Det är kanske ett tecken på att man börjar bli till åren, men är det inte ett väldigt återvinnande just nu? Gamla filmer som görs om till nya versioner, spel som uppdateras och klassiker som får uppföljare.
Recension: Howard The Duck (1986)
Satt och kikade på den nyligen släppta DVD:n av Howard The Duck häromkvällen. En FilmNet-klassiker och favoritfilm när jag var liten, får jag tillstå, och då inte bara på grund av att att jag var löjligt kär i huvudrollen Lea Thompson och hennes pudelfrilla. Diggade hela konceptet, med den ”coola” ankan som räddar jorden från undergång. Då trodde jag också att George Lucas regisserat filmen, eftersom hans namn förkommer rikligt i förtexterna á la Jerry Bruckheimer. Men han är executive producer (alltså den som pröjsar och följaktligen bestämmer), och istället är det den föga kända Willard Huyuck (som efter denna film aldrig regisserade igen) som står vid rodret. Kul kuriosa: Howard The Duck är från början en Marvel-serietidningsfigur. 1986 var året och sjukdomen att ge utländska filmer ”klämkäcka”, svenska titlar florerade, så den gick under namnet ”Ingen plockar Howard”.
Howard är en anka, som kommer från en annan planet (ankplaneten?) där alla ankor, klär sig och lever sina liv som vi gör här på jorden. Dessutom pratar de såklart engelska på den planeten. Han sugs ned till jorden via en laboratorielaser som pekat fel och får snabbt anpassa sig till hur det är att vara talande, uppklädd anka på Tellus. Mitt i allt detta så slår han också påsarna ihop med den hårt kämpande källar-rockaren Beverly (Lea Thompson). I jakten på att få komma hem till sin egen planet träffar han Philsey (en jätteung Tim Robbins!) och Dr Jenning (Milos Forman-favoriten Jeffrey Jones). Men i deras väg står såväl Ohios samlade poliskår som mörkrets furste (!).
Ja, ni hör ju själva att en nioårings öppna sinne fungerar betydligt bättre till något sånt här än någon som utvecklat sin smak mot American Beauty och Amadeus. Å andra sidan kan man inte sätta ett betyg på nostalgi och jag måste erkänna att trots att effekterna är lökiga, dialogen tidvis stendum och försöken till humor många gånger dödfödda, så finns ändå en charm i att se dvärgen Ed Gale springa omkring i ank-kostym, utföra Kwack-Fu och flörta med Lea Thompson (just den biten är faktiskt uppfriskande modig och skulle nog aldrig våga göras idag, även om man fegat ur på dvd-versionen och klippt bort en scen, i bästa Disney-revisionism-anda, där Beverly hittar små ank-kondomer i Howards plånbok).
Det är meningslöst att försöka sätta ett betyg på Howard The Duck, skulle jag försöka ställa mig ”utanför” mina känslor så skulle det väl bli lågt, men å andra sidan – man får gilla kalkoner och njuta av nostalgi! Så fuck it, har du minsta lilla sådan så kolla in DVD:n, det är den värd!
Apropå nostalgi så spelade jag häromdagen ett spel till Wii som överraskade mig, för omväxlings skull. Jag har ju redan för länge sen påpekat att Nintendo känns som de hamnat på efterkälken och visar upp väldigt få riktigt heta, unika titlar till Wii (istället lägger man energi och pengar på en massa Motion Plus-mojänger, som gör det Wii:n skulle gjort från början, och svarta, limiterade konsoler – hallå, vad ska folk SPELA???). En av mina absoluta NES-favoriter är Punch-Out!!, ett spel som i all sin enkelhet får mig lika fast varje gång. När jag hörde om en nyversion (hmmm) till Wii blev jag både intresserad och förskräckt, hoppfull och rädd; kan Nintendo verkligen göra den gamla klassikern rättvisa? Svaret är – kort och gott, JA! Punch-Out!! till Wii är bland det roligaste jag spelat på länge till konsolen. Här finns den gamla känslan kvar (även om timingen till stor del är ny, tog lite tid att vänja sig vid!) samt flera av de klassiska motståndarna (även om de inte kan besegras med exakt samma knep som sist), samtidigt som man nu även kan ducka undan slag och dessutom får ett par nya utmanare att ta hand om. Takterna från det gamla spelet satt i bra och jag kom igenom nästan halva spelet på en sittning. Men sen blev det snabbt mycket svårare. Det går att vifta med kontrollerna i klassisk Wii-anda, men Punch-Out!! ska givetvis spelas med styrkorset och A o B-knappen, precis som klassikern. Ett måste! (9/10)
På tal om klassiker så kan jag knappt bärga mig att ordentligt sätta tänderna i nya Ratchet & Clank: A Crack in Time och att God of War III ska nå PS3:an, som snabbt seglat upp som min favoritkonsol på sistone (två exempel på unika, bra titlar bara dessa två…se och lär, Nintendo). Såg en slags trailer där man klippt ihop lite bärsärkargång från God of War III och jag börjar som sagt kanske bli lite gammal, men är inte spelen nuförtiden otroligt våldsamma?
Se klippet på egen risk! ;) (å apropå återvinning släpps God of War Collection till PS3 – de två tidigare spelen i ett paket, men denna gång i HD-upplösning… bara att krossa spargrisen och springa ut och köpa!) (varning för spoilers nedan!)
