Saints Row-spelen har sen 2006 blivit en stor franchise för studion Volition och distributören Deep Silver; hittills har serien sålt över 13 miljoner exemplar. En fullkomligt skruvad och på alla vis ovederhäftig GTA-klon, som prioriterar galna set-pieces framför någon form av seriöst försök till historieberättande och karaktärsutveckling. Det är lätt att sätta sig på höga hästar och döma något som kom ut i en annan tid, för nästan ett decennium sedan (2011). Men det är samtidigt svårt att bortse från att timingen i Sverige är tämligen olycklig för ett spel som i start-menyn innehåller ett spelläge som kallas för ”Whored Mode” (låter som horde-mode, fattar ni?) som går ut på att man ska slå ihjäl horder av prostituerade med en jätte-dildo… Med det sagt så har vi lagt ribban för remastern av Saints Row The Third, som släpps just idag.
Saints Row handlar om ett gäng brottslingar med stor B. De är vildhjärnor, som skojar om allt och inte hyser minsta tillstymmelse till dåligt samvete när de begår bankrån, snor bilar eller skjuter snutar och rivaliserande gäng. Hela upplägget är egentligen som en larvigare version av GTA, med en någorlunda öppen sandlåde-värld där du kan ta uppdrag, köpa hus och vapen, kriga, ta kommande över alltifrån vespor till passagerarflygplan och däremellan lite story med mer eller mindre flippade banor och upplägg. Det är full fart från första bildrutan, realismen är på tecknad film-nivå och det är verkligen 95% trams, där man pendlar mellan att som spelar dra på smilbanden åt vissa repliker (som är tämligen välspelade av röstskådisarna, varav några är riktigt kända namn) till att fullkomligt cringe:a åt ”skojfriska inslag”; som att man kan springa omkring utklädd till en jätte-varmkorv och prutta och rapa – ja, ni läste rätt – prutta och rapa mot sina motståndare för att reta upp dem. Festen kan börja!
Missförstå oss inte nu. Vi är verkligen inga snöflingor, som tycker att snuskiga skämt och toalett-humor är stötande. Tvärtom, vi älskar roasts och elak humor -o m det görs rätt och med någon slags finess. Vi kan skratta gott åt den puerila humorn i South Park (både tv-serien och spelen) eftersom där ändå i botten återfinns någon slags intelligens och samhällskritik. I Saints Row kanske man skulle kunna ana det, om vi ska vara generösa, men mestadels av tiden spenderas på upplägg och spelmekanik som verka framtaget av väldigt unga tonåringar eller frat-boys och riktade mot samma målgrupp.
Man ”vänjer” sig dock snart vid nivån och bakom all dumhet finns ett spel som inte är helt oävet, särskilt om du gillar sandlåde-genren (som nästan får ny betydelse här) och GTA-kloner, som påpekat tidigare. En del action-sekvenser, som intro-banan och fighten på ett flygplan är precis den typen av överdriven tecknad-film-action-våld man då och då kan tycka är rolig att uppleva i ett spel. Och man blir – trots allt – också med tiden investerad i staden och det är kul att uppgradera sina vapen, sitt gäng och avatarens egenskaper.
Eftersom Saints Row The Third är nästan tio år gammalt så har utvecklarna hoppat på förnyelse-tåget och gjort en remaster av det. Och spelet är naturligtvis mycket snyggare än då det begav sig – åtminstone vid första anblick, inte minst tack vare anti-aliasing och framförallt vettigt implementerad HDR. Däremot är ansiktsmodeller föråldrade och mycket av grundpelarna i spelets miljöer känns lika daterade som stora delar av humorn och tonen. Vad som också är allt annat än optimalt är kontrollerna. Här finns en slags seghet som gör dem tröga och tidvis oexakta – något som är rätt förödande i action-sekvenser med en massa fiender som måste avverkas snabbt och inte minst vid framförandet av diverse fordon, där man dessutom ska kunna göra trick och precisions-köra.
Det finns även en del tekniska problem som trots två stora patchar inte helt strykts bort. På PS4-versionen så kunde det tappas frames ordentligt, ibland till den milda grad att allt bara stannade upp ett par sekunder – och vi har fått rapporter om att Switch-versionen också dras med allvarliga problem. Detta kan naturligtvis bli bättre med kommande uppdateringar, men vi måste ändå nämna det vi faktiskt hade att bedöma vid tidpunkten.
Vissa saker åldras inte jättebra och Saints Row The Third är tyvärr ett av dom exemplen. Egentligen är det synd, eftersom under all flåsig humor och de något sengångar-aktiga kontrollerna döljer sig ett inte helt oävet sandlåde-spel. Samtidigt finns så många, mycket bättre spel i samma genre idag och om du inte måste vara gangster så är i princip valfritt Assassin’s Creed eller Red Dead Redemption 2 mycket bättre val, för samma eller mindre pengar. Eller varför inte Volitions eget Agents of Mayhem? Dessutom lirar de spelet också bättre, samtidigt som de ser bättre ut.
Denna uppsminkande återutgivning rekommenderas endast till GTA-fans i allmänhet och redan frälsta (höhö) Saints Row (The Third)-fans i synnerhet. Alla andra har för många, riktigt bra spel-remakes och remasters att sätta tänderna i, nu och de närmaste månaderna.
