A Quiet Place – Day One utspelar sig som titeln anger första dagen som de ljudkänsliga rymdvarelserna dyker upp på jorden och börjar ursinnigt döda alla i sin väg som gör minsta ljud ifrån sig. Samira (Lupita Nyong’o) bor på ett hospice i väntan på att dö av en elakartad sjukdom. En dag följer hon motvilligt med på en utflykt till New York. Väl på plats sker attacken och helt plötsligt står Samira och hennes katt mitt i kaoset. Då hon inte har något att förlora går hon emot strömmen av flyende människor för att göra sin sista dag minnesvärd. På vägen möter hon Eric (Joseph Quinn) som hon motvilligt låter följa med på ett minst sagt annorlunda äventyr.
A Quiet Place och uppföljaren A Quiet Place Part II skrevs och regisserades av John Krasinski, och han har sin fru Emily Blunt i huvudrollen. Premissen är oförskämt enkel: Jorden är attackerad av rymdvarelser som är helt blinda men de har otroligt skarp hörsel och dödar därmed allt som de hör. Båda filmerna har en häftig nerv och är verkligen välgjorda. Jag gillade verkligen andra filmen och den slutar med en cliffhanger där våra hjältar har kommit på ett sätt att göra processen kort. Så fansen väntade på en uppföljare men istället utannonserades det att det skulle bli en prequelfilm med helt ny rollsättning. Om det var rätt val eller ej är svårt att avgöra.
För A Quiet Place – Day One är på inget sätt en dålig film. Den är välregisserad och rollsättningen är imponerande med en lysande Lupita Nyong’o (Us) i huvudrollen. Filmen har en del sekvenser som jag inte har sett förut och en helt bedårande katt som faktiskt spelas av riktiga katter, ingen CGI här inte (tittar på dig, Skriet från Vildmarken). Jag gillar även twisten att vår huvudkaraktär är döende och att det påverkar hennes resa genom filmen. Smart och intressant, och ett grepp jag inte sett förut.
Problemet med filmen är att hur bra och välgjord den än är, så ger den inte mycket ny information och tillför inte särskilt mycket till legenden. Det är ganska mycket samma sak som i de andra filmerna. Det som stör mig också är att det är väldigt inkonsekvent hur varelsernas hörsel fungerar. Ena stunden hör de inte ett skit hur nära de än är och hur mycket oväsen de än gör, och i nästa sekund kan de höra en mus fisa på 600 meters avstånd. Det känns väldigt mycket som att det är manuset som styr om de hör våra hjältar eller ej.
En annan sak som också är synd är att den aldrig riktigt lyfter. Här finns verkligen potential till riktigt hjärtskärande scener men filmskaparna drar det aldrig tillräckligt långt för att det ska kännas på riktigt.
Det som däremot känns ordentligt är trycket från ljudet på den här UHD-utgåvan. Det är sanslöst tryck i Dolby Atmos ljudet i både bas och mellanregistret. När attacken sker i början av filmen skakar putsen av väggarna och när det är tyst är varenda litet ljud kristallklart. Här får verkligen Dolby Atmos visa var skåpet ska stå när det gäller episk ljudbild. Bilden i 2160p och HDR är minst lika imponerande och det visar sig verkligen under en åskstorm i filmen hur otroligt välkomponerad bilden är. Det finns även en hel del extramaterial, vilket alltid är ett enormt plus.
Sammanfattningsvis vill jag rekommendera A Quiet Place – Day One då det är en imponerande audiovisuell upplevelse när den avnjuts på UHD, men filmen ger inget större intryck även om den är underhållande.
