FBI förhör den före detta agenten Francis York Morgan om ett mordfall som skedde 2005. Morgan har förlorat förståndet helt och det tar en stund innan de får honom att börja berätta om det mystiska mordfallet. Det som nu rullas upp framför våra ögon hade ingen kunnat förutse.
Deadly Premonition 2: A Blessing In Disguise är uppföljaren på Deadly Premonition, som hade release 2010. Jag har inte spelat första spelet men har läst mig till att det är samma huvudperson som i uppföljaren. I början av spelet styr vi en annan FBI-agent som fått i uppdrag att förhöra Morgan. Det är en extremt lång och ganska tråkig förhörssekvens där speldelen är rejält begränsat. Det är så illa att när man ska styra karaktären upp för trappan så går hon framåt oavsett åt vilket håll du styr spaken. Sen är det runt en halvtimmes tryckande på ”A”-knappen innan vi får herr Morgan att börja tala.
Efter det följer ett väldigt Bond-eskt intro, inklusive halvnakna tjejer, och så är vi äntligen in i spelet. Tyvärr så slutar inte det eviga ”A”-tryckandet här utan det fortsätter en stund innan vi äääääääntligen kan få börja röra oss och faktiskt börja spela spelet.
När det väl kommer igång och vi kan börja undersöka fallet så släpper irritationen lite över den extremt långdragna början. Det som däremot inte slutar störa en är den – i min mening – fruktansvärt fula grafiken. Det finns ett litet problem med Switch på en 4K TV och det är att grafiken kan framstå som mer ”taggig” (lågupplöst) än vad den skulle se ut på en vanlig HD-tv. Fast i det här spelet är det verkligen bedrövligt. Det ser rent ut sagt förjä”#€%igt ut. Texturer är superenkla och kantiga, animationerna är undermåliga och värst av allt: röstskådespelarna är ett skämt.
Jag minns när jag spelade det allra första Resident Evil på ursprungliga Playstation och skrattade med kompisarna så jag tjöt när de styltiga replikerna ”What is this?”, ”It’s blood..” lästes upp av dåtidens sämsta skådisar. Då hör det till saken att de som läst in replikerna till Deadly Premonition 2: A Blessing In Disguise är nästan i samma usla klass. Det är bitvis rent ut sagt pinsam nivå.
Deadly Premonition 2: A Blessing In Disguise är Nintendo Switch-exklusivt och är skapat specifikt för både bärbart och dockat läge. Så här finns inga textremsor eller detaljer som blir för små. Den ålderdomliga grafiken ser bättre ut på den lilla skärmen, av förklarliga skäl (begränsade pixlar och upplösning). Däremot så upplevde jag att det var ganska många och långa laddtider, vilket är konstigt med tanke på den simpla presentationen.
Så; nu har jag fått ur mig allt om det tekniska – hur är själva storyn och spelmekaniken då? Jo då, här är det lite bättre, men inte helt bra. Det är ganska lätt att orientera sig och det är aldrig svårt att veta vad man ska göra härnäst. Det är tydligt vart man ska och vad som kan påverkas, och till sin hjälp har man sitt sinne som gör att dolda saker uppdagas. Storyn är bra och spännande och när man väl kommer över chocken över det tekniska, så är Deadly Premonition 2 ändå ett väldigt intressant spel.
Sammanfattningsvis så begär jag mer av ett spel utgivet 2020 än det här. Visst, storyn är bra och hade det här varit ett 150 kronors indiespel så hade jag varit snällare med mitt betyg. Men, med en prislapp på en femhundring känner jag att jag hade velat ha mer än en bra story. Betyget blir därmed ganska blygsamt.
