När vi först såg rörligt material från tyska Monokels White Shadows så fick vi genast vibbar av danska Playdeads mästerliga, svartvita debut Limbo. Och visst har gänget bakom White Shadows sneglat en hel del på Limbo, men tyvärr inte så mycket mer än på ytan.
Du iklär dig rollen som Ravengirl, en flicka med en kråkmask på huvudet (som också påminner om medeltidens näbbiga pest-masker) som släpps ned i en dystopisk tillvaro i en stad där alla verkar olyckliga och konformistiska. Här blandas Orwell-citat från Djurfarmen (”Alla djur är lika mycket värda”) med en högteknologisk men samtidigt ändå ålderdomligt barbarisk värld.
Det finns en uppenbar lust att berätta och kommentera samtiden i White Shadows, även om samhällskritiken är ganska spretig och alla symboler inte blir helt självklara. På ytan liknar det såklart Limbo mycket, inte minst rent estetiskt (även om världen är lite större här, på next-gen) men även i fysiken, hoppandet och enkelheten med få knappar.
Där slutar tyvärr också likheterna med Playdeads mästerverk, för där Limbo (och Inside) inom några sekunder tar livet av dig ifall du inte är uppmärksam på fällorna som ligger utspridda, så är White Shadows förvånansvärt händelselöst i långa perioder och utmaningarna väldigt elementära. Det är en massa gående (springande), en hel del hoppande, lite flyttande av lådor och något enstaka pussel här och där, men överlag är spelet mer av en drömsk, kryptisk, interaktiv, dystopi än ett regelrätt, utmanade spel.
Rent tekniskt är det minst sagt blandat: estetiken och ljuseffekterna är tidvis imponerande, men samtidigt lider spelet ändå orimligt mycket tappade bildrutor (på Xbox Series X, som borde käka det till frukost) och tveksam bandesign på sina ställen. Omspelsvärdet känns också aningen begränsat och det tog oss mindre än tre timmar att gå igenom hela spelet, så det är visst frågetecken på hur mycket värde för pengarna (som förvisso inte är enorma, 200 kr) som man får.
Sammantaget känns White Shadows som en ambitiös tanke och stilistik uppvisning, med vilja att berätta någon slags djupare saga. Tyvärr är detta inte mycket till utmaning eller ens särskilt mycket spel, utan mer som att styra igenom en animerad långfilm – vilket kanske hade gjort berättelsen mer rättvisa, att bara få vara en film? Istället är det lite nu som studentfilmer – som gärna visar folk som går på olika vis, vilket för det mesta bara är tröttsam exposition (om det inte är något särskilt intressant med gången eller detaljerna på vägen). White Shadows är verkligen inte ointressant och det är värt att spela igenom, men buggarna stör verkligen och det känns lite för kort och lite för lätt för att riktigt motivera de högre betygen.
