I Dragon’s Dogma 2 tar du på dig rollen som en person som kallas Arisen, en hjälte märkt av en drake som du har i uppgift att besegra. Under tiden som du bygger upp tillräcklig styrka för att kunna ta dig an sagda drake, utforskar du världen, tar på dig uppdrag och bekämpar monster, samtidigt som du är uppslukad i en geopolitisk konflikt mellan två kungariken. Till din hjälp har du så kallade Pawns, icke-spelbara karaktärer som ansluter sig till ditt gäng. Dessa karaktärer styrs av AI, men fungerar som spelarkontrollerade karaktärer. De kan hjälpa till i strider, ge information om fiender och ge vägledning till aktiva uppdrag. Det går också att skapa din egen Pawn-karaktär med olika kön, utseenden och raser. Dessutom kan spelare rekrytera två ytterligare Pawns som har skapats av andra spelare.
Dragon’s Dogma 2 är uppföljaren till Dragon’s Dogma, som släpptes för tolv år sedan. Jag har inte spelat det första spelet, men vad jag har lyckats luska ut är att grunden är densamma, men att uppföljaren är större och bättre på alla sätt.
Dragon’s Dogma II utspelar sig i en öppen värld som är fyra gånger större än kartan i det första spelet och är en parallell värld till den i föregående titel. Världen är uppdelad mellan två stora kungariken, Vermund och Battahl, befolkade med människor, de kattliknande beastrens och alver.
Du kan snabbresa via ferrystones och oxdragna kärror. För att återfå full kraft måste du vila, vilket du gör antingen genom att bygga ett läger i vildmarken eller ta in på ett värdshus. Olika katastrofala händelser kan inträffa, vilket tvingar oss att reagera och anpassa sig, till exempel genom att använda förstörbara miljöer för att besegra fiender. Det blir natt och det blir dag under spelets gång, och det påverkar också vilka fiender vi möter och hur starka de är.
Det finns flera olika klasser att välja mellan, så kallade vocations, bland annat magiker, tjuv och krigare. Din huvudfigur kan tillhöra en vocation och dina pawns har med fördel en annan. Under spelets gång behövs de olika förmågorna för att klara av utmaningarna som vi ställs inför.
Än så länge känns det mesta igen, de flesta spel har samma uppbyggnad och att ha flera kompanjoner är inget nytt, men Dragon’s Dogma 2 gör flera saker som jag aldrig har sett förut. För det första agerar mina pawns på ett mer realistiskt sätt än vad jag har varit med om förut. De är inte hjärndöda utan de kommenterar omgivningen, plockar upp saker, pratar med min karaktär och hittar även olika skatter. Helt utan att jag behöver styra dem. Under strid kan jag ge dem fyra olika orders, men beroende på vad de har för personlighet påverkar det hur de lyder ordern. Ger jag dem ordern “Go” när vi inte är i strid tar en av dem täten dit vi ska och blir smickrad över att jag ger dem förtroendet. De kan också ge sig ut på helt egna äventyr och då gäller det att hinna ikapp.
Det finns även en risk att de kan bli smittade av en hemsk sjukdom som ger dem lysande röda ögon, och om du inte kopplar bort dem kan det gå så illa att de blir galna och dödar alla i byn som du besöker. De dödar till och med karaktärer som behövs för storyn! Nu återuppstår dessa efter ett tag, men det är allt annat än bra om det händer. Detta ger verkligen spelet en extra krydda.
Just för att de är så mycket mer mänskliga, vill jag verkligen ta hand om dem. Till min stora förvåning upptäckte jag att jag skämdes inför dem vid en mycket udda händelse. Jag hade precis köpt ny rustning, svärd och sköld. Det var sent och vi, alla fyra, gick in på ett värdshus för att sova och därmed återfå full kraft. Jag hade för lite pengar eftersom jag hade handlat för mycket, så vi blev nekade att sova där. Jag vände mig om och där stod de, alla tre. Jag läste besvikelse i deras ögon! Jag har aldrig upplevt det tidigare och det blir inte bättre av att en av dem senare pikar mig med “ja, vissa sover ju vid den här tiden!”.
Världen är gigantisk och även om du har ett huvuduppdrag finns det massor av sidouppdrag. Dessa sidouppdrag påverkar även dina andra uppdrag. Jag tog på mig att leverera ett brev till en person och på vägen mötte jag en annan person som behövde eskort till en viss plats. Brevet och den här personen skulle till två helt skilda ställen, så jag valde att ta brevuppdraget. Till min förvåning hängde nu den här personen med mitt crew tills jag kom dit han skulle eskorteras.
Dragon’s Dogma 2 är verkligen ett rollspel i sin rätta bemärkelse. Det finns inget som inte går att göra och du kan utforska världen i din egen takt och på dina egna villkor. Vissa uppdrag är tidskänsliga, men då gäller det bara att planera sin tid på rätt sätt.
Det finns dock en del saker som stör mig med Dragon’s Dogma 2, vilket leder till en del frustration. Spelets styrka är att du kan göra vad du vill, när du vill, och därmed kan du även gå till platser där du inte har en chans att överleva innan du har blivit tillräckligt stark. Jag följde efter en av mina Pawns som hade ett uppdrag till oss och på resan mötte vi en alldeles för stark fiende. Problemet är att jag sparade precis innan och det finns bara ett enda sparat spel, så jag är körd oavsett hur många gånger jag laddar om. Så jag väljer istället att ladda om från senaste gången jag sov. Vilket visar sig vara ett misstag, för det var extremt länge sedan jag sov och flera timmars spelande försvann, liksom Pawns som jag hade kopplat till min grupp. Naturligtvis kunde jag tänk på att ha flera sparpunkter, men ändå ett frustrerande uppbyggt system om man jämför med Final Fantasy VII Rebirth där du kan börja om precis innan fighten eller senaste auto-sparpunkten.
Dragon’s Dogma 2 är utvecklat av Capcom och när jag för snart 30 år sedan spelade första Resident Evil på Playstation, minns jag hur vi skrattade åt de usla skådespelarinsatserna! I Dragon’s Dogma 2 har det blivit något bättre, men ibland är det svårt att inte plocka upp skämskudden, för det är en del replikskiften som är smärtsamt usla.
Jag testade Dragon’s Dogma 2 på Playstation 5 och på konsol kan du inte få ut mer än 30 fps efter senaste patchen, inte ens på den mer kraftfulla Xbox Series X. Det går att köra spelet i 60fps och till och med i 120fps, men då bara på en extremt kraftfull PC. Nu ser spelet förvisso helt fantastiskt ut, men när det blir mycket som sker i bild samtidigt blir det gärna lite grötigt och hackigt.
Sammanfattningsvis vill jag varmt rekommendera Dragon’s Dogma 2, då det här är ett enormt vackert och häftigt rollspel som inte riktigt liknar något annat. Visst finns det en del skavanker, som jag nämnde ovan, men helheten är ändå ren och skär rollspelglädje.
Capcom skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
