1937 hade Disneys första animerade långfilmen, Snövit och de sju Dvärgarna, premiär i USA. I lilla Sverige blev filmen först totalförbjuden, men fick året efter premiär – i kraftigt nedklippt version. Filmen vann en Oscar och därmed blev det startskottet för en nu över 80-årig tradition att släppa en animerad klassiker per år. 1992 hade Disneys Aladdin premiär; baserad på en av sagorna från Tusen och en natt. Robin Williams (1951-2014) spelade Anden och improviserade hej vilt. Aladdin blev en enorm succé och med flera uppföljare och tv-spel i bagaget så var det bara en tidsfråga innan den skulle – som så många andra Disney-filmer – få en Live-action-remake.
Jag har personligen inte sett Lejonkungen (2019) men vad jag har förstått så har regissören Jon Favreau lyckats ännu en gång med en remake efter den välgjorda Djungelboken, som hade premiär 2016. Tim Burtons Dumbo (2019) var däremot ett stolpskott av stora mått. Då jag verkligen älskar Aladdin (1992) så var jag extremt skeptisk till denna remake och min skepsis ökade i takt med att trailers dök upp som visade en hemskt fult animerad Will Smith som anden. Stora sågen plockades fram och i med skivan i spelaren…
Aladdin (2019) börjar med en ramberättelse som inte finns med i det tecknade originalet och redan här så kände jag en viss lättnad att det inte skulle vara en rak karbonkopia, som jag skulle behöva sitta igenom. Strax så fann jag mig själv att vara riktigt, genuint underhållen av regissören Guy Ritchies version av Aladdin. Mena Massoud är som klippt och skuren för att spela Aladdin: han har humorn och karisman och de har löst hela mötet med prinsessan Jasmin (Naomi Scott) på ett riktigt smart sätt. Sångerna kommer in i handlingen fint och sömlöst och ja, jäklar, det här känns ju faktisk riktigt br…
Sen kommer filmens skurk, Jafar in i bilden. I originalet är han en ond, lismande, otäck figur. I Aladdin (2019) är han en modell med mjukröst och osäker min. Det finns en del onda saker som han gör, men skådespelaren (Marvan Kenzari) lyckas inte en enda gång få mig att köpa den ”onde” Jafar. Vilket är helt bedrövligt, för jag trodde att det skulle vara Will Smith som Anden som skulle vara filmens sämsta casting.
Istället så visar det sig att Will Smith har en sanslös förmåga att underhålla och även om han inte på långa vägar når Robin Williams original så lyckas han göra sin egen Ande riktigt underhållande att se på. Väldigt glad överraskning, faktiskt. Sen finns det ju en del pengar i dessa filmer så då vissa filmskapare enbart förlitar sig på att animera allting så har Aladdin (2019) extremt många, stora och praktiskt byggda scenerier samt en gigantisk ensemble som dansar, sjunger och gör akrobatiska konster. Filmen är ett visuellt fyrverkeri från första rutan till sista.
I Sverige kommer Aladdin (2019) tyvärr inte ut på UHD, vill du se filmen i 4K så får du hosta upp stålarna och importera filmen från utlandet. Så vi får nöja oss med Full HD Blu-ray. Bilden är kristallklar och vacker, med skarpa och livliga färger. Svärtan, som jag blivit så bortskämd med i HDR på UHD, finns av förklarliga skäl inte men ändå är bilden klart på den övre skalan. Ljudet i Dolby Digital plus 7.1 dock känns väldigt lågt mixat och surrounden fattigt. Vilket är väldigt synd, då detta är en effekttung film som kräver ett rejält ljudspår.
Det finns en del, rätt kul bakom-kulisserna material i form av dokumentärer, bortklippta scener, blooper-reel och musikvideos. Så överlag är Blu-ray utgåvan ändå godkänd – men det är som sagt synd att ljudet inte riktigt når de höjder som jag hade hoppats.
Sammanfattningsvis så blev jag absolut underhållen och hade riktigt rolig på sina ställen. Men hur kul filmen än är så kan jag inte skaka av mig känslan av ”if it aint broken, don’t fix it”? För Aladdin (1992) är och förblir en riktigt bra film och då inte ”bara” som animerad film, utan spelfilm. Den är till och med på sina ställen brutalare och läskigare än den 27 år nyare remaken. Känslan av fara är större i originalet, så att göra en mesigare och snällare version känns väldigt onödigt. Fast då Aladdin (2019) har dragit in över en miljard dollar i skrivande stund så funkar konceptet uppenbarligen och Disney lär inte sluta än på ett tag att göra live-action-remakes på sina animerade klassiker. Jag undrar om de någonsin vågar sig på Taran och den magiska kitteln…?
