Clint Eastwood har genom åren inte bara gjort sig känd som en hård och Oscarsvinnande skådespelare, utan också regissör. Vad få vet är att Eastwood faktiskt regisserat sen 1971 och på senare år har han såväl producerat som skrivit musik till sina alster (det senare med skiftande framgång, som här).
Changeling är en av de två filmer han är aktuell med nu. Historien kretsar kring en kvinna, Christine Collins (Angelina Jolie), som förlorar sin son och får en annan tillbaka. Det är ramhistorien till en film som sträcker sig över 2 timmar och 40 minuter och verkligen försöker få in det mesta däremellan. Angelina Jolie spelar huvudrollen och är värd sin Oscarnominering. Likaså är fotot riktigt vackert. Men där slutar också det som är bra med Changeling.
Foto: ur Changeling
Redan efter en kvart, tjugo minuter, så försvinner känslan man först har av lågmäld 20-talsfilm och ersätts med en historia som känns föga sannolik. Förutom att den lämnar massor med frågor obesvarade (såsom den centrala frågan – ”hur försvann egentligen pojken?”) så bjuder den också på alla möjliga och omöjliga sidohistorier. Vändpunkterna – om de nu kan kallas så – är inte av de direkt subtila slaget och när man sett den genomruttna polisen för tionde gången, kombinerat med folk som fritt valsar in och ut på sluten psyk, så börjar man stilla undra vad det är man tittar på. Är det en historia om bortbytingar? Om korruption? Om ondska? Om kvinnorätt? Eller är det bara en enda stor röra som man på slutet inte alls blir klok på?
Filmen påstås bygga på en sann händelse och om det stämmer eller inte låter jag vara osagt (vi minns väl Fargo?) men vad den helt klart inte bygger på är väl genomtänkt, rak historia. Eastwood – som förvisso inte alltid är subtilitetens mästare – verkar inte ha någon känsla för vad som är rimligt. Det hela tangerar, lite tillspetsat, Science Fiction. Överhuvudtaget förstår jag inte vad som egentligen lockade honom med historien, då slutet känns som det har ganska lite att göra med början av filmen. Att säga att Changeling är en film som handlar om bortbytingar är som att säga att Amadeus är en film som handlar om peruker. Ämnet finns med, men det känns som det försvinner in i dimman.
Personligen skulle jag avråda dig från att lägga din tid på detta föga trovärdiga spektakel. Gillar du Eastwood så satsa hellre på hans andra film, Gran Torino. Den är måhända inte heller världens mest subtila eller mest välspelade, men den är ändå underhållande och vettig på ett 80-talsvis.
