The Walking Dead-serien är snart inne på sitt tionde år och när jag sätter mig ned för att se säsong nio så tänker jag rätt snabbt att de kanske skulle ha slutat… för länge sen. Jag kommer ihåg att när serien började så tyckte jag att det var en vansinnigt genialisk idé: att göra en tv-serie om en zombie-apokalyps där du får följa en grupp människors överlevnad under flera år och säsonger. Det var en genialisk idé, men någonstans under den sjätte säsongen ruttnade jag och tröttnade rätt rejält på Rick Grimes (Andrew Lincoln) äventyr. Det var precis innan Negan (Jeffrey Dean Morgan) gjorde entré i serien; han dök upp och gjorde processen kort med två av mina favoritkaraktärer, så var det minst sagt tungt att fortsätta titta vidare. (mycket för att det är helt ologiskt, en person som Negan skulle ha dödat gruppens ledare och inte två sidokaraktärer för att öka tittarsiffrorna…)
Köp The Walking Dead säsong 9 till bra pris här.
The Walking Dead lider lite av samma problem som X-Files led av och det är att de går för långt för att sedan desperat försöka ta tillbaka allt och börja om igen. Det blir till slut väldigt tjatigt när Rick Grimes inser – för trettioelfte gången – att de (hjältarna) har blivit lika onda/galna/blodtörstiga som andra överlevande. De går hela vägen till sin spets och sen skall vi tillbaka till något status quo igen. Jag tycker Screen Rants: Pitch Meeting summerar ganska exakt vad jag tycker och känner om The Walking Dead just nu i videon nedan:
The Walking Dead tappade lite fokus (och tittare) under sjunde och åttonde säsongen och när den nu är tillbaka i den nionde så har AMC bytt showrunner och därmed gjort allt för att försöka få serien tillbaka på rätt spår igen. Hela säsongen bygger runt Rick Grimes vara eller icke vara och det är inte alltid helt lätt att hålla koll på alla tidshopp fram och tillbaka. Jag tycker inte att säsong nio är något fullkomligt triumferande återtåg till seriens glansdagar, men visst det är ett tappert försök. Typ.
Redan i första avsnittet så illustrerar de med önskad tydlighet att de tyvärr inte har lärt sig sin läxa helt och hållet. De nu så luttrade överlevarna gör så dumma saker så man baxnar. De ska plocka med sig en stor, tung vagn från ett museum. Nedanför trappan så finns av någon anledning ett stort glasgolv och under glasgolvet finns givetvis zombies. De håller i vagnen med rep och ”ohh, så spännande – hur ska det gå?”. Givetvis spricker rutan och en av dem ramlar ned och hänger och dinglar över en hord av hungriga zombies. Ena stunden är det här smarta människor och nästa är de dummare än sten. De kunde ju bara tagit brädor eller dylikt och lagt över metallstagen mellan glasrutorna (som de för övrigt går på) och därmed minimerat risken att rutorna spricker. De står till och med och läser på stora skyltar som de lätt hade kunnat lagt på golvet. Spänning för spänningens egen skull alltså. Så här fortsätter det, dumma val som om de aldrig sett en zombie förut.
Blu-ray-utgåvan ser annars fin ut och låter bra. Bilden är ganska grynig men det är så den är filmad för att det ska få en mer autentisk look. Det finns även en hel del extramaterial, bland annat den numera klassiska ”till minnet av”-dokumentärerna som gör en liten sammanfattning om dem vi förlorat under säsongen. Kommentarspår är också kul att lyssna på och visst känns det som de andades ny luft i och med nionde säsongen.
Sammanfattningsvis, som jag skrev när jag recenserade spelet The Walking Dead – The Definitive series så är jag mer intresserad av Clementines vara eller icke vara än Rick Grimes. Allt har dragits ett varv för långt och på samma sätt som våra överlevande har kommit in i en stel rutin att döda zombies, så har vi som publik tröttnat på att följa dem. Fast oavsett vad jag känner och tycker så är det här ändå en välgjord säsong, med en del riktigt bra sekvenser och scener. Så betyget blir ändå godkänt. Men nu, snälla – för Guds skull; låt säsong tio bli den sista.
Här kan du köpa The Walking Dead Säsong 9 till bra pris och samtidigt stödja senses.se.
