Men In Black började – som så många andra filmer i dagens filmutbud – som en serietidning. I Sverige var det få som hade läst Lowell Cunninghams seriealbum om de svartklädda männen och kvinnorna som omhändertar och ibland bekämpar rymdvarelser i det tysta. 1997 hade första filmen premiär, då med Will Smith och Tommy Lee Jones i huvudrollerna. 2002 var det dags för Men in Black II och den var en av många filmer som påverkades av 11 september 2001 då slutstriden från början utspelade sig i Twin Towers. Film nummer två var en besvikelse och därmed blev Men in Black-franchisen lagd på is i ett helt decennium. 2012 hade den tredje filmen premiär och den var helt klart en förbättring mot den bedrövliga föregångaren, men hur bra den än var så blev det ingen fortsättning utan där tog det stopp. 2019 är det dags för den fjärde filmen och man kan se den som en ”soft reboot” av serien då vi har nya huvudrollsinnehavare, men den utspelar sig ändå i samma värld. Dags att betrakta Men in Black: International.
När Molly (Tessa Thompson) var ett barn så mötte hon en liten, söt rymdvarelse som hon hjälpte att fly. Sen såg hon hur mystiska män, i svarta kostymer, raderar hennes föräldrars minnen. Sedan den natten så jobbar hon stenhårt för att finna svaret på vilka de var och vad de gör. Det tar närmare 20 år för henne att hitta dem och efter viss övertalning lyckas hon även bli medlem i organisationen och får namnet Agent M. Hennes första uppdrag tar henne till London, där mystiska saker sker och hon blir partner med den något dryga översittaren Agent H (Chris Hemsworth). Tillsammans så finner de att allt verkligen inte står rätt till i London-sektionen och att det verkar finnas en mullvad inom Men In Black.
Men In Black: International är den första filmen i serien som inte är regisserad av Barry Sonnenfeld, utan F. Gary Grey (Fast & Furious 8, The Italian Job) som sitter i registolen. Redan här kan en del av problemen med filmen finnas. För Barry Sonnenfeld förstod hjärtat och hjärnan av Men In Black, medan Will Smith och Tommy Lee Jones kemi skötte resten. De var två väldigt omaka karaktärer som blir tvungna att jobba ihop. Gnissel till en början, men sedan ömsesidig respekt och kärlek.
Så när de i denna film rollsätter Thor och Valkyrie – f’låt, jag menar Chris Hemsworth och Tessa Thompson – så blir dynamiken dem emellan inte alls på samma intressanta nivå. Agent H är en ganska kass agent; han är en dryg översittare som vi bara ska köpa är i grund och botten sympatisk (för att det är ju ”Thor” som spelar honom…). Tessa Thompson har charm och karisma i huvudrollen, men det finns något flamsigt över det henne. Det som Tommy Lee Jones gjorde så perfekt i sina Men In Black-filmer (och alla andra filmer) är att han spelar rollen seriöst och därmed blir det humor. Det här känns mer som lekstuga. Det finns bland annat en cool scen då de plockar ur vapen efter vapen ur en av bilarna, men det slutar i att de står som två trästockar och skjuter rakt framför sig, som om de åkte Men In Black-åkturen på Universal Studios. Manuset är även det ganska trött och enkelt – det är inte särskilt svårt att räkna ut twisten långt innan den ens kommer på tal.
UHD-utgåvan är dock fin; återigen superb bild, specialeffekterna är helt otroliga och till skillnad mot Aquaman så ser de ännu bättre ut i UHD. Ljudet i Dolby Atmos känner jag dock var lite lägre mixat än vad jag är van med. Så när jag vred upp förstärkaren 8db till så kändes det som om det var normalt igen. Extramaterial finns det för ovanlighetens skull ganska gott om. Det är en del fåniga fejk reklamfilmer med hunden Frank, men förutom det så är det faktiskt rätt bra dokumentärer och intressanta bortklippta scener.
Sammanfattningsvis så är det här en bättre uppföljare än Men In Black II på många sätt, men Men In Black: International saknar som sagt hjärtat och värmen som jag kände i de andra filmerna. Fast med en så här fin UHD-utgåva så blir det ändå en solklar rekommendation.
