Det börjar så bra; Ghostwire Tokyo – den japanska studion Tango Gameworks första spel sen Evil Within 2 (på fem år!) – är vackert, ganska stämningsfullt och har en indragande och enkel spelmekanik som belönar dig rikligt redan från början. I detta open world-skräck-äventyr så tar vi oss an rollen som Akito – en man vars liv verkar hänga på en skör tråd, men som snart besitts av en märklig kraft som återupplivar honom och ger honom färdigheter att bekämpa mörkrets makter. Dessa makter, ledda av en hänsynslös figur i en Hannya Kabuki-mask, verkar ta livet av människor och utvinner sen deras själar i huvudsak från Tokyos Shibuya-distrikt. Och snart ger vi oss ut på ett slags actionbetonat Dishonored, som dock är mycket lättre och snällare än det förra med magiska inslag i FPS á la Hexen och underskattade The Darkness.
Ghostwire Tokyo har försenats i fler omgångar och nu när det väl landar på PS5 och PC så lyfter det verkligen ribban för hur snyggt ett FPS kan vara. Teamet har gått från ägaren Bethesdas egen ID Engine och istället tagit in Unreal 4 (som snart ersätts av Unreal 5), vilket har sina fördelar (och nackdelar, som ni ska få reda på mer om nedan). Världen vecklar ut sig i ett nattsvart och fuktigt Tokyo och ray tracing-effekterna i ljus och vattenpölar är smått magiska att betrakta. Tyvärr är tekniskt genomförande inte historiskt Tango Gameworks starkaste gren och den historien upprepar sig här. Ghostwire Tokyo skulle ha mått bra av lite längre putsningstid och kan förhoppningsvis räddas upp lite framöver av kommande patchar.
Men, om vi först svänger tillbaka till själva spelet så är första 45-60 minuterna helt briljanta. Storyn utvecklas på ett fascinerande sätt och vår avatar växer i styrka via ett belönings- och menysystem som känns både överskådligt, intuitivt och enkelt. Tyvärr blir det stringenta historieberättandet snart en karta med massor av ”intressepunkter” och busy-work: du ska klappa och mata otaligt antal hundar (som ger dig bonusar), du ska rena Tori-gates från ond energi (á la befria tornen i Far Cry) och du har mängder med, alltför liknande sido fetch-quests där ett spöke behöver hjälp med att besegra något annat, elakt spöke (ofta instängt i något läskigt hus eller annan, förvriden lokal). Det blir tyvärr snabbt enformigt. Du kan såklart följa den röda tråden mot huvudmålet och äventyret, men för oss ”completionists” med en släng av OCD så blir kartan snabbt lite för mycket måste-arbete som man inte bara vill hoppa över hursomhelst. Open world-konceptet kan vara härligt, men då ska världen fyllas med i huvudsak annorlunda och spännande sidouppdrag á la Witcher 3, inte små variationer på samma tema om och om och om igen.
Rent tekniskt så är detta som sagt en blandad påse; presentationen rent grafiskt är överlag väldigt snygg och huvudkaraktärens animationer är top notch. Spelet har en massa olika inställningar för grafik, där grundvalen består i Quality (högst upplösning ”låst” till 30 fps), Performance (lägre upplösning utan spårstrålning som siktar på 60 fps) samt flera HFR (High frame rate) lägen som spontant brukar innebära stöd för 120Hz. Det gör det även här (om du har en tv som klarar 120 Hz), men du får även en effekt av det i 60 Hz, där vi fann HFR Quality med V-SYNC gav absolut bästa, snyggaste och mest enhetliga upplevelsen. Vi ska inte villa bort oss för mycket i det tekniska, vill du förkovra dig har Digital Foundry en bra video om det (som dock inte tar hänsyn till PS5:ans nyligen vunna stöd för VRR), men kort sammanfattat så ger inget av lägena en jättestadig bilduppdatering, utan spelet tappar (rejält) med frames i allihop. Att köra utan V-SYNC ger fler bildrutor per sekunder, men sliter samtidigt isär bilden å det grövsta, så det är i dagsläget inget vettigt val. Här finns mycket puts kvar för Tango Gameworks att ta tag i och vi hoppas få återkomma med uppdatering om att detta är fixat snart, samt hur mycket VRR gör för att jämna ut skavankerna.
Ljudet är fullgott, placeringen av surroundeffekter ligger hyfsat så att man kan höra vart fienderna smyger runt och även spelet inte är särskilt läskigt överlag så har det ändå ett par hoppa-till-moment, som väntat av Resident Evil-spelens pappa (Shinji Mikami). Du kan köra spelet på både japanska (rekommenderas, för bästa feeling) med text eller engelskt tal. Högtalaren i Dual Sense går varm och man utnyttjar haptisk feedback rätt bra. Tyvärr känns kontrollerna lite ojusterade, det finns en slags tröghet i dem som gör dem aningen spattiga och oprecisa, vilket tidvis gör spelandet svårare än det borde (vilket är rätt OK då spelet inte är särskilt svårt annars, i alla fall inte på normal nivå). Spelet finns även på PC och vi undrar om inte mus och tangentbord hade varit mer exakt i detta fall, i ett FPS-spel?
Summar summarum låter det kanske som vi inte gillade Ghostwire Tokyo, men det gjorde vi faktiskt. Spelet har mycket som talar för det, inte minst den vackra strålspårningen, den direkta charmen och den intressanta premissen. Däremot dras det också ned av ”Ubisoft-sjukan”, med fullkomligt nedklottrade kartor och ett tekniskt genomförande som lämnar en del att önska. I nuvarande skick och till nuvarande pris är det verkligen inget måste, men vi skulle nog ändå rekommendera det (långsiktigt om inte annat) till fans av skräck, FPS och lite mer casual gaming (som det absolut inte är något fel på, alla kan och vill ju inte vara utmanade på esport-nivå). Vi har haft skoj med det, så vi tror andra kan ha det också och om du är beredd att svälja även fettklumparna på biffen som serveras så finns här ett underhållande och lite lagom pulshöjande skräckäventyr med ett överlag intressant upplägg.
Fotnot: Det finns även ett Ghostwire Prelude spel i form av en graphic novel som du kan ladda ned gratis på PSN.
Bethesda skickade ut recensionskod för detta spel. Tillhandahållare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
