte Oscars-material. Det finns inga scener i filmen som skulle få en Oscars-jury att ens höja ett ögonbryn. Här verkar det mera vara politik inblandat, vilket i och för sig inte är första gången i galans historia. Jag tycker det är en habilt genomförd superhjälte-film, men tyvärr snubblar den på sin egen coolhet ibland.
Bra rollbesättning och regi, men tyvärr så överanvänds CGI i slutet vilket tar bort det mesta av spänningen. Oavsett kritik så vill jag ändå rekommendera er att se filmen för hur det än ligger till så är detta en annorlunda film, som visar upp något vi inte sett oss trötta på.
BETYG: 7
17. Thor: Ragnarök (2017)*
Efter succén med Guardians of the Galaxy så kände filmskaparna att de skulle pressa in lite mer humor i Thor-franchisen. Resultatet är både det bästa och det sämsta jag sett. Det som fungerar är mycket av humorn mellan Thor och Hulk samt relationen mellan Thor och Loke. Jeff Goldblum är helt underbar som den flippade Grandmaster och Tessa Thompson är cool som Valkyrie. Regissören Taika Waititi har gått ut och sagt att 80 procent av dialogen var improviserad och tyvärr så känns det av på sina ställen. Sen är det vissa gags som inte funkar. Alls. Stor uppbyggnad: Thor kastar en boll mot en ruta med förhoppningen om att rutan ska krossas. Det gör den inte och bollen studsar tillbaka i huvudet på honom. När är en sån grej sker en gång så är det roligt; tyvärr sker exakt samma typ av skämt minst tre gånger i filmen och då blir det inte alls lika roligt längre. Sen tycker jag inte om hur Hel (Cate Blanchett) dödar Thors vänner. Dessa karaktärer har vi ändå fått följa i två filmer och deras död ges ingen som helst tyngd.
Nu låter det som att jag inte gillar Thor: Ragnarök och det är faktiskt tvärtom – för även om ovanstående inte är så bra så väger de positiva scenerna upp och jag rekommenderar helt klart den här filmen.
BETYG: 7
16. Spider-Man: Homecoming (2017)
Som jag nämnde i min recension av Spider-man: Into The Spider-Verse så är Spindelmannen min absoluta favorit-Marvel-karaktär. När jag var liten så gjorde min mamma en spindelmannen-dräkt som jag hade på mig jämt under mina vanliga kläder. För man visste ju aldrig när det skulle ske något som behövde en superhjälte…
Tom Holland, som Spider-man, är i min mening absolut bäst av alla tre som burit dräkten på vita duken: framför allt för att han faktiskt är en tonåring och inte en närmare 30 år gammal snubbe som skall förställa en student. Holland har utseendet som Spider-man; han är kort och rätt nördig och vi köper honom direkt i sin roll som osäker kille som helt plötsligt får superkrafter. Bästa sekvensen i filmen är när han som Spider-man klättrar uppför obelisken i Washington och faktiskt får svindel och blir rädd. För även om du har krafterna har du ju inte vanan direkt att klättra högt upp. Sen att de har löst problemet med hur den utfattiga Peter Parker fixar sin nya, coola Spider-man dräkt. Det är något som har stört mig i båda de andra versionerna. Här är det helt logiskt att han får grejerna av Tony Stark. Dock så var jag till en början lite anti hela rösten-i-dräkten och all teknik, men sen insåg jag hur smart det var att på så vis kan vi faktiskt få höra hans inre dialog, något som är väldig framtonat i serietidningen.
Michael Keaton spelar Vulture och det är banne mig genialiskt att de har valt just honom. Dels för att han är en enormt talangfull skådespelare men också för hans bakgrund som Tim Burtons Batman och – Oscarsvinnande Birdman. Det blir genast en mer tredimensionell karaktär och han är inte bara en ond snubbe. Filmens twist är riktigt väl genomförd och scenen mellan Keaton och Holland i bilen, på väg till dansen, är en av filmens bästa. Spider-man introducerades i Captain America: Civil War och där så fick man verkligen känslan av att han och Faster May (Marisa Tomei) verkligen var utfattiga. Peter nämner till och med att allt han äger har han hittat i sopcontainrar. I Spider-man: Homecoming så känns det lite som om att de har hoppat över den biten och gjort dem lite mer medelklass. De har ändå rätt fina grejer i lägenheten som en rätt dyr platt-tv, som nog inte hittades i ett soprum. Petitess, men ändå något jag reflekterade över. Sammanfattningsvis så är det här den absolut bästa Spider-man-filmen av dem alla anser jag. Helt klart ett måste.
BETYG: 9
15. Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)
Större, galnare och knäppare än någonsin. Kurt Russel spelar Peter Quills (Chris Pratt) pappa Ego med bravur och Elizabeth Debicki spelar skurken Ayesha. Regissören James Gunn lyckas med konststycket att göra en film som är bättre än originalet. Dave Bautistas porträtt av Drax är tweakat till perfektion, han var bra och rolig i första filmen men inte ens i närheten av vad han åstadkommer i uppföljaren. Jag fann mig själv att stilstudera honom och inser att han är en fruktansvärt underskattad skådespelare. Det här är en person som verkligen förstår sig på sin karaktär och det finns massor av små mikroreaktioner i hans ansikte, som är sjukt kul. Sen att han kan spela de seriösa scenerna med samma bravur gör inte saken sämre.
Kurt Russel som den mystiske Ego är som alltid mästerlig, han kan balansera alla delar av sin karaktär obehindrat. Det enda som jag kan ha lite emot i Guardians of the Galaxy Vol.2 är att allting blir lite för stort och lite för mycket mot slutet och därmed tappar filmen lite av sin originalitet. Fast å andra sidan innehåller slutet en av de absolut bästa och hjärtskärande scenerna i hela filmserien och det är givetvis slutscenen mellan Yondu (Michael Rooker) och Peter Quill (Chris Pratt).
BETYG: 8
14. Doctor Strange (2016)
Benedict Cumberbatch är helt fulländad i rollen som Dr Strange och få skådespelare kan lyckas med att spela en total skitstövel, men som vi som publik älskar ändå (möjligen är Bill Murray en annan skådespelare som skulle klara av det konststycket.). Dr Strange resa från att vara en kirurg som råkar ut för en bilolycka till att bli en av de viktigaste och kraftfullaste hjältarna i Marvel-sagan är felfritt genomförd. Det enda som är tråkigt är att filmen tyvärr haltar lite mot slutet och det blir en utdragen CGI-fight som inte riktigt håller samma kvalitét som resten.
Rachel McAdams spelar Dr. Stranges vän och kollega Dr. Palmer och scenen då hon försöker rädda Dr Stranges liv samtidigt som han fightas är en av filmens bästa. Mads Mikkelsen, som skurken, däremot är tyvärr lite för färglös för att väga upp allt galet som händer. Oavsett en del småproblem så är Dr. Strange helt klart värd en rekommendation.
BETYG: 8
13. Captain America: Civil War (2016)*
Jag verkar vara ganska ensam med att verkligen inte tycka om Captain America: Civil War – men jag är ändå stenhård på den här punkten. Jag tycker att det här är den sämsta filmen i hela Marvel-serien. Anledningen till detta är för att det är en film som ger skenet av att det är denna ”stora kamp” mellan dessa hjältar, men istället så är det mera som ett gäng ungar som slåss i en sandlåda. Det finns inga riktiga konsekvenser, utan det är väldigt slätstruket allting. Hade jag gjort filmen (nu kommer spoilers för er som inte sett Civil War så hoppa över detta stycke i så fall.) så hade Tony Stark fått reda på i början av filmen att det är Winter Soldier som är den som dödat hans föräldrar. I blint raseri letar han reda på och dödar sagda Winter Soldier. Samtidigt så har Captain America precis nått fram till sin vän Bucky Barnes, som nu vet vem han är igen och inte den hjärntvättade soldaten Winter Soldier. Iron man dödar Captain Americas bästa vän och där börjar deras strid med varandra och de som stod på Iron Mans sida som inte heller vet om att Winter Soldier var hjärntvättad står på hans sida och de andra på kaptenens. Sen hela det fåniga avtalet som de tvingas skriva på är droppen som får allting att rinna över.
Så hade jag gjort och därmed hade det blivit rejäla konsekvenser av deras handlanden och inget som bara kan lösas med en axelryckning. Hjältar som slåss inbördes är också det jag avskyr mest i genren. Jag är så trött på alla strider då två hjältar möts och båda ska föreställa någon som kämpar för det goda. Det enda som är riktigt bra med Captain America: Civil War är att vi får möta Spider-man och den första striden då de faktiskt slåss mot skurkar och inte med varandra.
BETYG: 4
12. Ant-Man (2015)*
Ant-man som seriefigur hade jag ingen större koll på innan, men jag hade läst rätt mycket om filmen. Regissören och manusförfattaren Edgar Wright (som har regisserat en av mina absoluta favoritfilmer Shaun of the Dead) skulle från början regisserat filmen om myr-mannen. Så blev inte fallet, då Wrights vision skilde sig alltför mycket från producenternas. Så strax innan inspelningsstart så byttes han ut mot Peyton Reed. Reed gör helt klart ett bra jobb och då man använde stora delar av Wrights manus så finns hans humor och stil finns i filmen ändå. Jag hade så gärna velat se Wrights version.
Rollbesättningen av Paul Rudd som Ant-man är helt mästerlig. Han ger en mänsklighet till karaktären som är svårslagen och samspelet mellan honom, Michael Douglas och Evangeline Lilly är klockrent. Actionscenerna är finurliga och humorn är precis lagom. Det här är filmen som till och med får de som inte gillar superhjältegenren att tycka om historien om Ant-man och då har man verkligen lyckats. Ett måste helt klart.
BETYG: 9
11. Avengers: Age of Ultron (2015)
Tre år senare är det dags att samla ihop alla hjältarna återigen, för en ny omgång av Avengers. Denna gång så blev det inte riktigt samma, soliga återförening som jag hade hoppats på. James Spader som Ultron är helt mästerlig, men han är med alldeles för lite och får inte tillräckligt att göra – hela filmen känns enbart stressad. Varför kunde de inte ha introducerat Ultron tidigare, så att hans bakgrundshistoria och hans avslut inte skedde i samma film? Sen, hela ultrons stora plan att skicka en stad upp i luften för att sedan släppa den på jorden känns rent ut sagt fånigt. För att inte gå in på att alla tydligen kan andas hur bra som helst och det blir aldrig kallt hur långt staden än färdas uppåt i atmosfären… En kärlekshistoria mellan Bruce Banner och Black Widow pressas in (från ingenstans) och sen ska vi även introducera Vision (Paul Bettany), Scarlett Witch (Elisabeth Olsen) och både träffa och hinna bli ledsna för att <spoiler alert!> Quicksilver (Aaron Taylor-Johnson) blir dödad.
Filmen är bullrig, stor och tom. Konstiga lösningar och besynnerliga uppbyggnader av scener. Konstigast är när Bruce Banner smyger in som sig själv och räddar Black Widow. Det känns som en påklistrad sekvens och en re-shoot för att få allt att fungera. Avengers: Age of Ultron har givetvis en del lyckade bitar också, där ibland då hela Avengers gänget festar och egentligen alla scener med James Spader som den intressante, men inte tillräckligt använde Ultron.
BETYG: 5
10. Guardians of the Galaxy (2014)
När jag första gången hörde talas om att de skulle göra en film på Guardians of the Galaxy och att en av karaktärerna var en talande tvättbjörn, så var jag helt säker på två saker: 1) Marvel har slut på hjältar som de har kvar rättigheterna på, så de väljer vilket skit som helst och 2) den där filmen kommer inte spela in en enda spänn.
Jag hade rejält fel – på båda punkter. Guardians of the Galaxy är verkligen inte vilket skit som helst. Figurerna har en rik historia och är väldigt populära. Jag hade aldrig hört talas om dem innan dock. Filmen blev en enorm succé och det är mycket tack vare regissören och manusförfattaren James Gunn. Gunn har en cineastisk stil som passar materialet perfekt. Det är precis tillräckligt med humor och galenskap för att var roligt, utan att bli fånigt och vad som är ännu viktigare är att oavsett hur konstiga huvudkaraktärerna är så blir de kännande varelser. Ett perfekt exempel på detta är i slutet då Rocket (Bradley Cooper) sörjer sin bästa väns död och Drax (Dave Bautista) sätter sig bredvid och klappar honom. Hela Rockets agerande där blir så perfekt och hjärtevärmande. Det är en liten sekvens men den betyder oerhört mycket.
Huvudpersonen Peter Quill aka Star-Lord (Chris Pratt) är i all sin fånighet ändå en fungerande karaktär, som visst kan göra konstiga grejer eller säga fel men man blir aldrig irriterad på honom. Mycket tack vare skådespelaren Pratts charm. Guardians of the Galaxy är helt klart en av mina favoritfilmer i serien. Dock så når den inte ända upp till ett måste för även i all sin härlighet så saknar den trots allt en rejäl skurk och det är en del andra småskavanker som sänker betyget lite.
BETYG: 8
9. Captain America: The Winter Soldier (2014)*
Scarlett Johansson som Black Widow och hennes scener med Chris Evans Captain America är en stor del av behållningen av filmen. Samuel L. Jackson har även en stor roll och actionscenen då hans bil blir attackerad av skurkar är en av de bästa actionscenerna i hela serien. Bröderna Russo – som numera är världsberömda – var rätt okända då de regisserade denna. De har ett väldigt bra öga för action, men även för karaktärsuppbyggnad.
Sammanfattningsvis så tycker jag bättre om Captain America: The Winter Soldier än den första filmen. Även fast jag har lite svårt för Sebastian Stans Bucky Barnes och att vi ska älska honom, fast vi har aldrig fått möjligheten till det. Oavsett så är filmen klart värd en rekommendation.
BETYG: 7
8. Thor: The Dark World (2013)*
Thor fick en bra start, med tight regi och manus, men uppföljaren sjunker ett snäpp tyvärr. Ny regissör denna gång, i form av Game of Thrones-veteranen Alan Taylor och häri ligger lite av filmen problem. Från början skulle Thor: The Dark World regisserats av Patty Jenkins (som många år senare regisserade Wonder Woman) men på grund av olika anledningar så blev så inte fallet. Det ledde till att Natalie Portman ruttnade på det hela och ville hoppa av, men kunde inte för att hon var fast i kontrakt. Portman gör vad hon kan i den här filmen, men det känns inte riktigt som hennes hjärta är med och det som var en så stark bas i första filmen försvinner väldigt fort.
Sen lider den The Dark World av samma problem som flera av de andra uppföljarna och det är att den är ganska spretig och inte vet vilken fot den ska stå på. Resultatet är att det hela känns ganska stressat. Tom Hiddlestons Loke är behållningen och samspelet mellan honom och Chris Hemsworths Thor är klockrent. Den här filmen är en av de första då man verkligen kliar sig i skallen över att ingen annan av de andra hjältarna behagar att dyka upp och hjälpa Thor, när halva London decimeras. Sammanfattningsvis så är detta en något svagare film, men som ändå har en hel del underhållande scener och Rene Russo som Frigga är en fröjd att beskåda.
BETYG: 6
7. Iron Man 3 (2013)
Hur fortsätter man en filmserie efter en sådan mega-succé som första Avengers blev? Hur toppar man det? Det gör man inte. Sista Iron Man-solofilmen är förvisso snäppet bättre än Iron Man 2, men den har tyvärr en hel del inslag som stör helheten. Filmen är regisserad av Shane Black, som senast regisserade den rätt mediokra Predator. Iron Man 3 lider ibland lite av samma problem som sin föregångare. Det är väldigt mycket som man vill berätta på kort tid och det blir till slut lite kladdigt. Det som hade varit den största snackisen runt Iron Man 3 är hur filmbolaget hanterat skurken The Mandarin. Jag personligen har ingen som helst emotionell koppling till hur karaktären är i serietidningen och älskade hela grejen med Ben Kingsleys knäppa rolltolkning av skådespelaren Trevor Slattery, som fått uppdraget att spela The Mandarin. Marvel tog till sig av kritiken och i en Marvel-One shot-kortfilm, som heter Hail to the king, möter Trevor Slattery den riktiga Mandarin. Dock så har det inte blivit något av den storylinjen alls.
Det jag inte gillade så mycket var att det var för många rustningar denna gång, för många olika trådar som stack åt olika håll och Guy Pearce som den riktiga skurken är lite för blek i sin rolltolkning. Sidohistorien med Tony Stark och grabben som hjälper honom är fin men får lite för mycket speltid. Iron Man 3 är långt ifrån en dålig film, men den vill lite för mycket på för kort tid och därmed blir det lite av en soppa. Plus att filmen kan ses som ett avslut på Tony Stark, då han åker iväg i solnedgången i slutet på filmen. Sen så backade Marvel upp en gigantisk lastbil med cash och Downey Jr. gjorde comeback som Iron Man i Avengers: Age of Ultron.
BETYG: 6
6. Avengers (2012)
Hypen visste inga gränser inför att Avengers skulle ha premiär. För första gången skulle så många superhjältar samexistera i en och samma film! Uppbyggnaden hade varit lång med fyra år och fem tidigare filmer om våra hjältar och skurkar; innan de för första gången möts (passa på och lär er av detta, nu DC Universe!) Filmen regisserades av Joss Whedon, som även stod för manus. Att balansera så här många huvudroller i en och samma film hade inte gjorts tidigare och resultatet är klart över förväntan. Han lyckas styra skutan i hamn. Det finns dock en del små-irriterande saker i filmen, bland annat den fåniga striden mellan Thor och Iron Man där de helt glömmer bort Loke som de precis har arresterat. Loke sitter på ett berg och tittar på.
Mark Ruffalo spelar nu Bruce Banner och gör det med perfektion. Det är synd att det aldrig blev en solo-film med Ruffalo som Hulk, för den hade jag verkligen velat se. Avengers har även min favorit-sekvens i alla Marvel-filmer och det är när Bruce Banner säger ”I am always angry” och förvandlas till Hulken. Hela uppbyggnaden till den sekvensen är så perfekt i att han inte vill vara Hulken, men han gör det för att han måste. Filmen är en härlig nörd-gasm av underbara sekvenser att när filmen hade premiär, 2012, hade ingen upplevt något liknande. Därför är Avengers ett solklart måste!
BETYG: 9
5. Captain America: The First Avenger (2011)*
Skådespelaren Chris Evans har jag alltid tyckt är en sanslöst tråkig träbock, men i rollen som Captain America så har han hittat rätt. Det tog dock en stund, för det var egentligen inte förrän i Avengers: Endgame som jag verkligen började digga honom. Regissören Joe Johnston var ett perfekt val för Captain America då han redan hade vanan inne med superhjältar i dåtid med underskattade The Rocketeer i bagaget. Tidsbilden av andra världskriget kontra superhjälte-saga görs med fingertoppskänsla och de har även löst hela Captain America-iklädd-amerikanska-flaggan-tramset på ett riktigt bra sätt, utan att det hela blir fånigt. Hayley Atwell som Peggy Carter introduceras här. Hon dyker ju sedan upp både i sin egna tv-serie och i andra Marvel-filmer. Problemet med filmen är att man vill få ned Captain America i isen så fort som möjligt för att han ska kunna tinas upp inför Avengers, så slutet blir lite konstlat och storskurken Red Scull (Hugo Weaving) slarvas bort lite i sista akten. Sen har filmen även en del riktig bedrövlig CGI, framförallt i slutet då de kör en bil efter ett flygplan.
Captain America: The First Avenger har dock flera utmärkande scener som väger upp. Det är väldigt bra actionsekvenser och det finns en fin emotionell grund i historien. Mycket tack vare bra spel från till exempel Stanley Tucci. Så sammanfattningsvis så är Captain America: The First Avenger värd en rekommendation.
BETYG: 7
4. Thor (2011)
En film om en nordisk asagud, regisserad av brittisk Shakespeare-fantast? ”Låter ju inte alltför bra”, tyckte jag när jag hörde talas om att Thor skulle bli nästa stora Marvel-film. Jag hade rejält fel. Även om första Thor-filmen inte riktigt når hela vägen fram hela tiden så är den absolut bättre än vad jag någonsin hade trott. Rollbesättningen, av den då ganska okände, Chris Hemsworth i huvudrollen som åskguden är perfekt. Regissören Kenneth Branagh visar sig vara ett ypperligt val då det här är en väldigt ”Shakespeare-eansk” historia. Maktkampen om tronen, svek och kärlek – allt finns här. Natalie Portman är underbar i rollen som Jane Forster och Tom Hiddleston spelar Loke för första gången. Loke är utan tvekan den karaktären som är en av de mest intressanta i hela Marvel-serien. Man vet aldrig riktigt vart man har honom och det fungerar så underbart bra tack vare Hiddlestons porträtt, som bara blir starkare och bättre för varje film. Anthony Hopkins som Oden och Rene Russo som Frigga är också tydliga tecken på att Branagh visste vad han höll på med.
Thor som film är dock, som sagt, inte hela tiden perfekt: den haltar lite i tempo och hade kanske behövt en större duk att måla på – den lilla småstaden som blir centrum för attackerna är lite i minsta laget. Vill ändå rekommendera Thors riktiga debut på vita duken.
BETYG: 7
3. Iron Man 2 (2010)
På pappret skulle Iron Man 2 nog kunna se ut som en perfekt uppföljare. Jon Favreau är tillbaka som regissör och nya skurkar i form av Mickey Rourke och den – alltid underbare – Sam Rockwell. Scarlett Johansson dyker upp som Black Widow och träbocken Terrence Howard är utbytt mot, den i min mening bättre, Don Cheadle i rollen som Rhodey. Tyvärr så är Iron Man 2 långt ifrån perfekt och mycket av det stavas omstruktureringar i manus och att de inte riktigt visste åt vilket håll det hela skulle dras. Ingen av skurkarna verkar ha någon riktigt riktning och vad jag har läst mig till så hade Mickey Rourkes skurk Ivan Vanko mycket större utrymme från början. Nu blir han varken skrämmande, intressant eller särskilt skurkig och slutet blir väldigt abrupt och avkapat. Black Widow introduceras här och hon och Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) blir två ganska fåniga assistenter till jättebabyn Tony Stark. Hela filmen är splittrad åt alla håll och det verkar som att man vill få med allt i en och samma film.
En sekvens, som tydligt talar om hur illa filmskaparna har tappat bollen jämfört med den mer ”verklighetstrogna” Iron Man, är när de kör på den fullt mänskliga Ivan Vanko med en bil flera gånger efter varandra. Ivan bär inget skydd, har ingen dräkt utan det är bara hans helt vanliga, mänskliga ben som tar smällen. Han blir inte ens skadad av det! Det är bara gjort för att det ska bli en ”rolig” sekvens. Iron Man 2 har ändå en del upplyftade scener. såsom till exempel alla sekvenser med Sam Rockwell så det är inte ett totalt bottennapp – men helt klart en av de sämsta filmerna i serien. Så betyget blir därefter.
BETYG: 5
2. The Incredible Hulk (2008)
Hulken har varit en utav mina favorithjältar ända sen jag såg den sanslöst fina TV-serien The Incredible Hulk från 1978. Jag började nyligen se om den och tro mig; den håller än. Pilotavsnittet är cineastiskt guld fast med TV-budget. Regissören Ang Lee var den förste som tog Hulken till bioduken med den vansinnigt konstiga udda avarten till film kallad kort och gott Hulk (på Universal-tiden). Filmen hade premiär 2003 och då med Eric Bana i titelrollen som Bruce Banner. Han är inte på något sätt en dålig skådis, men så drunknade han och alla andra i Hulk i allt hat mot den fruktansvärt fult dator-animerade, gröna bjässen. Han såg ut som Shrek med muskler. Det blev snabbt tydligt att tekniken för att skapa en helt animerad karaktär inte riktigt fanns tillgänglig än. Sen ska vi inte gå in på när scenen då Hulken slåss mot en gigantisk pudel…
Fem år senare så hade en ny Hulken-film premiär. Denna gång med titeln The Incredible Hulk. Ang Lee var utbytt mot fransmannen som gav oss The Transporter och Danny The Dog (Unleashed), Louis Leterrier. Bruce Banner spelas denna gång av Oscarsnominerade Edward Norton. Filmen är en reboot. men man kan ändå på något sätt se den som en uppföljare på Ang Lees Hulk. The Incredible Hulk är allt det som jag hade hoppats på att Hulk skulle ha varit. Filmen har ett bättre tempo, skådespelarinsatserna är rakt igenom bra och actionscenerna är snyggt gjorda. Den största skillnaden är att på de ynka fem åren mellan filmerna har filmskaparna blivit vansinnigt mycket bättre på att animera och denna gång ser Hulken riktigt cool ut. Sen har ju filmen ett antal år på nacken, så givetvis har det åldrats.
Edward Norton är ökänd för att vara svår att jobba med och då han prompt ville skriva om manus hela tiden (som han gjort tidigare), köra sitt eget race och var allmänt jobbig så blev det här första och sista filmen då han fick spela Banner. Mark Ruffalo tog över rollen i Avengers, men tanken var från början att Norton skulle fortsätta. Här är enda gången som en huvudroll har bytts ut mot en annan skådis (om man inte räknar med Rhodey i Iron Man 2, men han är mer av en biroll…). Flera sidohistorier i The Incredible Hulk tas aldrig upp igen i MCU och känslan jag får är att den här filmen hade från början inte varit tänkt att ingå i det större perspektivet och att de i sista stund skrev till Robert Downey Jr.s lilla sekvens i slutet av filmen, för att knyta samman alltihop ändå.
Sammanfattningsvis så är det här inte på långa vägar en perfekt film, men den har ändå såpass många bra scener och är välgjorda rakt igenom med sanslöst bra rollbestättning att jag ändå vill rekommendera alla att se The Incredible Hulk.
BETYG: 7
1. Iron Man (2008)*
Låt oss göra en tidsresa tillbaka till 2008: superhjälte-filmen, som genre hade börjat forma sitt järngrepp om biobesökarna. Sonys Spider-man hade presterat två bra filmer samt en riktigt usel, Fox X-Men hade haft två schyssta filmer och en fruktansvärt kass… Warner Bros Superman Returns blir en besvikelse och det känns att det är dags för något nytt. Och det nya blir: Iron Man, från dåvarande fristående Marvel Studios (numer Disney) Inför den har mega-artiklen så har jag sett om alla filmerna och tro mig, Iron Man har åldrats ytterst bra på de flesta plan. Filmen har något som jag har saknat i de nyare filmerna och det är den coola Iron Man-dräkten som verkligen känns mekanisk. Jag älskar visiret som, viks upp och vi ser kugghjulen i delarna som sätts ihop. Dräkterna i de senare filmerna blir mer strömlinjeformade och det kan jag väl också köpa, men jag tycker verkligen inte om nano-teknik dräkten som Tony Stark har i Avengers: Infinity war. Öppningsscenen i Afghanistan, då Stark, blir kidnappad är en av filmseriens bästa scener. Uppbyggnaden – med hur han skämtar och snackar med soldaterna för att de i nästa stund ska bli brutalt slaktade – är en extremt emotionell scen, som sätter känslan för resten av filmen och även serien. För det är inte bara superhjälte-slagsmål vi bjuds av skådespelaren-som-blivit-regissör, Jon Favreau, utan det är hjärta och hjärna i dessa filmer också.
Robert Downey Jr. var vid den här tiden mer eller mindre omöjlig att försäkra med en lång historia av alkohol och droger i bagaget. Mel Gibson hade givit den erkänt duktiga, men struliga skådespelaren, en ny chans då han producerade filmen The Singing Detective och gav Downey Jr. huvudrollen, men det var ändå en riskfull satsning från regissören Favreaus sida att låta honom axla Iron Man – men vilken jackpott det skulle visa sig bli. Hade Marvels Extended Universe varit detsamma utan Robert Downey Jr.? Det ryktas om att ersättning för Marvel-filmernas stjärnor (i lön) från början var mycket låg (150-250 000 dollar), men givetvis har royalties en stor del i totala nettoinkomsten. Downey Jr. har betytt så mycket för Marvel, att den numera ikoniske studiobossen Kevin Feige, sägs ha skickat en ny bil i julklapp i många år till Robert Downey Jr.
Sammanfattningsvis så är Iron Man på många plan en av de bästa filmerna i serien. Mycket tack vare filmens huvudperson, Robert Downey Jr. som med sin charm och karisma får en, i min mening, ganska så tråkigt hjälte som Iron Man att bli en av de mest intressanta och coola.
Redan i första filmen så fanns tanken och förhoppningen om vad som komma skulle. Samuel L. Jackson dyker upp efter sluttexten och sår ett frö om något större. Det här var coolt på så många plan. Det var givetvis inte första gången som det dyker upp en scen efter sluttexten, men det var första gången som en så stor skådis enbart syntes i slutet av filmen och här satsade filmskaparna stenhårt på att deras plan skulle gå i lås. Så slutbetyget måste bli en solklar rekommendation.
