Nu när Witcher-studion CD Project REDs Cyberpunk 2077 står inför dörren i höst (hoppas vi, saker har försenats från dem förr) så passar en annan polsk studio, Qubic Games att (åter)släppa sitt spel Dex – ett cyberpunk-action-RPG-metroidvania-spel i ”öppen värld” och i förbättrad version till Nintendo Switch. Spelet släpptes första gången på PC 2014 och vi har kopplat in oss till AI:n för att ta reda på om det håller.
I rollen som Dex, en blåhårig hjältinna med bioniska förbättringar, är det ditt uppdrag att ta dig an den ondskefulla organisationen som hotar ditt hem, den futuristiska staden Harbour Prime. Detta gör du genom hopp, skutt, hackande, klättrande och en massa fighting (och framförallt flyende) kryddat med uppgraderingar och inventariehantering á la klassiska rollspel.
Det finns något härligt med anslaget, första känslan och ambitionen i Dex. Det vill så mycket, kombinera så många genrer och återskapa någon slags fulländad, mångsidig cyberpunk-upplevelse, smockfull av referenser, stämningsskapande dialog och tidvis snygga tech-dystopiska miljöer. Problemet är att det vill för mycket, samtidigt som det levererar rätt mediokert på de flesta fronter. Även om här finns stunder som glimrar till och fascinerar tidvis, så blir problemen till slut alltför frustrerande.
Om vi börjar med designen så är den snygg (överlag, lite ojämn) men tyvärr o-funktionell. Man försöker skapa stämning (och spara på resurser) genom att skugga partier utanför din absoluta mittpunkt. Det, kombinerat med tveksam design på fasta linjer, gör att man ofta faller till sin död, i tron om att man landar på något som är solitt. Även till synes lätta hopp kan sluta i tårar. Dex är en cool och rörlig figur, mest påminner faktiskt hela spelupplägget om den gamla C64-klassikern Impossible Mission. Men bara för att man älskar retro behöver inte allt mossigt från den tiden emuleras också. Varför, exempelvis, klättrar protagonisten så irriterande långsamt när det är så mycket klättring involverat?
Fightingen är tyvärr inte heller så mycket roligare eller bättre än resten, trots att den också utgör en stor del av spelet. Bäst är när man kan smyga sig på och lönnmörda fienderna med ett knapptryck. Annars kan man slå, hopp-sparka och blockera, men kontrollerna känns hattiga och precisionen är dålig med Switchens analoga spakar – har skulle vi behövs ett bra, digitalt styrkors. Fighterna blir svårare än de skulle behöva vara och därför är ofta 110 meter häck det bästa självförsvaret (att sjappa, alltså). Det finns figurer att tala med och ”karisma” att utveckla för flera dialog-alternativ, men väldigt ofta känns det som man slutar i samma resultat, trots löften om ”öppen värld” och ”icke-linjär”-handling.
Angående hur enhanced (förbättrat) spelet är på Switch är svårt att säga, då vi inte spelade det när det begav sig. Dex ser i alla fall helt OK ut för ett indie-spel och det rör sig bra. Men trots inställningar om STOR text så blir allt pyttesmått ändå i bärbart läge, så det krävs en storbilds-tv för bästa resultat. All dialog är inläst, så det enda som blir utmanande på språng är att läsa alternativen du vill svara med.
Vi applåderar ambitionen i Dex och hade verkligen velat älska resultatet. Problemet består nog i att utvecklarna Dreadlocks Ltd försöker vara för mycket, för många genrer och man briljerar därför inte i någon. Dex är absolut spelbart och värt att prova om du älskar genren (genrerna) samt kan leva med alla tillkortakommanden. Under ytan finns en skön, lite Bladerunner– och Deus Ex i 2D-doftande speltitel, som vill mycket. Allt för mycket, visar det sig. Men för 150-200 kr kanske det kan vara värt att chansa och skaffa något nytt till Nintendo Switch, som inte precis drunknar i nya spelreleaser för tillfället?
