I Alien Romulus får vi träffa Rain (Cailee Spaeny) och artificiella bror Andy (David Jonsson) som lever i misär på en planet långt från jorden. De jobbar som gruvarbetare och har blivit föräldralösa efter att den giftiga miljön dödat deras föräldrar. När de får reda på att de är fast på planeten ytterligare sex år gör Rain ett desperat val och följer med sina vänner upp till en övergiven rymdstation som cirkulerar ovanför planeten. Där hoppas de finna kryokammare som de kan använda på den långa resan till en annan, bättre planet. Väl ombord på rymdstationen inser de att något har gått fruktansvärt fel – hela stationen kryllar av rymdvarelser. En kamp om överlevnad startar, och tiden är knapp innan stationen krossas mot asteroidbältet.
Den första Alien-filmen hade premiär redan 1979 och regisserades av den då mer eller mindre okände Ridley Scott. Filmen blev en succé, och åtta år senare släpptes uppföljaren Aliens: Återkomsten, som denna gång regisserades av ingen mindre än James Cameron. Uppföljaren behöll skräckelementen från första filmen, men gick mer åt actionhållet. Den tredje filmen i serien är i min mening den absolut sämsta, egentligen enbart för att manuset var skrivet som del två och därmed hade den en del bagage från filmen innan att göra sig av med för att Ripley återigen ska vara ensam. Den fjärde filmen är verkligen inte ett mästerverk, men den har ändå helt klart sina poänger. Efter att serien gjorde en avstickare i olika strider med Predatorn tog Ridley Scott tillbaka det han hade börjat med och gjorde två prequel-filmer som i min mening håller rätt bra, även om de inte når upp till originalets mästerliga nivå.
Något förvånande var det när nästa Alien-film annonserades, och det var inte en uppföljare till Alien: Covenant, som slutade med en rejäl cliffhanger. Istället var det en helt ny film som utspelar sig mellan första och den andra filmen i serien. För manus och regi står denna gång Fede Alvarez, som är van med skräckgenren då han tidigare regisserat den i min mening lyckade Evil Dead-remaken, The Girl in the Spider’s Web och Don’t Breathe. Min nyfikenhet väcktes helt klart.
Alien: Romulus börjar väldigt lovande, och vi är snabbt introducerade till huvudkaraktärerna och den övergripande storyn. Men när de sedan kommer ombord på rymdstationen går det snabbt utför. För hur snygg och välgjord filmen än är, så vill jag bry mig om karaktärerna – och det gör jag inte. Det är inget fel på skådespelarinsatserna, men det finns en kyla som gör att jag aldrig får den kontakt med dem som jag hade behövt för att följa med på deras utmaningar.
Det märks att Alvarez är ett Alien-fan, och i fråga om den detaljrikedom som han har lagt ner i att skapa en värld som perfekt återspeglar de tidigare filmerna, har han valt att göra så mycket som möjligt praktiskt. Effekterna är helt otroligt bra. Tyvärr finns det även skavanker, särskilt i en av filmens stora överraskningscameos som jag inte alls hade sett komma. Jag ska inte avslöja vem det är, men här håller tyvärr inte effekterna fullt ut, och det ser något platt ut.
Det finns flera sekvenser med Facehuggers i filmen, och dessa är i kontrast med ovanstående helt makalöst bra. De har blandat praktiskt med CGI på ett riktigt effektivt sätt, och dessa scener är bland de bästa i filmen.
Problemet är att även om världen är perfekt, filmens utseende är perfekt, ljudet är perfekt och effekterna är mer eller mindre perfekta, så är det bara glasyr på tårtan. Om du inte har en bra grund blir det bara sötsliskig massa som ligger på en tallrik. Karaktärerna i filmen gör många dumma och ogenomtänkta val, vilket stör mig något otroligt. I en sekvens är det en person som ska ta sig ut genom en dörr på ett skepp som hon troligen har varit på massor av gånger, men denna gång måste hon få hjälp för att scenen ska ske. En annan karaktär lämnar säkerheten och ger sig efter en fallen kamrat som hon nyss inte brydde sig särskilt mycket om.
Sen stör det mig alltid i filmer när de sätter en tidsram innan något katastrofalt ska ske och sedan bryter de tidsramen gång på gång. Det tar sin lilla tid att klättra ett stort antal våningar på en stege, men det sker mellan två klipp, och ingen tid verkar ha gått.
Alien: Romulus blinkar även både en och två gånger lite för mycket mot de andra filmerna. Vi har genomgången av vapnen från Aliens: Återkomsten, vi har alien vs huvudpersonen i en tight närbild precis som i Alien 3. När sedan en människo-alien hybrid löper amok mot slutet av filmen gjorde Alvarez missen att ta händelser från fjärde filmen som varken fungerade 1997 eller nu.
Sammanfattningsvis har Alien: Romulus flera riktigt välgjorda sekvenser, och hade jag inte sett en enda Alien-film tidigare, hade betyget säkerligen blivit högre. Jag hade hellre sett den alternativa versionen av trean, där Ripley kommer tillbaka till jorden med en alien i släptåg. Det har varit snack om att den ska göras, men det verkar ha dött ut. Fast vem vet, omöjligt är det ju inte.
