Franska Asobo Studios imponerar redan från första bildrutan med A Plague Tale: Innocence. Du färdas tillbaka i tiden, till 1300-talets Frankrike och hamnar mitt i digerdödens klor. Vi får följa Amicia och hennes lillebror på en resa där de möter faror som inkvisitionens soldater såväl som pestsmittade råttor. Syskonparet måste lära sig att lita på varandra för att överleva.
Till en början kan du endast förlita dig på att smyga runt de olika fienderna, som är ute efter dig och jag kände att det blev lite fånigt och konstigt när man sitter hukad – fullt synlig – och ingen ser eller reagerar på en. Till en början var jag till och med ganska rejält besviken på spelmekaniken. Det är otroligt korkade fiender som går fram och stirrar på en kastrull som du precis prickat med en sten. De ser inget annat, de står verkligen och tokstirrar på sagda kastrull tills dess att du smugit dig förbi. Det här är lite av samma problem som Hitman-spelen lider av också. Det blir till slut väldigt korkat att ingen reagerar över att krukor flyger och far runt huvudet på dem och kastruller träffas av stenar…
Fast sen händer det något – när du fått möjlighet att uppgradera din slangbella så kan du döda fiender plötsligt blir spelet mer intressant. Inte bara för att du kan döda, givetvis, men för att du har mer att jobba med för att kunna lösa uppgifterna som du står inför. Mest brutalt är när du skjuter sönder facklorna som fiendesoldaterna bär på och tusentals rabiata råttor äter dem levande!
Så den biten förbättras under spelets gång. Vad som inte blir bättre är hur snävt du kan förflytta din avatar. Det här är verkligen inte ett ”sandbox”-spel, där du kan gå var du vill. Det kan vara en tunn, fånig buske som blir helt omöjlig att ta sig igenom för att spelet inte är programmerat så att du kan gå där. Det känns som ett lite konstigt val 2019, att det ska vara på det viset och det får nästan spelet att kännas lite skriptat.
Sen, även om det kommer nya sätt att lösa uppgifter på, så blir det ändå lite repetitivt efter ett tag och vad värre är att det kan bli vansinnigt svårt på sina ställen – utan att det skulle behöva vara det. Blir du upptäckt så är du körd; längre in i spelet så får man dock möjligheten att söva fiender men då måste du ha det aktiverat och ha tungan rätt i mun för att kanske lyckas ta dig ur knipan. Är det flera fiender som hittat dig är det bara att spela om sekvensen igen.
A Plague Tale: Innocence är ett av de absolut snyggaste spelen jag har spelat på Xbox One X. Miljöerna är utsökta, ljussättning och färger är helt makalöst vackra och konstrasten mellan ljus och mörker är både välgjord och symboliskt. Karaktärerna som du möter och spelar är vansinnigt snyggt modellerade. Röstskådespelarna är duktiga och det finns den del ganska hjärtskärande scener, där du känner en väldig frustration när du inte kan rädda dem som behöver räddas. Spelet är även extremt brutalt på sina håll och det finns en del val som du kan ångra både en och två gånger efter att du tvingats göra dem.
Samarbetet med din lillebror är centralt i spelet och han agerar som de flesta femåringar gör. Oftast så är han på din sida, men om du skrämmer eller ignorerar honom så kommer du hamna i trubbel. Det blir en väldigt spännande speldynamik tack vare det. På, numera klassiskt manér, så finns givetvis arbetsbänkar utspridda här och var där du kan uppgradera dina vapen och utrustning.
Sammanfattningsvis så vill jag rekommendera A Plague Tale: Innocence, för även om det finns en del frustrationen i fråga om spelmekanik så väger storyn, miljöerna och grafiken upp. Det här är ett äventyr som inte riktigt är likt något annat på marknaden.
