Recension: Batman – The Dark Knight

249

Jag tillhör absolut den stora skaran som trodde att Batman-franchisen körts helt i botten av Joel Schumacher 1999, med den fullkomligt olidliga Batman & Robin. Så glädjande nog blev jag knockad och återfrälst 2005 med Christoper Nolans mästerverk Batman Begins, en film jag såg två gånger på bio (händer mig sällan). Så givetvis har det varit en lång väntan, faktiskt ganska exakt tre år, på att få se uppföljaren titulerad The Dark Knight. För dig som är lat och bara vill ha svar på de vanligaste frågorna kring filmen, så kommer de här 1) Ja, det är en av årets hittills bästa filmer på bio (överlägset bäst i genren iaf) 2) Nej, den är inte lika fullkomligt häpnadsväckande som förra filmen och 3) Ja och nej, Heath Ledger är fantastiskt bra och underhållande, men lär nog inte få en Oscar för sitt porträtt av Jokern.

The Dark Knight plockar i princip upp stafettpinnen precis där den överlämnades, för ett par år sedan. Gotham har fått en ny ärkeskurk i en galet (i detta fall) sminkad, figur som kallar sig Jokern (den framlidne Heath Ledger), samt en ny superbrottsbekämpare i egenskap av åklagaren Harvey Dent (Aaron Eckhart), vars framtida öde med myntet som har två sidor är en klar och tydlig signal till er som kan er Batman-historia. Alla andra är figurer är också kvar, som ni kan se i rollistan, med tillskottet/ändringen av Rachel Dawes, där Maggie Gyllenhaal fått ersätta fru Tom Cruise aka Katie Holmes. Batman kommer att få händerna minst sagt fulla när han tillsammans med Dent och Gordon (Gary Oldman) tar sig an både den nyckfulla Jokern och hela Gothams maffiavärld (med en ledare spelad av Eric Roberts, det var inte igår man såg honom).

Christopher Nolan har verkligen inget att bevisa som regissör. Hans meritlista talar för sig självt, med åtskilliga succéer och älskade filmer. The Dark Knight är filmiskt extremt kompentent, såväl i själva sammansättningen, som i berättelsen (som bröderna Nolan skrivit) och utförandet. Skådespeleriet skiner stundtals, Bale är fortfarande en perfekt Bruce Wayne och Heath Ledger gör verkligen ett helt nytt och spännande porträtt av den bindgalna Jokern, med en dimension av sadism som skulle göra Hannibal Lecter avundsjuk. Vissa scener är framtida klassiker, såsom repliken ”If you’re good at something, don’t do it for free”.

Sina två och en halv timmar till trots (vilket får ses som en rätt generös speltid, särskilt för en uppföljare i genren), så kommer man inte undan känslan av korvstoppning. Det verkligen öses på med handling, konflikter och nya hinder. Så länge fokus ligger på de tre huvudfigurerna och deras interkation, så är The Dark Knight verkligen en fullständigt lysande film. Men så fort det byts ut mot vilda biljakter, med fläskiga explosioner, otaliga gisslansituationer med ännu otaligare antal polister, insatsstyrkor och skottlossning – ja då tappar jag faktiskt lite intresset för filmen och väntar på att sjävla storyn åter ska tas upp. Missförstå mig inte, det är verkligen häftigt gjort och lär säkert underhålla en action-hungrig publik, men det är i slutändan bara för mycket.

Vad som också lämnar en lite oroande känsla och oklar bismak i munnen är filmens budskap och de små antydningar den släpper in då och då. Förutom en scen där den kusligt aktuella FRA-lagen på sätt och vis rättfärdigas, så slutar filmen också med ett långt resonemang som utmynnar i orden ”Ibland räcker sanningen inte till. Folk måste få lön för sin tro”. Kollar man på affischen ovan och lägger ihop bitarna så kan man ana ett visst budskap. Om inte annat så är det oklart – eller i vissa fall till och med tvetydigt, vad det är man egentligen vill ha sagt med dessa resonemang, som ju ändå finns där av en anledning.

Men en underhållande action- och superhjälte-film är det i alla fall. Och ja, det är ett slut som definitivt öppnar för en uppföljare till.