I en inte alltför avlägsen framtid hittar Dr. Ido (Christoph Waltz) en deaktiverad cyborg. Han tar henne hem till sitt labb och fixar till henne. Han ger henne namnet Alita (Rosa Salazar). Hennes minne är blankt och det är en förvirrande tid till en början, men Alitas minne visar sig dock inte vara helt borta; utan snart börjar hon inse, vem hon var, var hon kommer ifrån och vad hon måste göra.
James Cameron är en av mina favoritregissörer. Hans filmer är alltid i absoluta spetsen av filmskapande och han försöker alltid nå nya höjder i sin filmkonst. Mellan Titanic och Avatar gick det tolv år, mellan första Avatar och uppföljaren kommer det också vara tolv år. Det här är verkligen inte en regissör som stressar fram något för att det ska vara klart till en deadline som han känner att han inte kan hålla. Alita: Battle Angel har varit ett projekt som jag har hört talas om långt innan Avatar, men det såg länge ut som om filmen aldrig skulle bli av. Sen hände något; regissören Robert Rodriguez kontaktade Cameron och undrade hur det gick med projektet och det hela slutade med att han fick det prestigefyllda uppdraget att ta sig an och regissera Alita: Battle Angel.
Häri ligger dock tyvärr en stor del av problemet med filmen: för då James Cameron är en visuell-regissör så har han även gåvan att kunna skapa emotionella och starka scener mellan karaktärer. Den gåvan har verkligen inte Robert Rodriguez. Karaktärerna är platta och det brinner aldrig riktigt till emotionellt. Emotionellt ”trams” behövs väl inte i en actionfilm säger ni kanske då, men vad skulle till exempel Terminator 2 vara utan pojken som gråter då Arnolds Terminator sänks ned i det smälta stålet? Vi behöver bry oss om karaktärerna för att filmen skall ta steget till att bli något utöver hjärndöd action.
Där Robert Rodriguez misslyckas i personregi så tar han igen det i det visuella. För wow, säger jag bara! Det har ju pratats och stötts och blötts om när vi kommer ha helt digitala karaktärer i en film som vi inte kan skilja från verkligeheten och med Alita: Battle Angel och Avengers: Endgame under 2019 så kommer vi (säkerligen), inom ett par år, ha helt digitala karaktärer med i filmer som vi inte längre kan skilja från mänskliga. För detaljerna är helt otroliga i Alitas ansikte och kropp: pyttesmå imperfektioner ökar känslan av realism och rörelser och ansiktsdrag är snudd på perfekta. Det finns bland annat en scen då hon äter choklad som är helt sanslöst välgjord.
Actionscenerna i Alita: Battle Angel är fartfyllda och snygga. De som slåss har en fysisk tyngd, som är imponerande och där verkligheten slutar och CGI:n tar över är en gräns som nu nästan är helt bortsuddad. Dock kan jag känna att filmens tredje akt känns något kapad och är mer som en lång uppbyggnad inför en uppföljare.
Det här är verkligen en film som är som gjord för 4K-upplösning. Den är, tillsammans med Mortal Engines, en film som nästan ser tredimensionell ut. Detaljerna poppar mot bakgrunden. Det finns inga som helst problem i bilden och de mörka scenerna i gränderna ser helt enormt vackra ut med ypperlig kantskärpa, säkert inte helt ohjälpt av HDR10+, som Fox är smarta nog att köra med. En superb film att köra på din TV för att visa fördelarna med 4K-upplösning och HDR! Ljudet i Dolby Atmos går inte heller av för hackor och motorball-sekvensen på slutet är höjdpunkten av en grym ljudmix. De små detaljerna i ljudet gör att det blir en väldigt omslutande upplevelse.
Extramaterialet är för en gång skull lite mer informativt och det beror nog mycket på att Robert Rodriguez u grund och botten är en sann filmnörd och han diggar verkligen det lilla extra. Riktigt kul är att han fortfarande kör sina 10-minute cooking schools och denna gång vankas det choklad.
Sammanfattningsvis så är Alita: Battle Angel en fartfylld, sanslöst vacker och häftig film, som tyvärr saknar emotionellt djup. Fast i 4K UHD-utgåva och med Dolby Atmos så måste det ändå en klar rekommendation.
