Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Wii U fick inte den kärlek och erkännande den så väl förtjänade. En trevlig maskin, med många bra spel. Super Mario 3D World var ett av de allra bästa då det begav sig för sju år sedan och likt andra, gamla Mario-spel som släppts i en stadig ström så får nu även Switch sin version av detta. Men som bonus får vi även ett äventyr som bygger på samma spelmotor och blir ett litet mini-Mario-äventyr i 3D: Bowser’s Fury.
Ni som vill veta mer om själva grundspelet Super Mario 3D World kan läsa Wii U-recensionen här. Switch-versionen behåller det mesta intakt och ger oss samtidigt lite nyheter. Först och främst märks presentationen; Switch vrider upp upplösningen från 720p på Wii U till 1080p (Full HD, dockat läget med varierande upplösning), med silkeslena 60fps – även i multiplayer. De fyra karaktärerna (Mario, Luigi, Peach och Toad) var främst estetiskt annorlunda på Wii U. Nu är egenskaperna faktiskt lite olika och påminner om Super Mario Bros 2 – Luigi hoppar högst, men har lite stopp-sträcka när han ska stanna. Toad springer snabbast, men hoppar sämst, Peach glider bäst och Mario är lite all-around. Detta fanns till viss del på Wii U-versionen också, men det känns lite mer utmejslat här. Vidare så går figurerna i cirka 50% snabbare takt än på Wii U och det är också välkommet, då man mest höll in springknappen där eftersom det kändes lite som alla drog benen efter sig.
Multiplayer-delen är också utökad, nu kan man inte bara köra co-op lokalt (upp till fyra spelare), utan även online med andra. Ett sammansvetsat gäng rekommenderas, annars blir det en rätt stressig upplevelse, då den som ”leder” loppet håller i taktpinnen åt resten och detta är ett spel man ska njuta av och hitta hemligheter i, inte rusa igenom tycker jag.
Den absolut godaste pralinen i Super Mario 3D World+Bowser’s Fury-lådan är just det senare: mini-äventyret Bowser’s Fury. Marios evige nemesis, den enorma dinosaurie-sköldpaddan Bowser, är här ilsken deluxe och det blir upp till Mario att hitta ”cat shines”, små kattemedaljonger (á la stjärnor) som tänder fyrtorn runtom i den öppna världen, vilka i sin tur sprider ljus som driver tillbaka Bowsers mörker och hans onda gegga som håller ö-världen i schack. Till din hjälp har du Bowser Jr, som du kan välja om han ska hjälpa dig lite, mycket eller inte alls (datorstyrt) eller låta en kompis sköta honom, á la hatten i Super Mario Odyssey (2017 års bästa spel). Bowser Jr kan undersöka intressanta platser Mario inte kan påverka, plocka bonusar och till och med bekämpa fiender och bossar. Med jämna mellanrum dyker den gigantiske Bowser upp likt en Balrog i svampriket och du kan antingen bekämpa honom genom att aktivera fyrtorn, eller en Giga bell (en jätteklocka) där Mario växer sig till en enrom Cat-Mario och en giganternas kamp á la Godzilla vs King Kong äger rum. Himla skoj!
Vi har inte sett ett nytt Mario-spel sen 2017, men Bowser’s Fury är ett bra nära surrogat. Det är, i vanlig Nintendo- och Mario-ordning, briljant plattformsspelande. Helt enkelt genren när den är som allra bäst. Äventyret är tyvärr aningen kort (runt fem timmar kanske) och blir ganska svårt mot slutet (från att ha varit rätt lätt annars) och det lider tyvärr av en del slow-downs och tappade frames när det sker mycket på en gång (särskilt i ”Godzilla-läget”) och framförallt om du använder foto-funktionen så segar det rejält. Det bör absolut upplevas i dockat läge, då 60fps hålls rätt stadigt i 720p, medan man i bärbart läge valt att bibehålla upplösningen på bekostad av halverad frame rate (30fps) vilket är påtagligt annorlunda och kryper ned mot 25 bilder per sekund när det händer mycket. Vi hade mycket hellre sett lägre upplösning och färre detaljer på den lilla skärmen, med bibehållet flyt. Men utöver dessa tekniska småskavanker är det en ren njutning och värt spelets pris bara det (har du dessutom inte spelat Super Mario 3D World innan har du ett fantastiskt spel att se fram emot, väl värt att spela om efter alla år då det är snyggare och smidigare nu).
Det är inte mycket annat att säga än att Nintendo ger oss ännu ett välslipat Switch-spel och påminner ännu en gång om varför dom, och Mario, är plattformsvärldens okrönta kungar sen 35 år tillbaka. Vi må längta efter en lite piggare Switch-konsol (som vi hoppas höra något om i år), men bra spel har egentligen väldigt lite med maskinens prestanda att göra – den sätter förvisso tekniska gränser, men det viktigaste handlar om spelbarhet. Och där levererar Nintendos maskot. Gång, på gång, på gång.
Ett måste, vare sig du spelat grundspelet förr eller inte (men särskilt om du inte gjort det).
