Regissören Marty DiBergi (Rob Reiner) följer med det brittiska bandet Spinal Tap på deras comeback/farväl turné runt Amerika. Vi får ett intimt porträtt av bandmedlemmarna med David St. Hubbins (Michael McKean), Nigel Tufnel (Christopher Guest) och Derek Smalls (Harry Shearer) i spetsen!
This is Spinal Tap ser ut som en dokumentär, låter som en dokumentär och känns verkligen som en dokumentär – men allt vi ser är påhittat. Bandmedlemmarna är inte ens från England, de är amerikaner hela gänget! Regissören Rob Reiner spelar själv fejk-dokumentär eller ”mockumentary”-regissören Marty DiBergi, som leder oss igenom vilka dessa herrar är och deras ganska udda musikstil. Vi får bland annat höra om deras storhetstid och om alla missöden involverande deras olika trummisar. Ett trettiotal olika bandmedlemmar har kommit och gått genom åren, men de kämpar på. I This is Spinal Tap får vi se hur de går från den ena besvikelsen till den andra och det finns verkligen få filmer som är så roliga och underhållande som denna.
Det är många som tror och har trott att This is Spinal Tap faktiskt är en riktig dokumentär, om ett riktigt band och det kan jag förstå för skådespelarna i Spinal Tap spelar alla sina egna instrument och kan sjunga. Så det ser helt realistiskt ut i filmen. Plus att de har dykt upp och gjort comeback på olika festivaler, långt in på 2000-talet!
Uttrycket att vrida upp något till 11 (som jag själv har använt i olika recensioner) kommer från den här filmen då en av bandmedlemmarna förklara entusiastiskt att de är det mest högljudda bandet i världen, just för att deras förstärkare går att vrida upp till 11 (istället för tio) och därmed är de volym-mässigt överlägsna. Fast min personliga favoritsekvens är då de blandar ihop fot och tum och beställer en pytteliten Stonehenge-sten till ett scenframträdande… This is Spinal Tap har bra tempo rakt igenom och humorn ligger i det absurda. Jag tror det var Ozzy Osborne som inte skrattade en enda gång för han var helt inne på att det här var en seriös dokumentär – just för att han kände igen vartenda grej från sin egen karriär!
Studio S Entertainment har verkligen vridit upp den här utgåvan till 11 (den heter ju så också!) och pressat in över fyra timmar extramaterial på två diskar. Här finns allt och lite till som har gjorts om Spinal Tap under åren. Bland annat finns deras comeback från 1992 med. Riktigt roligt att få fortsätta att spendera tid i den här världen! Vissa av de spelade sekvenserna är inte riktigt lika vassa och bra som filmen, men det håller ändå hög nivå.
Bilden på Blu-ray-utgåvan är fin och klar och ser så bra ut som en film med 40 år på nacken kan förväntas se ut. Tydliga färger och stadig svärta. Det som är än mer imponerande är ljudet på utgåvan som kommer i Dolby 5.1 eller i DTS 5.1, musiken är fint mixad och konsertscenerna får verkligen din hemmabio-utrustning att jobba.
Sammanfattningsvis så är det här en riktigt matig utgåva av en sanslöst roligt och välgjord film, så betyget kan inte bli annat än ett måste. Det enda smolket i bägaren är att extramaterialet inte är textat – men det är en petitess i sammanhanget då allt ändå är på engelska.
