Battlefield provar något nytt i årets inkarnation – man byter ut militärer och slagfält mot tjuvar och poliser. Fungerar det?
Det finns ett gammalt, engelskt ordspråk som lyder: ”If it ain’t broke, don’t fix it”. Nu kan det ju tyckas lite fegt och artistiskt konservativt att aldrig vilja rucka och revolutionera befintliga koncept. Men man måste ändå alltid fråga sig vem som är ens publik, och i Battlefields fall – vad som gjort serien till en sån säljframgång senaste decenniet. Med konkurrens från Activisions Call of Duty-serie så kanske man är lite mätt på arméer och fältslag, så därför tänkte man från EA och årets utvecklare – Visceral Games – håll att man skulle stuva om och istället göra Battlefield Hardline till ett polis-o-tjuv-spel. Idén var kanske god, men resultatet är tyvärr inte särskilt lyckat.
Battlefield Hardline satsar hårt på att skapa en känsla av amerikansk snutserie. Solo-läget är fullproppat med överhårdkokta repliker, riktigt tuffa snutar och riktigt onda skurkar. Man har också anammat ”next time on Battlefield Hardline…” tv-teasers inför nästa kapitel, något vi sett i bland annat Telltales episodiska spel, som i sin tur tagit det från amerikansk mainstream-tv. Solo-läget är som helhet lite märkligt. Det läggs en hel del tid på karaktärs- och historieutveckling, som i slutändan inte är särskilt intressant eller välskrivet, med karaktärer som försöker vara etniskt mångfaldigade och själsligt mångbottnade, men det känns mest som det hela återfaller till snutstereotyper vi sett 100 ggr förr. Kampanjläget i BF: Hardline känns som en förenklad snutsimulator. Man får smyga på misstänka bakifrån, flasha med brickan och ropa ”freeze!”, arrestera dem och om inget annat hjälper – skjuta på dom. Oftast är bästa vägen att inte gå all-in-Rambo utan att plocka busarna en och en genom att arrestera dem, något som ger högre poäng än att avrätta dem (vilket känns rimligt). Problemet är bara att det blir smått upprepande och absurt när du ska infiltrera en bas med skurkar och du ska boja dom en efter en genom att ropa ”freeze!” och se om samma animation när de läggs på mage och får händerna satta i fängsel. Samtidigt ska man tro på att ingen annan av skurkarna ser eller hör dig göra detta (!). Blir du upptäckt, eller skjuter vilt omkring dig, så har du snart en mindre privat armé mot dig som pepprar dig full med håll snabbare än en Schwezierost hinner säga ”jag känner mig ihålig”. Detta är väl ett kreativt val om man nu gått in för att göra ett spel om snutar i Miami. Antar vi. Men det obligatoriska stealth-spelande, lätt mekaniska upprepandet och det nästintill bestraffande anti-krigandet känns inte alls så mycket Battlefield. Så varför inte bara kalla det Hardline? Vi rekommenderar ändå att du spelar igenom hela solo-kampanjen, då den låser upp kul battlepacks för multiplayer.
Multiplayerläget är något vassare och bjuder som vanligt på det galna 64-spelarläget som vi kommit att älska i Battlefield, ända sen vi först provade det. Vissa kartor och upplägg funkar bättre än andra. Heists, där tjuvar försöker sno värdeföremål samtidigt som man kör shoot-out med specialstyrkan, blir dock ofta översimpelt, rörigt och trångt med så mycket deltagare. I kaoset är det lätt att snipas eller bli skjuten i ryggen och då får man respawna och börja om. Fördelen med multiplayer är att man får tillbaka den där adrenalinkicken av att spela krigsspel mot en massa andra spelare. Här kan du vara antingen polis eller skurk och här gäller skjut eller bli skjuten. Inget smygande (i onödan), inga arresteringar och pauser för berättande utan ren och skär flerspelar-action. Det gillar vi!
Grafiken är en blandad godispåse på konsoler och PC. Har du en monster-PC med grafikkort som stöder 4K så kan du få en riktigt trevlig upplevelse (vilket du också ska ha om du har råd med en sån spelmaskin!). Konsol är lite blandat (next-gen): Å ena sidan har man lyckats bra med flytet i frame-raten, den ligger ganska stabilt runt 60 fps, något vi alltid applåderar här på senses (vi föredrar stabil frame rate med något lägre upplösning – om vi måste välja. Vi hävdar bestämt att ytterst få har en bildkälla som är stor och kvalitetsmässigt bra nog att se skillnad på 720p och 1080p i rörelse). Xbox One-versionen känns faktiskt som den flyter på något bättre än PS4-versionen, vilket kan ha att göra med att upplösningen och detaljerna i horisonten är något lägre än på Sonys maskin (720 mot 900p). I övrigt så är grafiken schysst utan att vara särskilt imponerande. Vid första anblick så ser det maffigt ut med mycket ljuseffekter och texturer som står ut, men tittar man närmare så ser himlen och de ankommande molnen ut lite som en målad kuliss; fordon och detaljer i själva spelet är i verkligheten enklare än vad de först verkar osv. Trasdockefysiken används även här på max-läge, ofta med ofrivillig humor som resultat. Det är svårt att inte fnissa till när man skjuter en bov och denne faller ihop som en ledlös marionett, ibland med foten uppvriden mot huvudet, som om knäet skulle vara en roterande ledkula. Allt det här sammantaget gör att Battlefield Hardline nästan känns mindre grafiskt avancerat än förra årets Battlefield 4 på next-gen. Det är inte dåligt på något sätt, men det finns mer resurser än så här i PS4 och Xbox One, helt säkert.
Ljudet däremot är inget fusk. Man har mixat det mycket väl, tal, ljudeffekter och bas sitter som en smäck i hemmabioanläggningen och det skapar bra värme, känsla och närvaro. Skådespeleriet är verkligen inget fel på och det är flera ansikten man känner igen från mindre roller på tv och film, mest känd är nog Alexandra Daddaio från True Detective och Percy Jackson.
Kontrollerna till BF: Hardline känns bra och lider inte av lagg eller annat som kan dra ned en fps-upplevelse. Laddningstiderna på den digitala versionen är rimliga och det finns ett peppande belöningssystem för att du ska låsa upp nya vapen och battlepacks i sololäget. Och så givetvis en massa premium content som du kan köpa som DLC (efter att ha betalt fullpris för ett spel). Rent tekniskt är det inte så mycket att klaga på kring Battlefield Hardline. Vårt största problem med det är att det inte är särskilt kul att spela i längre sittningar. Kampanjläget är inte lysande och har inte stort omspelsvärde när du väl kommit igenom det. Multiplayerdelen är bra, men det finns bättre. Det fegas med de riktigt feta vapnen och vi saknar de galna farkosterna som flygplan och militärlastbilar, istället består maskinparken mestadels av vanligare transportmedel, såsom person- och polisbilar.
Vi får ge beröm för viljan att experimentera med konceptet, men måste tyvärr konstatera att nytänkandet inte fungerar särskilt bra i praktiken. I vart fall känns detta inte så mycket Battlefield som vi är vana vid (och önskar). DICE har förvaltat serien bättre tidigare och vi rekommenderar istället att du spanar in Visceral Games djupt undervärderade God of War-klon Dante’s Inferno (eller varför inte Dead Space 3?). Vi lägger nog polisbrickan och rånarluvan på hyllan ett tag nu och hoppas på en mer klassisk tillbakagång till krigsscenarion nästa gång (men gärna med teknik och spelmekanik som drar nytta av next-gen!).
Så här sätter vi betyg på Senses