När en film plockar hem tre av de största kategorierna på Oscarsgalan så ökar mina krav rejält. Så när jag hörde att Nomadland vann för bästa regi, bästa film och bästa kvinnliga huvudroll så blev mina förväntningar skyhöga. Frances McDormand har varit en favoritskådis sen jag såg henne i Fargo (även om jag faktiskt såg henne första gången i Darkman men då gjorde hon inget intryck på mig). Hon har en inre styrka och karisma som få skådespelare kan tävla med. Senast jag såg henne var i när hon briljerade i den mästerliga filmen Three Billboard Outside Ebbing, Missouri.
Fern (Frances McDormand) är änka och lever i sin husbil. Hon reser från jobb till jobb över hela USA. Hon möter många olika människor, ofta i samma situation – moderna nomader – och vi får följa med henne på ett år av hennes liv. Det blir sorg, glädje och massor av melankoli.
Jag blev tyvärr ganska besviken på Nomadland – just för att mina förväntningar var att det här skulle bli något extraordinärt. Men så blev det inte. Filmen har en närmast dokumentär känsla och alla de som Fern möter under hennes resa är verkliga personer (inte skådespelare alltså) som lever ett riktigt, modern nomadliv. Den enda som sticker ut är Frances McDormand, som spelar en roll (vid sidan av David Strathairn, från Goodnight and Good luck). Det hade varit bättre om filmskaparna faktiskt hade valt en av de verkliga nomaderna att följa och istället göra filmen helt och hållet till en dokumentär, tänker jag.
Problemet för mig är att Nomadland aldrig riktigt lyfter. Det finns många set-ups i filmen där ett problem kan uppstå och bli jobbigt för vår protagonist, men det hela löser sig allt som oftast väldigt lätt. Såsom när hon får problem med bilen; då åker hon till sin syster och får pengar till att fixa bilen och så var den saken ur världen. Här knöt det sig först i magen på mig över ”hur ska hon lösa det här?”. Sen blev det bara ett antiklimax.
Flera scener hade kunnat bli emotionella höjdpunkter, men de kommer liksom aldrig till skott. Som till exempel när Fern äntligen berättar om vad som hände med hennes make: Istället för att vi ska få känna med henne så skiftar fokus till en annan karaktärs problem, som vi som publik knappt känner till eller bryr oss om.
Nomadland är baserad på en bok och flera av de som spelar sig själva är med i sagda bok. Där kanske deras roller är mer utmejslade än vad de är filmen och fungerar kanske bättre, men jag kände hela tiden att fokus var fel.
Blu-ray-utgåvan håller sedvanligt bra bild och helt okey ljud. Det här är en dialog-driven film och den är hela tiden tydlig och välmixad. Det finns även en hel del extramaterial. Mest intressant är en live-intervju med huvudrollerna och den Oscarsbelönade regissören Chloé Zhao.
Sammanfattningsvis så blev jag besviken på Nomadland. Jag hade hoppats på en mer emotionell resa än den ganska melankoliska och långsamma dito den här filmen är. Så betyget blir bra, men inte så mycket mer.
