Om The Legend of Zelda: Link’s Awakening inte omedelbart ringer en klocka hos dig så förstår jag; det i kronologisk ordning fjärde Zelda-spelet gick mig förbi då det släpptes 1993 på första Game Boy och ny-utgåvan i färg på Game Boy Color (DX) samt DS. Jag spelade sönder Game Boy Advance-kassetten med A Link to The Past – ett av mina favoriter från Zeldas isometriska period – men Link’s Awakening är något jag tidigare bara hört om, aldrig spelat. Nu blir det ändring på det, då Nintendo och utvecklarna Grezzo ger oss en remaster värd namnet på Nintendo Switch.
Link’s Awakening börjar med att vår hjälte med den gröna toppluvan (låt oss kalla honom för Link, fast du själv kan välja vilken namn du vill – som vanligt) blir skeppsbruten av en storm på havet och vaknar upp på den sagolika ön Koholint Island. Här börjar snart ett äventyr med klassiskt upplägg, genom kluriga dungeons och med sedvanlig back-tracking att nå slutmålet – den mystiska Vindfisken.
Link’s Awakening – Kejsarens nya kläder
Till skillnad från H.C Andersens sedelärande saga, så har Link’s Awakening – 26 år senare – fått sig en verkligt ny, strålande vacker dräkt, en rejäl make-over på Switch. Den superenkla, monokroma respektive 16-färgers grafiken från GB- och GBC-tiden har förvandlats till en mjuk, modernt inbjudande tecknad film för en ny generation spelare (barnen blev tokiga i det). Den nya presentationen pressar Switchens hårdvara en del och både upplösning och bilduppdatering skiftar rätt mycket genom hela spelet – från nästan 1080p hela vägen ned till 720p, dynamiskt, och från 30 fps till någonstans kring 20-strecket (ingen patch hade släppts vid testets utförande – så detta kan eventuellt förbättras). Prestandan gör sig något bättre dockat, men även här tappas upplösning och fart ibland, när det är många objekt på en gång som rör sig.
Link’s Awakening 2019 är extremt troget originalet, den enda förbättringen – förutom det audio-visuella – är en något mer utzoomad, tele-objektiv-baserad kamera, där du som spelare får bättre överblick på hur ön hänger samman, och slipper ”fusket” där varje förflyttning innebar en ny ruta som behövde läsas in, vilket gjorde översikten betydligt sämre förr. Detta har sina fördelar; fansen kommer att känna igen sig och kanske fälla en tår åt hur mycket vackrare allt är? Nackdelen är att drygt en kvarts sekel (!) i tid innebär en påtaglig känsla av speldesign som inte direkt är senaste ropet. Link’s Awakening är inte jättesvårt per se, men det är ofta lite kryptiskt och bjuder in till en hel del trial-and-error vandrande och approach. Sånt älskade vi på 90-talet, när vi hade all tid i världen och det kom en tiondel så många spel som det gör idag. Men nu blir det lite omständligt och småfrustrerande, man känner att utmaningen ibland inte ligger i själva uppgiften utan i att komma på vad man faktiskt ska göra härnäst.
Zelda – hög lägstanivå
Zelda-spelen tillhör spelhistoriens allra mest älskade och objektivt bästa äventyrsspel. Lägstanivån är extremt hög och detta är spelserie som förnyat sig i precis lagom takt från generation till generation för att balansera igenkänningsfaktorn hos fans, blandat med nyhetens behag (och behov). Link’s Awakening är ett mysigt och stämningsfullt äventyrsspel på Switch. Det är kanske inte det allra bästa och mest dynamiska Zelda-spelet, varken för sin tid eller idag. Personligen håller jag A Link to The Past, The Wind Waker (GameCube / WiiU) och Breath of the Wild högst. Men det är lite som att välja på Queens bästa låt ur alla hits… they’re all good. Varm rekommendation, till både gamla och nya spelare – med lite överseende för en några små-knepiga spelval
