Som liten är inte monster och demoner långt borta, de gömmer sig bland skuggorna i slutet på ditt rum, de ligger och väntar under din säng. För barn är fantasin lika verklig som verkligheten. Baby Blues Nightmares handlar just om det. Du tar kontroll över en bebis och ska överleva en natt, mot alla odds.
Baby Blues Nightmares är skapat och släppt av endast en person, under namnet Steelkrill Studio.
De första ögonblicken av Baby blues nightmares utspelas i en spjälsäng där ens mamma sitter och pratar med dig, hon berättar om vad som bli spelets mål: att hitta sina fem favorit-leksaker. Sedan lämnar hon och du är fri att stiga upp. Jag blir glatt överraskad över grafiken och hur bra färgerna och kontrasterna visas på min OLED-monitor. Ljudet av blåst, knarren i huset, det lilla gråtet som gömmer sig i bebisens strupe sätter en tung atmosfär. Från perspektivet av en bebis blir spelet direkt klaustrofobiskt, ens språng är långsamt och drar på din staminabar. Du måste flytta på stolar och öppna lådor för att hoppa upp på dem för att kunna öppna dörrar och nå saker som en vanlig vuxen skulle enkelt kunna plocka fram. Detta är inte första gången ett barns perspektiv används i ett skräckspel, Among the sleep som kom ut för några år sedan var först.
Jag klättrar upp på en stol, öppnar min dörr och släpps ut till huset – jag hör mina föräldrar skrika och gorma på varandra på nedervåningen. Och nu är jag helt inne i spelet. Huset är stort och obehagligt. Bråket nedan mig hörs i varje rum på övervåningen. Dockor med blickar som verkar följa mig i vartenda rum; jag smyger omkring och väntar på vad som kommer bli min fiende.
Huset blir vart jag lär mig spelets alla funktioner: ät choklad för att sänka gråtmätaren. En text berättar att om gråtmätaren blir tom börjar man att gråta och fienden kommer enklare att kunna hitta dig. Om man dricker mjölk fylls din staminabar upp igen. Jag hittar en penna som jag kan rita med, spenderar en god kvart med att rita på väggarna, sedan fortsätter jag ned till den första våningen. Skrikandet av föräldrarna tar abrupt slut när jag tar det sista steget nedför trappan. Blodspår leder mig till källaren, jag följer det. Jag hittar en nyckel och då exploderar en vägg och min fiende visar sig äntligen. En stor, blodig leksaksfigur, med tentakler exponerade genom magen. Ljudeffekten är så pass hög att jag får ont i öronen, sedan måste jag springa och gömma mig medan monstret letar efter mig. Och jag suckar. Atmosfären är borta. Monstret letar knappt efter mig, under matbordet är jag tydligen helt osynlig. Monstret lämnar mig lika fort som väggen exploderat.
Varför jag suckar är för att spelet kommer använda den väldigt använda skräckspels-tropen, där det enda man kan göra mot fiender är att springa och gömma sig. I början, när Amnesia introducerade detta, så var det en spännande idé. Men efter mer än tio år av skräckspel som använt sig av samma grepp blir så blir det tröttsamt.
Vad som följer efter träningsnivån i huset är en hyfsat stor nivå på något slags lekland. Där blod dryper på golven och taken, köttklumpar ligger här och där, och allting känns väldigt oinspirerat. Färgerna är bruna och gråa, borta är månens kalla fingrar från den första nivån Jag hör monstrets fotsteg genom väggarna, jag hör också ljudatmosfärens klick när den konstant spelas om. I en timma hör jag atmosfären spelas om, vilket rubbar spelets atmosfär rejält.
Denna nivå går ut på att hitta fem leksaker. Jag hittar en karta som är omöjlig att tyda och läsa. Jag använder den inte alls. Jag går igenom nivån och hittar en leksak efter den andra. När monstret väl hittar mig så springer jag en kort stund och lika fort glömmer det bort mig, och jag fortsätter leta efter mina leksaker.
Det finns inga egentliga pussel, eller speciella hinder. Endast extremt höga ljud när ännu en till jumpscare ska få mig att rycka till. Men det blir aldrig läskigt, det finns inget att vara rädd för, inget hot eller rik atmosfär att få mig att svettas. Efter fyrtio minuter har jag hittat alla leksaker och en text berättar att jag måste hitta en utväg. Utan större svårigheter råkar jag hitta utgången och efter en kort storysektion så slutar spelet plötsligt. Utan uppbyggnad, eller något berättande. Jag lutar mig tillbaka i min stol och undrar vad jag precis spelat…?
Jag hade sett fram emot Baby Blues, men med endast en egentlig nivå och ett monster som knappt verkar orka jaga mig, så var jag mer än besviken. På sextiofyra minuter klarade jag hela spelet. Jag dog inte en enda gång, jag behövde aldrig äta en chokladbit för att sänka min gråtmätare, behövde ingen mjölk och jag hittade aldrig en penna igen för att kunna rita på väggarna…
Steelkrill studio skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
