När jag såg Steven Spielbergs Ready Player One så blinkade karaktären Kanedas klassiskt röda motorcykel förbi och jag påmindes då om att det var väldigt länge sen jag såg filmen Akira. Jag gillar verkligen japansk Anime och har varit ett fan långt innan jag ens visste vad Anime var. I VHS-kassetternas ungdom importerades allt som gick att komma över för att skickas till hyrfilmsbutikerna. Så jag såg en hel del anime i form av Ray – Grottpojken, Starzinger, Robotech, Cobra och många fler. Det som var grejen var att bara för att det var tecknat så ”var det ju för barn”, tycke de inte alltför smarta inköparna. Så det var en hel del våld och naket som smög sig förbi censuren på det viset.
Första gången jag fick upp ögonen för japanska anime-långfilmer var faktiskt när jag såg Akira. Det var en film som direkt kopplades till något grundläggande i mig; nu när jag återsåg filmen så vibrerade hela min kropp i takt med musiken. Det här är en film som har påverkat mig mer än vad jag trott.
Året är 2019 (!) och framtidens Tokyo – numera döpt till Neo-Tokyo – är uppbyggt efter det blev utplånande, i tredje världskriget. Staden är överfull av våldsamma gäng, som ständigt är i luven på varandra. Kaneda (Mitsuo Iwata) och Tetsuo (Nozomu Sasaki) är bästa vänner, men då de en dag är på fel plats vid fel tillfälle kommer deras liv att för evigt förändras och de forna vännerna kommer ställas mot varandra i en episk konflikt.
Regissören och manusförfattaren Katsuhiro Ôtomo har även skapat den manga (japansk serieroman) som Akira är baserad på. Det är helt enkelt hans baby rakt igenom och det känns ut i fingerspetsarna. Det här är ett visuellt fyrverkeri och när man inser att filmen är animerad 1988 så förstår man hur innovativa och tidiga de japanska kreatörerna var med Akira. Här är en detaljrikedom som är enorm och det, i kombination med en bra och engagerande story, ultravåld och som jag redan nämnt den episka musiken, gör Akira till ett solklart måste.
Tyvärr kan jag inte ge det betyget, på grund av den otroligt tråkiga och billiga Blu-ray-utgåvan. På denna finns inget extramaterial (det finns tonvis av plats för extramaterial att lägga på en skiva, om man bara skulle vilja), den amerikanska dubben finns inte heller med (inte någon av dem, varken den nya eller den gamla) . Enda anledningen egentligen att äga den här versionen är att man får filmen i 1080p istället för på lågupplöst DVD. Bilden är så bra som den kan vara och är skarp, men ändå med en viss grynighet som återfinns i originalfilmen – så det är inte Blu-ray-utgåvans fel. Det som däremot störde mig det var det extremt baktunga ljudet. Det var flera gånger nästan högre mixade effekter i de bakre högtalarna jämfört med det främre. Jag satte i min gamla DVD-version och där återfinns inte det problemet, med det komprimerade Dolby Digital-ljudspåret. Sen känner jag att jag saknade en hel del bas.
Så, på grund av en tråkig Blu-ray-utgåva så sjunker betyget från ett solklart måste till ”bara” en rekommendation. Det här är en film som är värd att upplevas på ett så bra sätt som möjligt och även om ljudet ibland inte var perfekt i min mening, så är detta ändå en vettig investering för en ynka hundralapp.
