Rollspelet The Dark Eye (Eller Das Schwarze Auge, som det heter på originalspråket tyska) debuterade som klassiskt penna-och-papper-rollspel redan 1984 och har sedan dess givits ut i ett otal utgåvor och versioner. Chains of Satinav och Memoria släpptes till PC och Mac redan 2013 och är endast två delar av dryga dussinet datorspel som släppts i serien sedan 1992.
Jag har personligen inte hört talas om The Dark Eye förr, varken som roll- eller som datorspel, och jag tror inte jag är ensam om det. Så nu när tyska utgivaren Daedalic Entertainment släpper Chains of Satinav och Memoria som tv-spel så blev jag nyfiken.
Först ut testar jag Chains of Satinav på Xbox One och slås direkt av de otroligt vackra miljöerna. Dessa är handmålade och det är verkligen som att kliva rakt in i en saga. Det som snabbt blir tydligt är att spelet verkligen är utvecklat för att spelas med mus på en datorskärm; det blir ibland svårt att hitta de olika sakerna som du kan klicka på. Dialogen är inläst av skådespelare och även om de gör sitt bästa, så är det inte alltid som det når hela vägen fram. Det är en del lite fåniga betoningar och överdrivna utsvävningar som tyvärr drar ned intrycket och betyget lite.
Men om man ser förbi rolltolkningarna och börjar komma in i storyn, så blir man snabbt omsluten av en otroligt rik värld. Dessa äventyr har det filats på i snart 40 år – och det känns. Det är verkligen en värld full av mystik och äventyr.
Memoria-delen testar jag på Nintendo Switch och det är upplagt exakt som Chains of Satinav i fråga om spelmekanik, men den här historien utspelas i två tidsåldrar. Till en början kanske något förvirrande, men det hela betalar sig mot slutet.
Det som var riktigt coolt och första gången (vad jag har sett) är att i Switch-versionen ändras storleken på taltexten. Så när du plockar konsolen ur sin docka så blir texten större och blir därmed lättare att läsa på den lilla skärmen. Briljant!
Sammanfattningsvis är det här två riktigt kluriga point-and-click-äventyr med helt galet avancerade storys. Tyvärr sjunker betyget lite på grund av en del tekniska detaljer, som till exempel att animationerna är extremt enkla och klumpiga och de ganska stela skådespelar-insatserna. Fast de positiva sakerna väger ändå upp och det hela blir därför helt klart värt en rekommendation.
Så här sätter vi betyg på Senses