Den amerikanske författaren H.P. Lovecraft föddes 1890 och under sin korta livstid på endast 46 år så skapade han en helt egen subgenre av skräck. Hans böcker Necronomicon och The Call of Cthulhu har inspirerat en hel värld att skapa egna verk med liknande miljöer och händelser.
Vår avatar, Charles W. Reed, anländer till den mystiska staden Oakmont i Massachusetts för att försöka finna ett svar på alla visioner som ständigt håller honom vaken och på gränsen till att bli galen. Väl framme inser han snabbt att den här staden är allt annat än normal och han har verkligen hamnat ur askan och in i elden…
På ytan älskar jag verkligen det här spelet. Miljöerna, stämningen och grafiken är snudd på perfektion. Det är ett väldigt omslutande spel och du färdas snabbt tillbaka till 1920-talets USA, där du finner dig själv omgiven av mystiska människor och varelser. Du använder dig av slutledningsförmåga i ditt Mind-Palace där du kan avgöra om de du pratat talar sanning eller ej, du kan kombinera ledtrådar såsom du vill och ordningen bestämmer utgången. Ganska nyskapande faktiskt, har inte sett just den lösningen någon annanstans.
Sen kan du använda dina psykiska krafter att hitta olika personer på. Upplägget här påminner ganska mycket om The Witcher III, men det funkar.
När jag sedan börjar komma in lite mer i spelet så inser jag att det finns en hel del saker som jag kan hänga upp mig lite på. Det första är att The Sinking City – i sin iver att bli ett väldigt stort och avancerat spel – har glömt av att kapa ned dialogen lite. Helsike vad pratigt det är och till slut kände jag hur det kliade i ”skippa-fingret”.
Alla spel som innehåller en karta har alltid någon som märker ut på den var exakt du skall ta vägen och hur du hittar dit. Så är inte alltid fallet i The Sinking City, ibland får du bara en adress och så får du leta reda på vart du ska själv. Det är en cool och kul tanke till en början, men när du för tjugonde gången scannar kartan upp och ned för att försöka hitta en korsning så skulle man verkligen vilja ha en ”visa-här” knapp. Åtminstone ha valet att kunna slippa att leta, om man inte vill.
Sen om vi ska prata laddtider, på redaktionens Playstation 4 kunde det ibland ta bra många minuter innan nästa del hade laddats in. Det låter kanske inte som så mycket, men om du är ivrig att komma vidare på ditt äventyr så vill du inte sitta och stirra på en laddningsruta i all evighet. En bra SSD till PS4 är nästan ett krav, alltså.
Sammanfattningsvis så har The Sinking City en del smått enerverande egenheter för sig, men på det stora hela så är det ett super-välgjort och coolt spel som kommer ge er många timmar underhållning. Huvudstoryn är lång och avancerad och sidohistorierna är alla intressanta och inga fetch-quests. Ljudet och musiken får dig verkligen att färdas till en annan värld och visst – det är kanske inte är direkt skrämmande, men det är banne mig väldigt läskigt.
