Recension: Civil War

66

I en nära framtid rasar inbördeskriget och det närmar sig Washington DC. Presidenten (Nick Offerman) förbereder sig inför sin sista strid. Lee (Kirsten Dunst) och Joel (Wagner Moura) tar med sig den unga oerfarna fotojournalisten Jessie (Cailee Spaeny) och den mycket erfarne Sammie (Stephen McKinley Henderson) på en resa mot huvudstaden. För de ska fånga det största scoopet i historien; Presidentens stundande nederlag.

Regissören Alex Garland dök upp på min radar i och med den, enligt min mening, mästerliga filmen Ex Machina. När han sedan imponerade på mig igen med Annihilation, seglade han upp och hamnade på min lista över favoritregissörer. Alex Garland började som manusförfattare med filmer såsom 28 dagar senare och Dredd, för att senare få möjligheten att börja regissera egna filmer. Civil War är hans fjärde film som regissör och mina förväntningar var därmed skyhöga när jag satte mig i biosalongen.

Civil War är både den starkaste och den svagaste filmen som Alex Garland har regisserat. I filmen finns några av de mest spännande och nagelbitande scener jag har sett någonsin. Jag insåg att jag hade ont i käkarna och händerna efter att jag hade spänt dem så hårt. Det finns en scen som är med i trailern där journalisterna möter en otäck soldat spelad av Jesse Plemons (Killers of the Flower Moon, Love & Death). Precis allt kan hända i den här scenen och ingen går säker.

Krigsscenerna är makalöst välgjorda och ljuddesignen är riktigt realistisk när kulorna börjar vina runt huvudet på oss i biosalongen. Skådespelarinsatserna är bra rakt igenom med Kirsten Dunst och Wagner Moura i spetsen. Även Cailee Spaeny gör en väldigt fin och sårbar rollprestation.

Så vad menade jag med den svagaste filmen? Jo, vad jag menar är att även om filmen är tekniskt briljant och har fint skådespeleri, så saknas det ett par steg i manus och Alex Garland slår knut på sig själv för att filmen ska vara en “Garland-film”. I en sekvens börjar plötsligt musik spelas som inte alls passar med händelsen och känslan blev direkt att här försöker regissören bara chocka oss, men resultatet blir bara att det minimerar det som nyss skett.

Sedan klipper han rakt in i handlingen och det tog mig en lång stund innan jag förstod att det här händer nu och inte är en flashback. Vi blir därmed snuvade på Jessies första snubblande steg in i krigszonen. På sätt och vis gillar jag när det inte är för mycket snack om allt som skett och att varenda liten detalj ska sägas av personer som absolut vet vad som har hänt till andra personer som också vet! I Civil War finns det inget sådant och under filmens gång får vi som publik snappa upp vad som pågår och varför, men…

Det hade ändå behövts lite mer information om vad som faktiskt pågår och varför det är inbördeskrig i USA. För som det är nu insåg jag att jag koncentrerade mig mer på att försöka förstå vem som skjuter på vem och varför, än att faktiskt hänga med i handlingen.

Sedan en petitess i sammanhanget, men ingen av journalisterna bär någon form av hörselskydd när de ger sig in i strider och det störde mig.

Sammanfattningsvis vill jag rekommendera Civil War för det är något så ovanligt som en film som inte är en uppföljare, reboot eller remake utan en helt nyskriven unik film som verkligen är underhållande. Det finns verkligen en anledning till att det här är produktionsbolaget A24:s största succé någonsin.

Så här sätter vi betyg på Senses