Det har gått elva år sedan före detta filmskaparen Josef Fares första dataspel, Brothers: A Tale of Two Sons släpptes under svenska Starbreeze Studios (innan Fares bildade sitt eget mångmiljonbolag Hazelight Studios). Så småningom sålde Starbreeze IP:t till 505 Games och nu kommer dessa med en remake, som faktiskt är mer en utpräglad remaster, som drivs på vackra Unreal Engine 5. Frågan är hur mycket det för spelupplevelsen – och behövs den?
Broderskap har uppenbarligen varit viktigt i Fares liv, han har ju minst sagt varit bidragande till sin lillebrors Fares Fares filmkarriär med flertalet huvudroller som oetablerad skådespelare. Brorsan har även spelat en av huvudrollerna i Fares andra spel, A Way Out. Senaste spelet, It takes two, sålde även det väldigt bra och är hans kanske bästa till dags dato.
Brothers: A Tale of Two Sons är som sagt hans första spel och även om man spelar med två figurer samtidigt är detta inte främst gjort att spelas co-op, som hans två andra spel, utan ensam (även om co-op funkar fint, med varsin spak på varsin kontroller). Ensam får man en bra hjärngympa-session och får verkligen slå ihop vänster- och höger hjärnhalva, bokstavligen.
Vad är nytt i Brothers: A Tale of Two Sons-remaken?
Förutom det visuella? Ärligt talat inte särskilt mycket. Det ska påpekas att Fares inte varit involverad i denna remake utan det är helt på bevåg av 505 Games, som givit uppdraget till spelstudion Avantgarden – möjligtvis som en chans att rida på hypevågen från It takes two och kanske upputsad nostalgi. Grafiken, i Unreal Engine 5 är naturligtvis det mest iögonfallande lyftet och det är tidvis bländade, spellandskapet lyckas vara både vackert och förtvivlat på samma gång. Däremot är kostnaden för denna uppiffade skrud hög och optimeringen låg, spelet kämpar med att hålla en jämn och smidig frame rate med alla färger och detaljer som nu ritas upp. Det fungerar OK för det mesta, men ibland är det segt som sirap och det påverkar naturligtvis spelupplevelsen negativt.
Spelkontroll och Interaktion
Remaken behåller spelkontrollen där spelaren styr två bröder samtidigt, var och en tilldelad en thumbstick på DualSense-kontrollen. Denna dynamik skapar dels intressanta pusselelement och ger en direkt känslomässig koppling till karaktärerna. Med nya PlayStation-kontrollens taktila återkoppling ges en ännu djupare inlevelse i spelets miljöer och verkningarna av karaktärernas öden. Precisionen är dock si och så med, det finns en sekvens där båda bröderna ska hoppa fram på rörliga plattformar och denna bit är onödigt frustrerande på grund av halvtaskiga kontroller.
Berättelsen är fortfarande fin, om de två bröderna som ska hjälpa sin döende far, men vissa förändringar som gjorts i ljud och design gör spelet lite plastigare och mindre personligt än originalet. Ansikten har liksom fått skönhetsfilter som gör dem mindre sagolika. Vi vet inte om vi minns exakt (det var ju ändå elva år sen vi körde originalet) men kanske är det så att lillebrodern är snabbare och den större starkare, vilket skulle vara logiskt och hjälpa pusslet med den arga hunden till exempel.
Summering
Brothers: A Tale of Two Sons var ett charmigt och rätt unikt spel när det kom. Det är det fortfarande och det funkar helt OK i co-op med fokus på problemlösning, vilket är ett stort plus för att få med mindre spelvana personer, såsom äkta hälfter. Att kalla detta för remake är dock väl magstarkt då det på sin höjd är en remaster, eftersom nästa hela skillnaden är grafiken. Detta var ett skönt litet indiespel som var bra men inte fantastiskt från början. Tyvärr är nyversionen stel och tekniken kommer med en tämligen hög prislapp på prestandan. Har du aldrig spelat originalet och gillar genren kan det väl var värt att spana in på PS5. Annars kan du gott spela om (eller minnas) originalet.
505 Games skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
