Hyrule Warriors: Age of Calamity är en uppföljare på Hyrule Warriors från 2014 till Wii U (som kom i en ”Definitive edition” till Switch 2018) men rent storymässigt anknyter det mest till sagan vi fick uppleva i underbara The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Men, till skillnad från det episka äventyret som lanserade Switchen, är Hyrule Warrios: Age of Calamity (AOC) ett musou-spel – precis som sin föregångare. En enkelt spelmekanik, där du köttar dig igenom hundra-, ibland tusentals fiender på en bana och är japanska utvecklaren Omega Force stora paradgren (som varit med och utvecklat detta) – en genre de genom åren blivit mästare på genom femtioelva Dynasty Warriors-spel som KOEI Tecmo givit ut till alla, japanska spelkonsoler. Men Nintendo har inte låtit företaget förvalta en av sina mest älskade IP:n helt utan inblandning – och som vanligt är touchen mer än pricken över i:et.
Du behöver inte ha spelat Breath of The Wild för att uppskatta Age of Calamity, men det kommer att bli roligare att följa alla vändningar och enklare att uppskatta alla detaljer om du har gjort det. Storyn här vänder på en del plot-points som vi inte ska spoila för någon och handlar i princip om en mini-guardian, som är till synes god och reser tillbaka genom tiden för att träffa prinsessan Zelda och varna för Calamity Ganon och hans tidsålder av katastrofer (calamity). Du iklär dig först rollen som den tyste soldaten (Link) men får genom spelet även styra klassiska figurer från franchisen, bland annat Impa och Zelda själv – alla med sina egna specialförmågor, styrkor och svagheter.
Presentationsmässigt så är Hyrule Warrios: Age of Calamity riktigt snyggt. Det påminner, medvetet, om den stiliserade celshading-grafiken från Breath of the Wild och estetiken tilltalar oss mycket. Tyvärr är animationerna och den tekniska biten inte riktigt lika klockren. Switchen har alltid varit förra generationens prestandamässigt svagaste maskin och nu – när Xbox Series X och Playstation 5 dessutom är här – så framstår maskinen närmast som retro. Prestandan i spelet går lite upp och ned, i takt med antalet fiender och hur avancerade miljöerna är, men tidvis så blir bilduppdateringen i AOC riktigt trött och hackig (särskilt i första sekvensen), vilket även ibland gör kontrollerna spattiga (givetvis rekommenderas Controller Pro, även om Switchens egna Joy-Cons funkar fint också då det inte är Meat Boy-precision som krävs). Upplösningen är låg, vi skulle gissa runt 720p-strecket någonstans och inte ens då klarar spelet hålla jämna 30 fps.
Nu är inte längre frågan om det kommer en uppdaterad Switch, utan när det gör det (gissningsvis i år). Det är hög tid nu. För hybridtänket är fantastiskt, men det finns nyare chipset att tillgå.
I bärbart läge minskar upplösningen ytterligare, men den effekten märks inte så mycket tack vare den mindre skärmen. Spelet flyter något bättre bärbart, men å andra sidan känns karta, text och inventarier aningen för plottriga för vår smak. Vi föredrar definitivt att spela detta på ordentlig storbild, även om det innebär fler, tekniska skavanker.
Ljudet är en blandad kompott också. I mellansekvenserna bjuds vi fina animationer med inspelade röster, medan rösterna i spelet ersätts det med hummande och stön som vi blivit vana vid från Zelda-världen. Musiken pendlar mellan medryckande filmisk till smått enerverande på sina håll, men överlag fyller den sin inspirerande roll fint.
Musou-spelen är ofta som roligast till en början: Att få skära igenom horder av trupper, som en vass kniv genom smör i rumstempartur, är tillfredsställande. Ett litet tag. Sen blir det bara väldigt, väldigt upprepande. Age of Calamity lyckas inte helt ducka detta, eftersom det ju är grundmekaniken – men man lyckas ändå lyfta sig över mängden. Nintendos rika berättarkultur, figurerna och bolagets påhittighet tränger igenom. Förutom unika bossfighter, så bjuds vi även väldigt olika hjältar med ganska varierande egenskaper som vi fritt kan byta emellan under uppdragen och även beordra NPC:erna som datorn styr (vart de ska gå). Var och en hanterar även specialattackerna annorlunda och det är värt att lära sig respektive styrkor och svagheter för att få ut max av framgången och action-äventyret.
Som helhet blir Hyrule Warriors: Age of Calamity kanske inget måste-spel för Zelda-fansen, men det blir trots allt roligare än ett genomsnittligt spel i genren tack vare touchen med kartor och olika uppdrag (även ifall få är direkt ”spelbara”), figurerna och den rika mytologin som ramar in alltsammans. Vi blev fast i det längre än vi först hade trott då vi började lira och charmades av grafiken, men blev smått tveksamma till tekniken. Och att få till den ”bara-en-bana-till”-känslan, är vad Nintendo är mästare på. Detta är inget nytt, klassiskt Zelda-äventyr, men det kan underhålla mer än du först tror i väntan på Breath of The Wild 2 (som är utannonserat och vi får gissa kommer till Switch Pro, Switch 2, Switch+ eller vad nästa modell av maskinen nu kan tänkas bli).
