Som jag nämnde, när jag recenserade The Nun, så är riktig bra skräck en av de svårare uppgifterna du kan ge dig på som filmskapare. Som spelskapare är det oftast lättare. Du är investerad i spelet på ett annat sätt och vem minns inte med skräckblandad förtjusning när hundarna kastar sig in genom rutorna och attackerar dig i första Resident Evil-spelet? Brittiska Supermassive Games är tillbaka med ett nytt skräckspel efter Until Dawn; denna gång är det flera olika historier som vi får spela oss igenom.
Vår berättare dyker upp mellan varje sektion och leder oss in i den nya historien. Grafikmässigt är det absolut inget fel på Man of Medan – det ser snyggt riktigt snyggt ut och spelar du på en Xbox One X så får du verkligen känslan av påkostad animerad Hollywood-skräckis. Karaktärerna du styr förkroppsligas av bra röstskådespelare och är välskrivna. Musiken och ljudeffekterna bidrar även till en perfekt skräckfilmskänsla och det blir faktiskt riktigt läskigt på sina ställen.
Men… Sen kommer vi till Man of Medans problem och det är att hur välgjort och fint det än är så känns det mer som att välja rutt i en interaktiv film såsom till exempel Black Mirror-avsnittet Bandersnatch på Netflix, än att det faktiskt känns som du spelar. För det är otroligt många gånger som du till går fram för att öppna ett skåp. Tryck A för att gå fram, karaktären stannar med handen en centimeter från handtaget tills du trycker på Right triggern för att öppna skåpet… Det känns mer som om utvecklarna försöker pressa in saker att göra, så att du inte somnar, än riktig spelmekanik.
Så är det tyvärr ganska genomgående: Något hoppar ut, tryck snabbt på X -annars är du körd. Slå där (stor måltavla) gör si, gör så. Detroit Become Human bygger på samma princip och har samma onödiga knapptryckningar, men vad det har istället är en otroligt involverande historia med karaktärer som du verkligen bryr dig om. Då funkar quick-time event delen i spelet och jag minns med fasa då jag offrade fel person för att jag inte var var van med PS4-kontrollen. Den känslan infinner sig aldrig riktigt på Man of Medan, tyvärr.
Det finns en meny för ”hjälpmedel” riktad mot funktionsvarierade spelare och där kan man stänga av timern på QTE-sekvenserna (men man måste fortfarande trycka på rätt knapp), vilket kan vara värt att prova om du vill fokusera mer på storyn.
Man of Medan – multiplayer?
När vi på redaktionen hörde om multiplayer-funktion i Man of Medan blev vi exalterade – delad glädje är dubbel glädje och vi tänkte oss en sann co-op-upplevelse som i A Way Out. Tyvärr blev det inte så. Spelet går utmärkt att gå igenom i helhet som en spelare, och blir då också längst. Vill du uppleva en lite kortare version väljer du ”Don’t play alone”-läget. Du kan spela co-op lokalt i soffan (Movie Night, för 2-5 spelare), vilket består i att man spelar en (eller flera) specifika karaktärer och sen skickar vidare kontrollen när nästa är i fokus. Idén är bra i teorin, men i praktiken blir problemet att det tar för lång tid. En spelsekvens kan vara i 15-30 minuter och det blir för lång väntan för de som sitter bredvid och har ”party”. Här hade vi önskat snabbare och tätare byten och gärna två kontroller, där man samverkar och måste synka sekvenser ihop.
Co-op över nätverk är därför mycket bättre, tack vare två olika skärmar och varje spelares unika perspektiv (beroende på vald karaktär). Spelet blir mer intensivt och dynamiskt och att chatta medan ”skiten går ned” blir en rätt häftig upplevelse. Till skillnad från A Way Out – som alltid kräver två spelare och räcker om ena parten äger spelet – så avkräver Man of Medan över nätverk att varje spelare äger varsin kopia. Å andra sidan kostar spelet (som är del av en planerad serie) ungefär som ett halvt fullprisspel, så potten står, som man säger i pokervärlden.
Sammanfattningsvis så är Man of Medan ett habilt konstruerat skräckspel, men flerspelar läget lokalt är tyvärr lite för mycket av en gimmick hellre än en ordentlig spelupplevelse. Så betyget blir väl godkänt, men räcker inte riktigt ända fram till medalj denna gång.
