I Mortal Shell övertar vi som spelare kontrollen över fallna krigare och får därmed reda på vem personen var, vad hans uppdrag var och hur vi ska kunna slutföra det. Vi ställs inför många fiender och vägen är allt annat än rak. Till vår hjälp har vi vår kunskap om världen, en mandolin och ett stort redigt svärd. Vad mer kan man önska? Dags att ge sig ut på äventyr.
Det är sällan som man skrattar rakt ut när man spelar tv-spel, framför allt inte när man spelar ett spel som är så mörkt och dystert som Mortal Shell är. Anledningen till mina skratt var först då – den till synes nakna mannen som vi spelar – hårdnar när vi trycker in vänster trigger… Nu är det ju inte bara en kroppsdel som hårdnar, utan hela hans skinn (som skydd) men jag tror inte spelskaparna tänkte på den hur dumt det låter och ser ut…
Sen skrattade jag när jag gav mig in i ett läger fullt med påk-försedda skurkar som attackerar mig. Det är i sig inte så roligt, men när de springer in i en mandolin som ligger på marken och det hela blir ackompanjerat av lösrykta noter blev det väldigt lustigt.
Sen tystnade skratten tyvärr för när de väl nådde fram till min rustnings-beklädda krigare så slog de ihjäl honom med ett par slag. Mitt odöda jag flyger ur kroppen och de ger sig helt sonika på honom istället och dödar honom med ett slag… Respawnar i början av banan och måste gå igenom allt en gång till. Samma resultat, går åt ett annat håll. En ännu större fuling slår ihjäl mig. Tillbaks igen. Ja, detta är som ni hör ett i raden From Software / Dark Souls-inspirerade spel.
Mitt tålamod börjar ta slut… men så plötsligt händer något. Jag kommer in i ett flow och lyckas mosa mina fiender. Nya möjligheter öppnas upp och jag får mitt första uppdrag. Sen… åker jag på spö igen. Mortal Shell är som så många andra spel i denna genre; du förväntas bli bättre och bättre, få bättre utrustning och uppgradera vapen. Fast när det från början är så här svårt och repetitivt, så tappar jag tyvärr snabbt orken. Jag är helt enkelt ingen sucker för smärta och galen svårighetsgrad, som blivit Dark Souls-spelens signum.
Sammanfattningsvis så är Mortal Shell ett svårt, mörkt, dystert och ibland hejdlöst roligt spel(möjligtvis omedvetet, och möjligtvis är det kanske bara är jag?), med många hemligheter att låsa upp. Grafiken är okej, men känns ibland lite mossig då texturerna inte alltid hänger med och animationerna är lite hackiga. Så betyget når inte upp till en rekommendation, men det blir ändå helt klart godkänt.
