A Star is Born har varit ett segertåg för Bradley Cooper, som förutom att göra huvudrollen också har regisserat, producerat, varit med och skrivit musik, sjunger själv och på det också varit medförfattare till manuset. En bedrift för 44-åringen, som hitintills mest varit känd som skådespelare. A Star is Born är tekniskt sett en remake, av en remake av en originalfilm som kom första gången 1937. 1954 kom musikalversionen med bl a Judy Garland och James Mason och 1976 tolkades den om till rockmusikal med Barbara Streisand och Kris Kristofferson. 2018-års version har dock väldigt lite gemensamt med tidigare filmer, förutom själva grundpremissen. Denna remake har legat i malpåse i över 12 år hos filmbolaget Warner Bros och har i olika omgångar haft såväl Clint Eastwood knuten till regi, som Beyoncé till huvudrollen.
Jackson Maine (Bradley Cooper – Oscarsnominerad för huvudroll) är en känd och älskad amerikansk country-rocksångare (inspirerad av Pearl Jams Eddie Vedder, sägs det), som har stora problem med spriten, pillren och en krånglig relation med sin betydligt äldre bror Bobby (Sam Elliot – Oscarsnominerad för biroll), som agerar turnémanager. Efter en spelning dyker han in för (ytterligare) en drink på en bar – en transbar visar det sig – där han får upp ögonen för den begåvade artisen Ally Campana (Lady Gaga – Oscarsnominerad för huvudroll) som blåser av en Edith Piaf-tolkning som heter duga. De börjar spendera tid ihop och Jackson pushar Ally i sitt låtskrivande och artisteri, något som gör att hon snart upptäcks av en mega-manager och får en raketkarriär. Men Jacks problem blir bara värre och snart sätts både relationen som framgången på prov.
A Star is Born är egentligen en ganska liten, personlig och intim film med stort hjärta för sina karaktärer och deras musik. Samspelet och kemin mellan Cooper och Gaga (eller Stephanie Germanotta, som hon egentligen heter) är sublimt och även om hon har viss tidigare erfarenhet som skådis, så tror vi det här är hennes one-hit-wonder-roll, lite som Eminems hyllade insats i 8 Mile, där han i princip spelade sig själv (något som är svårare än man kan tro). Lady Gaga har på dryga decenniet gått från härligt kitschig, förfriskande, HBTQ-artist med passion för Eurodisco till en av vår tids mest intressanta låtskrivare och live-performers. Hon säljer just nu ut fulla hus i Las Vegas, med biljetter som går från 4 000 upp till ofattbara 25 000 (!) kr styck. Snacka om stjärna. Cooper styr skutan med stabil hand och har rollbesatt filmen med en hel del oväntade biroller, nästan uteslutande komiker såsom Andrew Dice Clay, Dave Chappelle och Eddie Griffin bland annat – men som alla levererar utan att man knappt ens tänker på att det är dom.
UHD-utgåvan är lite av en blandad påse: fotot av Matthew Libatique (Darren Aronofskys husfotograf) osar fingertoppskänsla, men är – trots att det filmats digitalt i HD på 3,4 K – också medvetet förvridet på sina håll i ljus och färger. Vissa scener är regelrätt utfrätta och det inför en del brus, artefakter och märklig färgåtergivning, särskilt i HDR. Andra gånger är skärpan och färgkontrasten precis så skarp som man önskar sig och slutscenen där Gaga sjunger är i princip exakt vad vi förväntar oss av en 4K-transfer, vilket som helhet ändå gör bilden i 4K med HDR överlägsen den vanliga Full HD-bilden med SDR på Blu-ray.
Ljudet – som av någon anledning automatiskt är inställt på DTS-HD MA 7.1-spåret – bör avnjutas i Dolby Atmos (som glädjande nog också återfinns på Blu-ray-versionen), om man har möjlighet då det är strået vassare i detalj, nivå och bas. Men även här skiftar återgivningen mellan medryckande och djup bas i Jacksons första framträdande, till att inte riktigt lyfta rummet i konsertscenerna på samma vis som vi blivit bortskämda med tidigare. Med tanke på att detta är en film med så stor del musik, så hade man kunnat vinna ut lite mer ur ljudmixen, även om det aldrig blir dåligt då dialogen sitter precis som den ska i mellanregistret.
Extramaterialet i 4K är i princip bara bokmärken på låtarna i filmen och det kan väl vara kul, men det intressanta återfinns på Blu-ray-versionen av filmen (som ingår i utgåvan) En 30 minuter lång dokumentär (”The making of a star”), som hade kunnat bli hur skarp som helst då detta är Coopers första långfilm bakom kameran också, förfallet tyvärr till det sedvanliga ryggdunkandet de inblandade emellan och istället hade vi önskat ett ärligt kommentarspår, eftersom Cooper varit inblandad i nästan varje bit av produktionen.
A Star is Born har delat kritikerna i två läger, men publiken har överlag älskat filmen och tagit den till sig – vilket återigen visar att känsla och hjärta alltid vinner över politik (i alla fall inom film, ”it’s the EMOTION business”). A Star is Born innehåller såklart ett budskap, om än inte något jätteförvånande sådant, men det är hur filmen utspelar sig, i interaktionen och relationen mellan karaktärerna och den fantastiska musiken som gör den unik. Gaga tog som väntat hem Oscar för filmens mega-hit Shallow, men här finns flera vackra låtar att njuta och låta sig beröras av. I övrigt blev filmen utan fler priser på galan och det är väl kanske som en (anonym) regissör sa ”ingen älskar någon som har allt” och syftar då på Bradley Cooper, som har både utseendet, multi-talangen och verkar ha plockat upp och omsatt en hel del kunskap från de stilsäkra regissörerna Clint Eastwood och David O. Russell, som han jobbat flertalet gånger med.
Lyssna inte på gnällspikarna som vill ha politik och konflikt i allt – A Star is Born är en film för romantiker och alla som har eller någonsin har haft ett skaparhjärta. UHD-utgåvan är bra, men inte toppklass, så även om vi föredrar dess extra udd över Blu-ray-versionen så kan du spara en hundring denna gång på att välja den istället. Eller varför inte tävla om ditt egna exemplar av A Star is Born? Detta är en film du kommer att vilja ha i samlingen och se om då och då.
