Tyckte ovanstående citat från Jurassic Park var ganska passande till Alien: Isolation – för att det är verkligen inte ofta du ser en rymdvarelse i det här spelet. Jag spelade i närmare en timme innan jag såg första glimten av en Alien.
Vi iklär oss rollen som hjältinnan Ellen Ripleys dotter. Det har gått 15 år sen hennes mamma försvann och den nu 26 åriga Amanda Ripley får veta att de har hittat ett flight-recordern från Nostromo. Amanda bordar rymdstationen Sevastopol och inser snabbt att allt verkligen inte står rätt till. Den är till det närmaste övergiven och de enda som är kvar ombord är beväpnade plundrare och ondsinta robotar. Plus något mer, något ännu farligare, något som rör sig i skuggorna och dödar utan förvarning.
Först till det som fungerar: Alien: Isolation är ett otroligt välgjort spel och Alien-känslan är total. Spelskaparna har verkligen lyckats med att ge oss känslan och spänningen från första Alien-filmen. Bland mycket annat är de klassiska lufttrummorna med den otroligt opraktiska, men läskiga, iris-stängningen, leksaksfåglarna som dricker och allt andas verkligen ”retro-framtid”. Musiken och ljudeffekterna är precis som man minns från filmen. Så världen vi möter kunde inte vara bättre. Spelmekaniken bygger på att du smyger och håller dig gömd, du måste hålla tungan rätt i mun och det är många gånger det är riktigt stressigt att hinna gömma sig i en lufttrumma eller ett skåp. Att stå inne i skåpet och hålla andan så ingen hör dig är riktigt spännande. I alla fall ett tag…
Sen tröttnar man faktiskt lite på att hela tiden hålla sig gömd så jag gav mig på en plundrare med ett tillhygge. Slår ihjäl honom på fläcken och han tappar sin revolver. Jackpot. Sträcker mig för att ta den. Men se den gubben går inte. Det går att ta ammunition från honom . men inte revolvern som ligger på golvet bredvid. Mycket irriterande, för att sedan inte tala om hur irriterande det är att du inte kan…
…hoppa?! Hur sjutton kan man göra ett sånt här spel utan att man kan hoppa?! Enda anledningen är för att spelskaparna av designskäl ska begränsa vad spelaren kan göra och därmed slippa lösa problem som hade blivit om man hade kunnat hoppa över ett lågt staket… Sen störde jag mig något rejält på att man inte kan spara när man vill utan att man måste spara på vissa utstakade platser. Det här är också ett sätt att försvåra något i onödan. Det är extremt irriterande att spela om långa sträckor för att man råkat missat en plats att spara på. Det finns ingen autosave-funktion.
Alien: Isolation släpptes till de andra konsolerna redan 2014 och är därmed inte purfärskt. Ändå är grafiken väldigt snygg och genomarbetad även fast den har ett halvt decennium på nacken. Dock blir det samma problem som det alltid blir när framförallt tredjepartsutvecklare portar sina spel till Nintendo Switch; allt blir väldigt litet i den lilla skärmen i bärbart läge. Det är mycket text och annat som man behöver kunna läsa och när du ska börja hacka dörrar så är det väldigt smått att se detaljer. Klassiskt problem.
Sammanfattningsvis är Alien: Isolation ett väldigt stämningsfullt och på sina ställen väldigt svårt spel. Det har sina skavanker, men jag tycker ändå fördelarna väger upp så pass att jag ändå vill rekommendera det och nu kan du ju även spela det på språng eller hopkurrad under favorittäcket.
