2001 – Ett Rymdäventyr från 1968, av mästerregissören Stanley Kubrick, är svårslagen i sin perfekta blandning mellan en inre, psykologisk resa och ett yttre, storslaget rymdäventyr. Christoffer Nolans Interstellar är en annan film på samma premiss och så är även fallet med dagens betraktelse Ad Astra. Hur väl lyckas den?
För närmare 29 år sedan reste Clifford McBride (Tommy Lee Jones) ut på en rymdexpedition med målet att nå Neptunus. För 16 år sedan försvann han och världen har hela tiden trott att han har avlidit. En dag visar det sig att han kan ha överlevt och experimenten som han utförde långt ut i världsrymden påverkar nu jorden. Cliffords son Roy McBride (Brad Pitt) får i uppdrag att resa till Mars för att där kunna använda kommunikationsutrustning i ett desperat försök att tala sin far tillrätta. Ett uppdrag som kommer visa sig vara många gånger svårare och farligare än vad någon hade kunnat förutse.
Ad Astra är en sån där film som är som bäst de första två tredjedelarna och som sedan faller tvärt mot slutet. Först ut vad jag diggar med filmen; Det här är en mycket trovärdig framtidskildring som vi får se. Där många timmars jobb har lagts på att minutiöst designa skepp, rymddräkter och allt annat som finns i genrefilm som denna. Det känns ibland nästan dokumentärt. Sen har Ad Astra en hel del ganska spännande scener som en månbuggy-biljakt och en otäck sekvens på en forskningsstation.
Skådespelarna, med Brad Pitt i spetsen, är rakt igenom bra och det är extremt kul att se Tommy Lee Jones i en ordentlig roll igen. Donald Sutherland har en liten, men viktig, roll i filmen också och är också kul att återse. Liv Tyler är med på ett hörn och här känner jag att hennes roll verkligen har fått smaka på saxen. Hon är inte med i många sekunder i filmen och det är verkligen synd. Problemen med filmen börjar sedan ordentligt någonstans när Roy når Mars. Där går filmen i en slag ”existensiell fas” och tempot tvärstannar till noll.
Läste någonstans att regissören James Gray var tvungen att kompromissa med filmstudion om slutet på sin film och jag kan tänka mig att något annat var planerat. För det slut som är nu är tyvärr en enda lång axelryckning. Jag vill inte gå in på detaljer för det skulle spoila filmen för mycket – men jag kan säga så här att slutet inte lever upp till det som filmen har byggt upp emot. Vilket är fruktansvärt synd för jag diggar verkligen de första två tredjedelarna av filmen.
UHD-utgåvan är spjutspets av digitalteknik och i en film där mörkret i rymden kontra ljuset i stjärnorna och karaktärerna i skeppen är viktigt så kan det inte se bättre ut. Det är ingen blödning mellan det ljusa och det mörka och färgerna är återgivna till perfektion. Ljudet i Dolby Atmos är omsvepande och aktivt. Det är mycket som sker runt omkring en när man är inuti en rymdfärja och det återges till fullo. Extramaterialet är mycket intressant och innehåller extremt lite promotion-trams. Sen är kommentarspåret med regissören väldigt informativt.
Sammanfattningsvis så faller tyvärr filmen ned ganska många pinnhål på grund av det – i min mening – väldigt utdragna och svaga slutet på filmen. Men då UHD-utgåvan ändå väger upp till en väldigt behaglig filmupplevelse så vill jag rekommendera Ad Astra som en filmupplevelse lite utöver det vanliga, med en del skavanker.
