Läs recensionen av Ant-man and the Wasp på UHD 4K!
Kan det bli för många superhjälte-filmer eller är det en lagom dos med sådär fyra, fem stycken per år? När jag var liten så fanns det inte en enda. Ville man se något med superhjältar var det Superman: The movie och Hulken tv-serien som gällde. Det fanns även en riktigt ostig Spider-man TV-serie som jag älskade då, men den är hemsk att blicka tillbaka på idag. Det fanns en hel del tecknat men mycket av det var rätt uselt. Sen hände något 2008: Iron-man hade premiär och de senaste decenniet har det pumpats ut den ena superhjältefilmen efter den andra. Inte bara med de superhjältar som vi känner till utan även en hel radda udda karaktärer, som jag aldrig ens hört talas om innan. Ant-man hade jag lite koll på förrän förra filmen dök upp, för tre år sen. Edgar Wright skulle skriva och regissera den och jag kände hypen. Sen så hoppade han av projektet på grund av att hans vision inte riktigt lämpade sig i Marvels värld och Payton Reed tog över. Filmen var överraskande bra och är fortfarande en av de bästa Marvel-filmerna tycker jag. Så det fanns en hel del förväntningar att att leva upp till när jag satte mig ned för att se uppföljaren.
Scott Lang (Paul Rudd) sitter i husarrest efter att ha brutit sin villkorliga dom och åkt till Tyskland för att hjälpa Captain America i Civil War. Han har fotboja och tre dagar kvar innan han är fri att röra sig som han vill igen. En kväll får han en väldigt udda vision från sin tid i mellan molekylerna i slutet på förra filmen. Han kontaktar Hank Pym (Michael Douglas), som han inte pratat med sen han stal en dräkt från honom och åkte iväg till Europa. Snart står det klart att hans sista tre lugna dagar i hemmet innan han är fri kommer vara allt annat än lugna.
Handlingen i filmen är paradoxalt nog dess styrka och svaghet på samma gång. Filmskaparna vill ganska mycket i den här filmen och man är rätt vilsen om man inte sett den första Ant-man-filmen. Visst går storyn igenom lite grann, men det är inte som att du har alla pusselbitar. Jag vill inte avslöja för mycket om delarna av handlingen för jag vill att de ska upplevas i filmen och inte i min recension. Dock kan jag säga så här att filmen har en svaghet i att den inte riktigt har en given skurk. Det är många som sliter och drar i samma McGuffin (Sak som för handlingen framåt //reds anmärkning) men det finns ingen riktigt utmejslad skurk. I förra filmen var det tydligt vem som var skurken och vem vi skulle vara rädda för. Här är det en massa gråzoner.
Det som fungerar väldigt bra även denna gång är humorn. Den är snabb, den är vitsig och de vänder på flera klassiska klyschor ett extra varv – något som är riktigt kul. Actionscenerna är finurliga och då man verkligen leker med konceptet smått och stort på ett intressant sätt, utan att det blir en trött upprepning av den förra filmen. Däremot så har manusförfattarna helt slutat bry sig om att man är samma densitet och tyngd när man är liten som stor. Det där går lite som man vill. Bilar blir lätta som leksaksbilar ena stunden för att sedan kunna köra rakt igenom saker i nästa; hus kan man ha som väskor och annat. Finurligt och kul men helt overkligt, fast man bryr sig inte för man har investerat sig i världen som visas för oss.
Paul Rudd är inte den förste man tänker på som superhjälte. I och för sig var inte Tobey Maguire det heller när han fick rollen som Spider-man, men till skillnad mot Tobey är Paul Rudd helt perfekt i sin roll. Han har humorn, karisman och även fysiken för att kännas som en superhjälte. Det kan inte bli bättre än så här.
Evangeline Lilly introducerades redan i första filmen men i denna så får hon mycket mer att göra och blir en stark del i Marvel-universumet som superhjälten The Wasp. Evangeline slog igenom i Lost och det är sjukt kul att se hennes fortsatta karriär.
Michael Douglas är likaså perfekt i sin roll som den förra Ant-man Hank Pym, en inte helt sympatisk person (dock ändå mer sympatisk än i serietidningen) och Douglas rolltolkning är spot-on. Michael får mer att göra i denna och i numera klassisk marvelstil får vi se en ung version av honom i början av filmen och det är fasen nästan otäckt hur perfekt de har börjat få till den tekniken.
Sen har vi filmens “skurkar”. Först ut är Ghost spelad av Hannah John-Kamen som jag såg senast i Ready Player One. Hon är bra som den fas-skiftande Ava som söker en lösning för att inte fasas ut ur verkligen helt. Dock som jag skrev i ovan känns hon inte riktigt som antagonisten, även om hon skall vara det. Hennes kamp är logisk och visst krånglar hon till det för våra hjältar, men det känns aldrig som om de är i någon riktig livsfara.
Sen har vi den skumme affärsmannen Sonny Burch spelad av Walton Goggins. Walton är bra och rolig, men aldrig läskig eller farlig. Visst han är hotfull, men när Wasp ligger framför deras bil i en sekvens så svänger han snällt runt henne istället för att köra över henne.
Sen har vi gänget från förra filmen med Micheal Peña i spetsen som är roliga men precis på gränsen till att kännas enerverande.
Vill även passa på och nämna Abby Ryder Fortson som spelar Scott Langs dotter Cassie. Hennes samspel med Paul Rudd är superfint och vi köper deras relation till 100 procent.
Sammanfattningsvis är det här en riktigt kul popcorn-rulle som är en riktigt bra uppföljare på den första filmen. Det man gillade i den återkommer i denna och som sagt saknar den en riktig skurk anser jag. Men när Pez-dispensern krossar bilar och myrorna spelar trummor så bryr man sig inte. Plus att jag har inte ens nämnt två stora roller i filmen som jag vill ska bli en överraskning när ni går och ser den…
