Ibland när en film är över-hypad så är det väldigt ofta som jag blir besviken. Såsom fallet med Parasit och Jojo Rabbit som alla andra kritiker har lovordat och älskat. Samma sak – fast tvärtom – tycker jag ofta sker när en film är utbuad och bespottad; då kan den visst vara en underhållande film – i alla fall exemplet med Emoji-filmen. Tyvärr stämmer inte den tesen med Cats: jag har genomlidit denna totala katt-a-strof till ”film” och var tvungen att ta både en och två jamare efteråt för att slicka mina sår…
Katten Victoria (Francesca Hayward) dumpas utav sina tidigare ägare och hamnar på gatan, bland gatukatterna. Det är det inte helt lätt att ställa om sitt liv till att vara herrelös. Hon får möta många nya vänner, såsom den magiska katten Mr. Mistoffelees (Laurie Davidson) och den klokaste och visaste katten av dem alla: Old Deuteronomy (Dame Judi Dench) och hon möter även den listige och onde Macavity (Idris Elba).
Tycker ni att beskrivningen av handlingen i ovan verkar lite tunn? Jo, det är för att om jag skriver en enda mening till så har jag berättat HELA filmen och när jag skriver vad filmen handlar om så brukar jag undvika det… Cats är ändå ett imponerande hantverk i inkompetens bakom kameran. De framför kameran gör verkligen vad de kan och här måste sägas finns snygga dans- och sångnummer. Tyvärr så står jag personligen inte ut med musiken i Cats. Jag gillar musikaler, annars men i Cats finns det bara ett enda sångnummer som jag nästan tycker är bra och det är det med The Railway Cat.
För att försöka bena ut vart allt gått helt käpprätt så kan vi börja med regi och manus. Regissören Tom Hooper har gett oss flera filmer som varit välgjorda och uppskattade, såsom den filmade musikalen Les Misérables och Oscarsvinnaren The Kings Speech. Så att han misslyckas så kapitalt med den här filmen är konstigt. Särskilt som han i extramaterialet pratar om hur mycket han älskar Broadway-showen. I en normal musikal så är det dialog och handling mellan sångnumren, men så är inte fallet med Cats. Det lilla man kan kalla handling är att Victoria möter olika katter, som dansar, sjunger och lär henne om livet – för att sedan möta nästa katt. Det finns en ram att de vill bli en Jellicle katt och därmed komma till någon sorts katthimmel. Den som väljer vem som får äran att dö (?) och återuppstå i katthimmeln är Judi Dench karaktär Old Deuteronomy, men alla katterna uppträder och showar inför Victoria, mer än vad de gör inför den som faktiskt har något att säga till om…
Sen är tydligen en del katter magiska som kan teleportera andra katter till olika ställen och det är också något som man bara ska köpa. Ska jag gå in på allt som är ologiskt, konstigt eller dumt med den här filmen så kommer det här bli en den längsta recensionen någonsin så jag lämnar det för att gå in på nästa sektion: effekterna.
När jag recenserade Sonic The Hedgehog-filmen så berättade jag om hur fansen blev vansinniga över hur ful Sonic var i första teasern och Paramount lyssnade, drog tillbaka filmen och gjorde om alla effekter. Filmen blev en enorm succé och det var mycket tack vare deras lyhördhet. När de första reklamsnuttarna för Cats dök upp så blev det samma kritik; massor av fans reagerade på hur fula och ofärdiga effekterna såg ut. Fast Universal lyssnade inte. De hade kunnat vänta, slutföra effekterna och göra om samt göra rätt. Men icke sa Nicke. Filmen släpptes med fruktansvärt fula effekter
Sen 2013 har jag själv jobbat med specialeffekter på film och jag vet hur lång tid det tar att göra något riktigt bra. I Cats ser man tydligt att skaparna har fått kompromissa för att få klart filmen till en uppenbart ohållbar deadline. Det är inte bara det faktum att alla har sina mänskliga näsor, ansikten och händer kvar (inklusive Judi Denchs, privata vigselring) – utan även halsband och andra attributer som rör sig overkligt och stelt. Samt faktumet att bakgrunderna är helt tomma och sterila – det finns inget som rör sig i dem, alls. Nej, även om effekterna hade varit perfekta (vilket hade gått att göra) så kommer vi inte i från det faktum att filmskaparna inte haft en aning om hur stor en katt egentligen är. Ibland är de så små att de kan sitta ner på ett järnvägsspår – nästa sekund är de så stora att de kan ha mänskliga skor (om än stora); men det tar inte slut där. Det blir riktigt otäckt när vi introduceras till mössen, som spelas av barn. Dessa möss är små som möss är till en vuxen människa och inte i storlek till en katt, för att inte tala om kackerlackorna som också är i helt fel skala. Att ge mössen och kackerlackorna mänskliga drag blir snabbt en riktig mardröm och när katterna börjar äta på dem så vänder det sig i magen. För att inte tala om hur fullkomligt usla specialeffekterna är under kackerlacks-sekvensen… Filmskaparna lyckas verkligen att överträffa sig själva i ofärdiga effekter. Nu är det här ändå den version av filmen som har ”fixade” effekter, som Universal släppte två veckor efter premiären – så man undrar hur sjutton såg originalversionen ut om det här är fixat?!
Det finns ett par positiva saker med filmen och det är att Blu-ray-utgåvan har Dolby Atmos och att ljudet därmed låter riktigt bra. Det är fint tryck i alla register och ljudbilden är välbalanserad. Det finns även med en hel del extramaterial, som är informativt och kul. Däremot så kan jag inte förstå hur Universal inte kan ha mer självinsikt? De skickar med bakom kulisserna-filmer om specialeffekterna och skryter om hur ”revolutionerande” de är. Har ingen av dem läst något som har skrivits om filmen på internet? Det finns ingen 4K-utgåva av Cats, varken i Sverige eller utomlands, men bilden ser ändå helt okey ut på denna utgåva. Skarpa fina färger och bra svärta.
Sammanfattningsvis så är Cats sannerligen en filmupplevelse utöver det vanliga, jag har nog inte ens tagit upp hälften av allt som störde mig med den. Betyget blir ändå inte i totala bottenskiktet, för Cats får ändå ett märkligt underhållningsvärde i all sin uselhet.
