För er som har dragning till öppna hörlurar, oavsett anledning, så borde dagens testobjekt vara synonymt med ett vill ha-begär. Om inte så bör ni stanna kvar så ska vi förklara varför vi anser att så är fallet. Beyerdynamic DT 1990 Pro Mk II är något i hästväg, nästan rakt igenom. Det finns två delar som ligger dem i fatet, men mer än så är det dock inte. Du får gräva lite djupare i plånboken än vanligt men med tanke på vad du får, är det måhända mycket pengar, men inte nödvändigtvis dyrt. Med illa dold entusiasm ska vi nedan förklara varför Beyerdynamic DT 1990 Pro MK II imponerade från boxen.
Första intrycket – Beyerdynamic DT 1990 Pro Mk II
Vi har i vissa tidigare test beklagat oss över avsaknaden av någon form av transportskydd, en påse, ett fodral eller något liknande. Med DT 1990 Pro Mk II fick vi så vi teg. Maken till box har vi inte sett tidigare då Beyerdynamic tagit steget längre och levererar sina hörlurar i ett fodral som tar upp ungefär en fjärdedel av en normal kabinväska. Men samtidigt är DT 1990 Pro Mk II inte helt billiga med sina 6 400 kr så ett rejält fodral med fack för sladdar och alternativa hörlurskuddar är faktiskt att föredra
Så fort vi lyfter upp hörlurarna blir det tydligt att detta är rent och skärt tyskt kvalitetsbygge. Precis som med Beyerdynamic DT 900 Pro X (343 gram utan sladd) tillhör de tungviktarna i genren med sina 376 gram och det märks efter ett längre pass användning. I boxen kommer två hörlurskuddar med olika djup vilket är tacksamt. När vi testade Sennheiser HD 490 Pro var egentligen deras enda fadäs att öronen låg mot membranen. Något som också drog ner betyget rejält.
Sladduppsättningen är en 3 meter lång rak kabel samt en 5 meter lång spiralkabel. Båda är försedda med 3,5 mm kontakter och varsin 6,35 mm (1/4″) stereokontaktsadapter. Och det finns en poäng med att kunna köra hörlurarna med en 3,5 mm hane då impedansen är obetydliga 30 ohm och är ett resultat av förbättringar av 45 mm elementens Tesla-teknologi. Isoleringen är lagom utmätt och skapar inga varma öron även efter två timmars konstant bärande. I sann Beyerdynamic-tradition sticker den sedvanliga kontakten i hörlurarna ut en gnutta för långt och du blir påmind om den varje gång du tittar åt vänster.
Men i slutändan spelar allt detta ganska liten roll när du väl börjar använda DT 1990 Pro Mk II. Du glömmer bort alla potentiella problem med vikt och sladdar och blir istället uppfylld av ett musikaliskt skådespel. För nu kommer vi till det viktiga. Den kristallklara akustiskt imponerande ljudbilden som är Beyerdynamic DT 1990 Pro Mk II.
Ljudbilden – Beyerdynamic DT 1990 Pro Mk II
Som med många referenslurar vi testar här på senses.se, framför allt inom genren open-back, så är ett testmoment att använda dem i musikproduktion. Det som skiljer dessa hörlurar från tidigare testobjekt är att dessa faktiskt påtagligt gjorde det lättare att höra nyanser och detaljer i mixen. Det vill säga, identifiera vilket spår som behöver fixas till. Hörlurar med ett något svagt diskantregister, exempelvis som Sony MDR-MV1, gör mixen stickig när du spelar upp dem i ett par andra referenslurar som exempelvis Technics EAH-AZ80. Även det motsatta gäller givetvis något vi upplevde med Audio Technica ATH-R70x något svaga bas. Men med DT 1990 Pro Mk II är ljudbilden så pass jämn och rättvisande att slutresultatet blir detsamma. Det är både tidssparande och imponerande då ofta någon del haltar tillräckligt för att du ska lära dig kompensera för den.
Stiger vi ut ur produktionshörnan och in i skivbåset är dessa hörlurar en ren njutning här också. De är ett par allätare och levererar på allt. Men framför allt blir det intressant att lyssna på skivor som Simple Minds – Street Fighting Years eller Genesis – We Can´t Dance där breda stereobilder blandas med smala ljudeffekter. Du hör nya saker i nästan varje låt och fastnar i lyssnandet.
Frekvensområdena blir ett
Inga frekvensområden sticker ut hos Beyerdynamic DT 1990 Pro Mk II utan snarare är det att så att allt kommer överens utan någon ansträngning. Samtliga frekvenser har gott om utrymme att vandra i rymden och utnyttja den oerhört kompetenta akustiska förmågan. Som vi nämnde ovan träder många nya detaljer fram och gamla, eller snarare de vi redan har hört, kan vi med DT 1990 Pro MK II följa betydligt längre när de vandrar runt i ljudbilden. Exempelvis är Schnauss & Munk – Sirocco ett virrvarr av effekter, synthar med låg attack-rate och rytmiska små detaljer i varje hörn. Med den låten blir det nästan ett nöje i sig att följa de olika delarna, en i taget. Och allt hörs.
Ja, det är nog det bästa sättet att beskriva ljudbilden. Verkligen allt hörs. Men vi ska göra ett försök att lyfta några detaljer i varje område.
Höga frekvenser (High range)
Det är detaljrikt, aldrig stickigt och har ett naturligt ring i varje ljud. DT 1990 MK II låter de högre frekvenserna dansa fritt. Lyssnar du noga på Genesis – Jesus He Knows Me cirka 2:45 in i låten kan du höra en snabb rytm som rör sig på sextondelarna från höger till vänster som tidigare inte varit helt självklar att höra. Men nu kan du kanske höra den, när du blivit påmind om att den finns. Frågan är om du hörde den innan. I DT 1990 Pro Mk II var den omöjlig att missa.
Mellanfrekvenser (Mid range)
Mellanfrekvenserna är både omfamnande och varma. Men du får en tydlighet som gör att du tydligare kan sortera de olika ljuden. Rullar vi igång skivan Rob Zombie – The Sinister Urge blir all lek med stereobilder och olika nivåer hit dit otroligt underhållande. Då allt blir bättre sorterat och nyanserat blir det även här i många fall som att höra låtarna på nytt. Framför allt på låtar som Iron Head och Feel So Numb. Byter vi snabbt genre till Hans Zimmer – Buyer Beware blir det bombastiskt och storslaget.
Låga frekvenser (Low range)
Det du framför allt får med basen i DT 1990 Pro MK II är ärlighet. Krävs det så känns det i magen (simulerat), som i slutet av Cristian Sandquist – Fence Love, men annars är det vördnadsfullt balanserat, som i Public Enemy – Harder Than You Think eller AIR – La femme d´argent. Men man får aldrig känslan att frekvensområdet är svagt, något som annars är klassiskt med öppna hörlurar.
Kontentan Beyerdynamic DT 1990 Pro MK II
Det har sannolikt framgått att vi är genomgående imponerade av Beyerdynamic DT 1990 Pro MK II. Visst kan vi hitta två delar som vi inte gillar, de är ganska tunga vilket gör att de trycker runt öronen (framför allt om du bär dem för lågt). Vidare väntar vi på den dagen då Beyerdynamic tar till sig vår kritik om den irriterande utstickande sladdkopplingen som ideligen fastnar i vänster axel. Men inget annat kan kritiseras.
6 400 kronor är mycket pengar för ett par hörlurar och är exempelvis dubbelt så mycket som en annan tio-poängare, Sennheiser HD 600. Men Beyerdynamic DT 1990 Pro MK II är ett par premiumlurar, både vad det gäller byggkvalitén och den exceptionella ljudbilden, och då är det inte nödvändigtvis dyrt. Med den oerhört låga impedansen öppnar även Beyerdynamic upp för att de flesta ska få möjligheten att uppleva något speciellt på sin existerande ljudanläggning. Och slutligen, visst är det medkommande fodralet förvånande stort men efter att man bekantat sig med hörlurarna känns det rimligt. En påse hade känts otryggt.
Således tar vi av hatten och bockar för här har Beyerdynamic triumferat!
Beyerdynamic skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
Så här sätter vi betyg på Senses
