Det börjar så bra. Mafia: Definitive Edition öppnar med ett bländande vackert intro, en filmisk åkning genom Chicago-inspirerande platsen Lost Haven, värdig vilken epokfilm som helst signerad Martin Scorsese. Med silkeslen bilduppdatering på Xbox One X, snygga ljuseffekter och övertygande illusioner av metall-ställningar och neonljus samt helt OK ansiktsmodeller så höjs förväntningarna rejält på Hangar 13s remaster av 2K-klassikern Mafia från 2002. Men återigen tar man inte helt tillvara på tillfället att förbättra det som var bristfälligt för 18 år sedan, annat än på rätt ytlig nivå.
Storyn iklär dig rollen som Tommy Angelo, en taxiförare som av en händelse dras in i det lokala gangsterkriget. Spelet öppnar med att man är på flykt undan maffian och förhandlar med en polis om skydd i utbyte mot information. Sedan styr du sekvenser i form av flashbacks, från historiens början och mot det oundvikliga slutet.
Mafia kom i en era där Rockstars Grand Theft Auto dominerade allt. Så närmast kan det beskrivas som en lite enklare, mer linjär och snitslad GTA-klon, med en mer seriös historia och fokus på 30-talets look och tidsanda. Man kör mycket bil (taxi), man springer ärenden, man skjuter på motståndare och man följer Tommys historia, som ändå har klara ramar i den till synes öppna världen.
Presentationsmässigt är Mafia: Definitive Edition ett stort lyft. Till skillnad från Mafia 2: Definitive Edition – en grafisk remaster, som kom för några veckor sen (Mafia 3 är fortfarande relativt nytt, släpptes ju till denna generations konsoler) och led av ganska bedrövlig bilduppdatering och väldigt små förändringar, så är detta första Mafia-spel en remake (dock inte riktigt regelrätt remake, trots att Hangar 13 säger sig ha byggt om spelet från grunden). Det känns ärligt talat mer som en remaster och en bra sådan dessutom. Grafiken är uppdaterad – även om den inte lurar någon att detta är ett 2020-spel, med sina något förenklade ansiktsmodeller – så är upplösningen, bilduppdateringen och flera av detaljerna polerade och inte minst ljuseffekterna väldigt snyggt återgivna. Ljudet är även det mycket bra, med övertygande skådespelarinsatser överlag och en riktigt kul och medryckande radio, som kan vara en av de bästa implementeringarna av en bilradio i spel som vi hört (ja, ännu bättre GTA V och Forza-spelen).
Däremot känns detta inte riktigt som remake, utan en mer som en remaster – vilket ofta brukar innebära nytt smink på ett snabbt åldrande ansikte. Grafiska småskavanker finns kvar, som den något suddiga horisonten och framförallt så led ursprungliga Mafia av ganska bångstyriga kontroller; något som tyvärr lever kvar i denna remake, som hade alla chanser att fixa allt från början? Att köra bil i pressat läge – men framförallt att springa ifrån antagonister – känns onödigt svårt, stelt och bökigt och innebär ofta att man fastnar på till synes banala saker, som att missa en trappa eller ta en sväng fel och därmed tok-fastna. Det är frustrerande och drar ned inlevelsen och spelglädjen en hel del, tyvärr.
Samma sak gäller för vapenhanteringen – den är väldigt skiftande. Handeldvapen funkar fint, medan större kaliber på puffrorna resulterar i en ganska spattig upplevelse, vilket är synd på ett annars ganska tight designat skjutande med fiende-AI som inte helt oäven.
Mafia: Definitive Edition är aningen svårt att riktigt sätta betyg på. Å ena sidan har det kontrollproblem och spel-mekaniska skavanker som hängt med i snart 20 år; det finns flera spel i samma genre som gör saker bättre (inte minst GTA V). Å andra sidan är det en snygg uppdatering av en spelklassiker som många lär ha kära minnen av och 400 kr är inte en helt orimlig prislapp för att få (åter)uppleva spelet i den bästa version det någonsin funnits i (med ett par små, nya inslag, som vi låter er upptäcka som överraskningar). Därmed hamnar vi mellan bra och rekommendation och låter denna gång betyget tippa över till det senare.
Om du har realistiska förväntningar samt älskar genren och tidseran så är Mafia: Definitive Edition ändå en resa värd att ge sig ut på.
